Kultur & Nöjen

En reva i rättsstaten

Linda Starks reportage om polisens jakt på papperslösa flyktingar blev startskottet för en livlig debatt. Nu berättar hon om hur barnen drabbas.

Bild: Petter Bjerregaard
”Ett barn är varje människa under 18 år.”
(Artikel 1, barnkonventionen)
En hjärtformad ask, dekorerad med makaroner som sprayats guldiga, distraherar mig under en intervju. Jag befinner mig på Teamet för krigs- och tortyrskadade, TKT, i Malmö och pratar med samordnaren Sara Wåhlin. Askens lock sitter inte på ordentligt. Det hänger något mjukt och rött ur den. Det är någonting med asken, dess barnsliga utformning, som får mitt hjärta att snörpa ihop sig.
Det är höst och jag har fått i uppdrag av tidningen Re:public att granska hur det kommer sig att papperslösa barn och ungdomar i Malmö inte längre vågar gå till skolan, gå ut och cykla, spela fotboll – i stort sett inte vågar göra någonting som gör ett liv värt att leva. Jag har ännu inte fått hela bilden av Reva klar för mig. Reva, projektet som i korta drag går ut på att gränspolisen – på uppdrag av regeringen – ska prioritera sökandet efter människor som gått under jorden efter att de antingen har fått avslag på sin asylansökan, eller för att de inte får söka asyl i Sverige utan ska utlämnas till ett annat EU-land.
Jag hade lika gärna kunnat skriva ”sökandet efter barn som gått under jorden”. För majoriteten av dem som lever gömda och de så kallade papperslösa i Sverige idag är barn som har tvingats på flykt ensamma, utan sina föräldrar.
Några som möter dessa barn och ungdomar i sitt arbete är personalen på TKT och Barn- och ungdomspsykiatriska akutmottagningen. Sara Wåhlin ska berätta för mig hur terapin med dem brukar gå till.
Jag pekar på guldasken och frågar vad det är för något.
– Det är en ask som patienterna kan lägga ner sin ångest, oro och rädsla i.
Jag undrar om den används under sessionerna med de ensamkommande ungdomarna.
– Nej, nej. Den använder vi för våra allra yngsta patienter.
Det är magens tur att dra ihop sig. Vad menar hon, tänker jag. Pojkarna som kommer själva är ju inte särskilt gamla, ofta från tolv år och uppåt.
– Ja, alltså den brukar användas för de barn som är runt tre, fyra år. Barn i familjer som lever gömda, vars föräldrar är för traumatiserade för att kunna vara just föräldrar, är också en av våra patientgrupper.
Sara Wåhlin berättar hur barnen får öppna asken och ta ut det mjuka, röda hjärtat. När de känner sig redo för de över sina rädslor, känslor och sin ångest från sina egna hjärtan till tyghjärtat. De är noggranna med att stänga locket så att det jobbiga stannar kvar i den guldiga asken.
Hon tar hjärtat och lägger det i min hand. Jag tycker att det väger flera ton.
Hit, ett stenkast från köpcentret Mobilia, kommer alltså treåriga flyktingbarn för att hålla i ett tyghjärta och bearbeta sin ångest.
”Varje barn har rätt till lek, vila och fritid.”
(Artikel 31, barnkonventionen)
Eller rättare sagt, flyktingbarnen brukade komma hit. Tills de insåg att civila gränspoliser körde runt i området och spanade på dem och följde efter dem när de skulle ta sig ”hem”.
Tills personalen på TKT lade märke till att polisbilar stod parkerade utanför ideella organisationers lokaler, dit de tog barnen och ungdomarna för ett parti biljard eller tre set rundpingis, efter samtalsterapin.
Tills gränspolisen började höra av sig allt oftare till Barn- och ungdomspsykiatriska mottagningen för att höra om x var inskriven, om y skulle skrivas ut eller om z var på permission.
