Försvarsminister Karin Enström (M) fick igår en ny kalldusch.

Huvuddragen i det ekonomiska underlag som Försvarsmakten i slutet av veckan lämnar till regeringen blir, avslöjade Svenska Dagbladet, ingen munter läsning. Hela 40 miljarder kronor kan saknas åren 2015–2025, alltså cirka 4 miljarder per år i snitt. Alternativet till högre anslag är att skära bort en tredjedel av krigsorganisationen, ungefär 9 000 personer.

Då skulle ÖB:s enveckasförsvar förvandlas till, vadå, ett tredagarsförsvar?

Svensk försvarsdebatt har besynnerliga inslag.

Att försvaret på egen hand kan stå emot en angripare i en vecka i en begränsad del av landet är, enligt försvarsminister Enström, en rimlig förmåga. Samtidigt hävdar hon att hela Sverige ska försvaras.

Frågan är då vem som ska försvara landet. Såväl Natochefen som Norges försvarsminister har mer än antytt att Sverige inte ska räkna med hjälp från deras håll.

Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) har indirekt försvarat ett ihåligt militärt försvar och sagt att Sverige måste rusta sig för morgondagens hot, inte gårdagens.

Det kan låta klokt. Men allt hänger på hur morgondagens konflikt ser ut.

Kruxet är att ingen vet det.

Temat i nya numret av Internationella studier är ”Nästa krig”, var och varför. Om trenden med allt färre mellanstatliga krig. Om ”läskigaste platsen på jorden” – gränsen mellan Nord- och Sydkorea. Om Iran och Afrika.

En artikel handlar om vad som kan få Putins upprustande Ryssland att gripa till vapen. I landets säkerhetsstrategi listas tre vitala ryska intressen. Att skydda ryssars liv och intressen utomlands, att hålla fientliga makter borta från ”nära utlandet” och att värna landets så kallade andraslagsförmåga med kärnvapen.

Minst lika intressant är när skribenten Gustav Sundqvist går tillbaka till ett nummer av Newsweek från år 2002. Då blickade Newsweek ett decennium fram i tiden och försökte förutse vilka pyrande konflikter som 2012 hade blossat upp respektive slocknat.

Det flesta gissningar gick snett. Konflikten i Colombia fick inte de spridningseffekter som befarats. Någon varaktig fred nådde israeler och palestinier aldrig. Nordkorea bröt inte samman. Pakistan må vara instabilt, men ett fullskaligt inbördeskrig blev det inte.

Det illustrerar hur svårt – för att inte säga omöjligt – det är att förutse morgondagens konflikter.

Ingen vet ens om ett angrepp mot Sverige skulle komma i form av styrkor från öster, massförstörelsevapen, IT-krigföring, miljösabotage eller terrorattacker.

Den 1 juni i år ska Försvarsberedningen lägga fram en ny omvärldsanalys. Därefter ska följa en försvarspolitisk rapport och ett nytt försvarsbeslut.

I denna oberäkneliga värld kan Sverige – hårdraget – inta någon av två alternativa attityder:

1) Eftersom osäkerheten är så stor kan Sverige lika gärna hålla det militära försvaret på svältkur, på en minimal nivå.

2) Eftersom osäkerheten är så stor bör Sverige ha ett rimligt starkt militärt försvar, helst kompletterat med en tillförlitlig allians.