Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Vem är rädd för Fröken Julie?

Anna Petterssons rakbladsvassa ”Fröken Julie”får oss att se en klassisk rollfigur med nya ögon. Malena Forsare betraktar en av Strindbergs mest levande karaktärer och undrar vem som egentligen bär ansvaret för Julies död.

En rakkniv. En grönsiska. Ett fång syrener. Skeppet ”Fröken Julie” styr med tung symbolik genom midsommarnatten. Rakkniven betyder ett snitt över halsen. Grönsiskan betyder en spillra av tillit. Syrenerna som gömmer sig i det berusande mörkret betyder att ge sig hän: att försvinna ut genom en osynlig port och aldrig hitta hem igen.
Så kan August Strindbergs pjäs om adelsfröken som faller för betjänten läsas baklänges, men i Anna Petterssons solouppvisning (bilden) plockas rekvisitan bort redan innan hon gör entré. Bort med spetsgardinen som rör sig i vinddraget. Bort med stolarna, bordet och den fastmonterade vasen. Kvar finns några kameror och en mikrofon. Två par tunga stövlar och ett tejpat kryss på golvet. Kvar finns också duken i fonden där Fröken Julies inre fysik strax ska projiceras. Hennes köttiga tunga som ska slicka linsen. Det gungande ölet som gör hennes ansikte åksjukt. Spåret av grönsiskan som alls inte nackas av Jeans vana händer, utan som får halsen avbiten av Julie så att det splashar.
Så här brutalt går det till när Strindbergsjubileet 2012 räcker över sitt minne till framtiden. Anna Petterssons tolkning låter pjäsens roller bli röster inuti en människa och hyllades redan vid premiären på Strindbergs Intima Teater förra våren. Sedan dess har den planerade speltiden vidgats i både tid och geografi. I senaste numret av Teatertidningen (nr 5.12) berättar Anna Pettersson om sina erfarenheter av gästspelen i Bulgarien, Makedonien, Sydafrika, Sydkorea och USA. Av bulgariska journalister har hon lärt att Strindberg hos dem är mycket känd; att Fröken Julie med passionerat allvar gestaltats av alla stora bulgariska skådespelerskor. Publik hon talat med uppfattar den svenska uppsättningen som ironisk och undrar om Anna Pettersson anser att det råder krig mellan könen. I Sydafrika visar det sig att skådespelarstudenter helst identifierar sig med Jean. En ung kvinna säger att Julie får skylla sig själv.
I mina öron låter detta absurt, men vad vet jag om hur en Jean, en Julie, en Kristin, verkar på annan mark? Inte mycket. Men visst, jag hajar till när färska nyhetsrapporter berättar om det utbredda våldet mot kvinnor i Sydafrika, om våldtäkter och mord, samtidigt som jag ser veckans gästspel på Helsingborgs stadsteater. Klart som buljong i ett herrskapskök är dock att Anna Petterssons uppsättning vunnit flera priser här hemma: kritikerpris, TCO:s och Dagens Nyheters kulturpriser. I motiveringarna finns ord om makt, klass och kön, blixtrande stridslinjer och gastkramande perspektiv.
Att uppsättningen hamnat i så fruktbar jord har flera skäl där det första handlar om tajming. Utvecklingen av genusperspektiv inom svensk scenkonst har pågått tillräckligt länge, publiken är beredd. Preskriberingstiden på teaterns kvinnomord har inte gått ut, men den har kommit ifatt oss. Min blyga gissning är att ingen regissör med hedern i behåll längre kan iscensätta Strindbergs drama utan att tänka på hur Anna Pettersson i rollen som skådespelare sätter sig upp mot kniven. Alltmedan hennes regisserande Jean propsar på: ”Men du gjorde det ju i Hedda Gabler, vad är problemet?”.
Framgången hör även samman med en skärpt uppmärksamhet mot skådespelarens praktik. Anna Petterssons uppsättning startade som ett utvecklingsprojekt på Stockholms dramatiska högskola, med syftet att undersöka en scenisk integrering av kropp och video. Därför utspelar sig Fröken Julie samtidigt som rörlig bildprojektion och inre komplex monolog, där ord och mummel loopas till en egen rytmiskt suckande musik. Pjäsen sätter fokus på skådespelargestaltningen så att vi både hör och ser processen; den fysiska förhandlingen, när rum efter rum öppnar sig på den tomma scenen.
För varje gång Fröken Julie utmanas som ett historiskt präntat stoff, som Anna Pettersson gör och som Petra Brylander och Mattias Linderoth också gjorde med ”Repeteras: Fröken Julie” på Malmö Stadsteater 2006 – där castingen av Julie som skör och Jean som karlakarl ställdes på ända – förändras vår blick. Frågan är till exempel hur vi med dagens kritiska blick skulle utvärdera Thommy Berggrens skandalsuccé på Dramaten 2005, iscensatt som ett rekviem i 30-talstappning samtidigt som huvudrollsinnehavarna Mikael Persbrandt och Maria Bonnevie låg i skilsmässa. Eller vad vi kommer att tänka om Helena Bergströms intima ungdomsversion i tidstypisk scenografi, som får biopremiär i början av mars?
Anna Petterssons Fröken Julie har beskrivits som epokgörande. Inte minst eftersom pjäsen konfronterar frågan om varför Julie måste dö: ”För att hon hade sex – men det hade ju Jean också!” Vems är felet? Är det August som är boven? Bör vi betrakta publiken som medbrottsling? Själv backar Anna Pettersson bak i kulissen med Julie och rakkniven efter sig.
Gå till toppen