Tills personalen på TKT fick samtal från medlemmar i Asylgruppen som berättade hur allt fler gömda ungdomar blivit avslöjade av gränspolisen och utförda ur Sverige i specialchartrade plan. Barnen hade blivit stoppade i cykelkontroller på stan och vid biljettkontroller på tåg och bussar.
Det märkliga var bara att cyklisterna med blont hår inte behövde visa kvitto på sina cyklar. Och att polisen inte brydde sig om att kräva tågpassageraren med blå ögon på legitimation.
Allt som oftast sitter psykologerna på Teamet för krigs- och tortyrskadade ensamma i terapirummen. De ensamkommande barnen och ungdomarna vågar inte ta sig dit.
Eller till Malmös stadsbibliotek för den delen. Under hösten har civilklädda gränspoliser uppehållit sig på biblioteket. Personal vittnar om hur polisen, mitt framför övriga besökare, omhändertagit ungdomar som den misstänker inte har korrekta id-handlingar och lever som gömda.
Under Revaprojektets första år ökade antalet utvisningar av gömda flyktingar med 25 procent i Skåne.
”Ett flyktingbarn har rätt till skydd och hjälp.”
(Artikel 22, barnkonventionen)
Mitt reportage om Reva, gränspolisens metoder och vilka konsekvenser det får för gömda flyktingbarn i vårt land publicerades i tidningen Re:public strax före årsskiftet. Det var det första reportaget som skrevs om projektet. Kort därefter arrangerades en debatt på Moriskan i Malmö med anledning av uppgifterna om gränspolisens metoder.
Efter det har intresset för Reva exploderat. Projektet har nått Stockholm med full styrka under vintern. Allmänheten ser med egna ögon hur polisen använder sig av biljettkontroller i tunnelbanan som förevändning för att kontrollera om människor har korrekta id-handlingar. Svenskar med brun hudfärg stoppas felaktigt. Flera av dem har skrivit om detta, deras upplevelser går att hitta på Twitter under hashtaggen #Reva.
En debatt rasar just nu om huruvida gränspolisens metoder i sökandet efter papperslösa är förenliga med svensk lag, eller om det handlar om rasprofilering. Den drivs i huvudsak av författare, journalister och andra kulturarbetare. Poeterna Johannes Anyuru och Sara Westin publicerade andra delen i sin dikttrilogi om Reva på de här sidorna i veckan.
Och i senaste numret av det borgerliga magasinet Neo skriver Mattias Svensson om varför metoderna som gränspolisen använder inte hör hemma i Sverige. ”Det är bara i en polisstat som alla medel är tillåtna för polisen i syfte att upprätthålla lagen. I en rättsstat finns tydliga gränser för vilka metoder polisen får använda och i vilka syften.”
”Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn.”
(Artikel 3, barnkonventionen)
Frågan är om gränspolisen förstår skillnaden mellan en polisstat och en rättsstat. Under en intervju hänvisar Kristina Hallander Spångberg, chef för gränspolisen i Skåne, till att Sverige just är en rättsstat. ”Vi kan tycka en sak. Men vi måste utföra vårt uppdrag. Vi lever i en rättsstat. Om vi skulle följa våra känslor så anser jag att vi är ute på en farlig väg”, säger hon till mig.
Saken är att gränspolisen inte behöver blanda in sina känslor. De ska följa lagen. Om gränspolisens biljettkontroller i tunnelbanan, i syfte att hitta papperslösa, baserar sitt urval på människors utseende bryter polisen mot lagen – vilket integrationsminister Erik Ullenhag (FP) har varit tydlig med att påpeka.
Polisen ska också, likt andra myndigheter, följa de konventioner Sverige har ratificerat och därmed åtagit sig att följa.
En av dessa är FN:s barnkonvention. Med sina 54 artiklar slår den fast vilka rättigheter barn har. Alla barn, oavsett nationalitet.
I alla ärenden som rör barn ska beslut som fattas tas med hänsyn till dessa artiklar. Det är inte något en polis har en möjlighet att förhålla sig till. Det är deras skyldighet.
Gå till toppen