Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Medan flocken apar sig

Vem ömmar för en gammal kvinna med panikångest när man kan skratta åt en Jesus-apa? Anders Mildner läser en bok som får skratten åt internetskämten att sätta sig i halsen.

Bild: Illustration: Olof Åkerlund
Cecilia Giménez hade besökt sitt lilla lokala kapell hela livet. Nu var hon förtvivlad. 1830-talsmålningen av Jesus höll på att vittra sönder. Stora flagor hade redan fallit av. Men ingen brydde sig. Alltså beslöt hon att ta saken i egna händer.
När den 81-åriga kvinnan kommit halvvägs stod det klart att hennes försök hade misslyckats. Målningen såg med alla mått mätt helt sjuk ut. Jesus hade förvandlats till en konstig apa.
Giménez restaurering var inte bara dålig. Den var så dålig att hela världen fascinerades av den. Sommaren 2012 fanns bilden av Jesusapan i alla världens tidningar. Tv-bolag rapporterade om den, radiokanaler diskuterade den och internet exploderade av ironiska uppföljare: Mona Lisa som apa, Andy Warhols Marilyn som apa, Munchs Skriet som apa, och så vidare. Världen blev ap-tokig. Muggar, T-shirts och till och med vinflaskor såldes med bilden av den nu internationellt berömda Jesus-apan.
Mot slutet av sommaren hade 23 000 människor skrivit på ett upprop för att bevara målningen i ap-versionen. Turister hade plötsligt börja dyka upp i staden och kyrkan såg ut att bli ett vallfärdsmål för människor som ville komma och skratta åt målningen.
Giménez restaurering är ett paradexempel på det som på internet kallas för "epic fail" – det vill säga ett misslyckande som är så stort att det blir roligt.
Fail-delningarna är numera en så naturlig del av det dagliga nätlivet att vi kanske inte ens tänker på dem. Men vi möter dem varje dag: framförallt via alla de filmklipp som skickas runt i de sociala nätverken. Gemensamt för dem alla är att personerna som vi driver med inte var ute i syftet att skapa något dåligt. Tvärtom. De spände bågen så hårt de kunde – och misslyckades. Ofta utan att förstå det själva.
Ett av de mer berömda exemplen är en popvideo som 13-åriga amerikanskan Rebecca Black spelade in 2011. Black drömde som så många andra i sin generation om att bli artist. Hennes föräldrar bestämde sig för att ge henne en speciell present. De betalade för att hon skulle få spela in en egen låt och en riktig video. När allt var klart hamnade låten på Youtube, där komikern Michael J Nelson hittade den efter några veckor. När han twittrade ut att detta antagligen var "världens sämsta video", blev "Friday" (som låten hette) viral.
Nu, ett och ett halvt år senare, har den visats över 48 miljoner gånger.
Det är visserligen lätt att skratta åt låten med sin urfåniga text om att åka till skolan. Men precis som i alla andra fall av epic fail-viralitet, borde vi kanske stanna upp och fundera ett tag på vad fenomenet egentligen är ett utslag av.
Om detta har den irländske litteraturforskaren och skribenten Mark O'Connell skrivit en alldeles lysande liten tankeväckande bok. O'Connell tar upp det vi egentligen borde fundera över – men så sällan gör.
Rebecca Blacks "Friday" hamnade i Time som ett exempel på något skrattretande dåligt. Kate Perry sjöng en parodi på låten under en fullsatt arenakonsert. Stephen Colbert framförde den i tv. Conan O'Brien hånade den i sitt program. Ingen verkade reflektera särskilt mycket över att det faktiskt var ett barn de drev med. En 13-årig flicka som möttes av hundratusentals hatkommentarer på Youtube och som hamnat i den märkliga positionen att en hel värld utsett henne till driftkucku.
Hennes föräldrar var till sist tvungna att låta henne stanna hemma från skolan eftersom hon mobbades så svårt. Samtidigt publicerade CNN en falsk nyhet om att hon var gravid.
Ungefär samma öde väntade Cecilia Giménez. När ap-boomen var som störst låste den 81-åriga kvinnan in sig i sitt hem och drabbades av panikångestattacker. Familjen hade svårt att få i henne mat.
Parallellerna mellan epic-fail-delningarna och den nu aktuella näthatsdiskussionen är uppenbara. Vi uppför oss som om det inte finns riktiga människor där på andra sidan. Vi bara skriver. Och skrattar. Och hånar. Det är ju bara på skoj, eller hur?
Men, visar Mark O'Connell, fenomenet är på intet sätt nytt. Vårt intresse att häckla omedvetet dålig kultur har i själva verket existerat i århundraden.
Ta bara den irländska författaren Amanda McKittrick Ros (1860–1939), vars verk än i dag anses vara några av de sämsta som någonsin publicerats.
Under sin levnad fick hennes böcker folk att samlas och läsa dem högt – bara för att skratta åt eländet. Det skapades till och med litterära sällskap för just detta syfte. Bland annat "The Inklings", den diskussionsgrupp vid Oxford där bland annat C S Lewis och J R R Tolkien ingick. Ja, Amanda McKittrick Ros blev faktiskt en kändis på ett jämförbart sätt med Rebecca Black. Hon hånades på samma ironiska sätt av sin tids kändisar – exempelvis Mark Twain.
Mark O'Connell visar via dessa och andra exempel hur vi genom historien ständigt har valt att slå ner på människor vars uppfattning om sin egen förmåga att skapa kulturella verk av en viss höjd inte har stämt med verkligheten.
Reaktionerna från hånarna har alltid blivit de samma – oavsett om det har handlat om berusade pub-besökare, fina litterära sällskap eller dagens anonyma internetskaror. Vi älskar helt enkelt att skratta åt personer som inte förstår att de inte är så begåvade som de tror att de är. Vi vill dra av masken från deras ögon – få dem att stå där ensamma på scenen med sina pompösa ambitioner blottlagda inför alla.
Men varför vill vi det? Vad handlar det egentligen om?
Någonstans i bakgrunden lurar så klart vår egen osäkerhet kring oss själva. Vi verkar behöva misslyckanden som är så stora att vi inte kan relatera till dem. Kanske för att avleda alla tankar från våra egna misslyckanden, som då framstår som så mycket mindre.
Jag går in på Rebecca Blacks Youtube-klipp. De hatiska och ironiska kommentarerna fortsätter att rassla in, timme efter timme, även så här långt efter peaken 2011. Många hade kunnat flyttas direkt över till den kategori näthat som Uppdrag Granskning skildrade i sitt omtalade reportage. Men det ligger nära tillhands att gissa att ett sådant här ämne inte ens hade blivit erkänt som relevant. För det här är ju "kul". Vem ömmar för en gammal kvinna med panikångest när man kan skratta åt en Jesus-apa?
Mark O'Connell tar upp Marshall McLuhans tankar om den globala byn och skriver att vi numera utser en ny global byfåne varje vecka. Det har så klart ett pris för de som kröns till idioter, men kanske också för oss som driver utvecklingen framåt och den hjärtlöst hånskrattande kultur vi håller på att befästa.
Mark O'Connell har definitivt skrivit en bok som får delar av det där skrattet att fastna i halsen.

Boken

”Epic Fail – Bad Art, Viral Fame and The History of the Worst Thing Ever”. Byliner. Mark O'Connell.
Gå till toppen