Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Dags att fatta galoppen

Läge att förändra matvanorna? Det räcker att minska köttkonsumtionen med en tredjedel, så frigörs stora ytor där vi kan odla både mat och biobränslen utan att behöva röja skogar, skriver Kenneth Hermele.

Bild: Junge, Heiko
Det är märkligt att jag inte reagerat tidigare och undrat över vad det kan vara som gömmer sig i rätter som bär namn med fina mattraditioner men som kostar nästan ingenting: även idag, när de busbilliga ”köttbullarna” försvunnit, torgför Ikea ”Biff à la Lindström” för 39 kronor och ”Wienerkorv” för 5 kronor. Att det nog är annat än högkvalitativ biff eller prima fläskkött som är huvudingredienser här behöver man inte vara militant vegan för att lista ut.
I själva verket är hästköttskandalen en logisk konsekvens av de långa leveranskedjor som världens stora matbolag utvecklat, där ingen vet vad som stoppas in tidigt i produktionsledet, än mindre vad som till slut kommer ut.
En alldeles ny genomgång av bistånds- och påverkansorganisationen Oxfam visar att stora livsmedelsbolag som Nestlé, Coca-Cola, Mars, Kelloggs och Unilever inte har en aning om varifrån de råvaror de använder i sina produkter kommer. Bolagen har visserligen uppförandekoder som deras underleverantörer tvingas skriva på, men om de verkligen följs är det ingen som vet, eller i varje fall inte något som storbolag låter Oxfam ta del av.
Och då gäller det inte bara vad bolagen blandar i smeten, lika allvarligt är att arbetares rättigheter kränks, att bönder vräks från sina tegar, att mark och vatten överexploateras, allt enligt Oxfams genomgång. Inte konstigt då att Oxfam konstaterar en genomgående brist hos nio av tio bolagsjättar när det gäller öppenhet och fri tillgång till information (så kallad transparens).
Skandalen går djupare än bara falsk marknadsföring eller lögnaktiga innehållsdeklarationer och därmed sammanhängande hälsorisker, det handlar om vår uppfattning om det goda livet. För oss som är rika, liksom för ständigt fler människor runt omkring i världen, innebär ökat välstånd att vi äter mer kött.
FN:s livsmedelsorganisation FAO förutspår att vi som världssamfund kommer att öka köttkonsumtionen med så mycket som 80 procent till år 2050 (jämfört med idag). Det är en häpnadsväckande ökning som i första hand drivs av tillväxten i Kina och Indien och, i mindre grad, av den fortsatta välståndsökningen i länder som Sverige. Mer pengar i plånboken betyder helt enkelt mer kött i magen. Och mer kött betyder större ytor till boskap, mer kraftfoder och mer vatten till köttdjur, och därmed till ökade utsläpp av växthusgaser.
Mer kött innebär en skärpt kamp om mark och markanvändning: djurhållning konkurrerar idag med mat och biobränslen. Det är nu inget nytt fenomen, konkurrensen om mark har gamla anor, i början av 1800-talet stod Storbritannien inför en akut brist på mark, och redan då var den sammanbunden med hästar, den viktigaste dragkraften i jordbruket och för transporter i allmänhet.
Problemet var att hästar behövde betesmark och foder, och det krockade med behovet att föda människor på samma jordar. Det var bokstavligt talat en fråga om liv och död: varje häst tog maten ur munnen på åtta människor. För två hundra år sedan löstes den motsättningen genom att hästarna ersattes med koldrivna tåg, vilket frigjorde mark för att odla människoföda i stället för hästfoder. Det var en elegant lösning – senare tillkom olja och kärnkraft – men den bar på egna begränsningar: luftföroreningar i städer – minns smogen i London och Los Angeles – och i förlängningen ett skadskjutet klimat.
Idag är vi där igen, nu talas det om att ersätta kol och olja med biobränslen. Men samtidigt vet vi att vi kommer att behöva mer mark till mat för oss och våra djur, vilket kommer att öka trycket på den begränsade jordbruksmark som redan idag är överbelastad. Risken är då att vi försöker lösa konkurrensen om marken genom att hugga ner mer skogar, vilket i sin tur kommer att leda till en snabb ökning av växthusgaser.
Tyvärr är den vägen ganska trolig, särskilt mot bakgrund av att produktivitetsökningar i världens jordbruk stannat upp, vilket innebär att vi bara kan öka produktionen extensivt, det vill säga genom att hugga ner skog och förvandla betesmark till åker. En beräkning, publicerad i vetenskapstidskriften Science för något år sedan talar om att vi kommer att behöva 1,5–2 miljarder hektar till fram till 2050, lika mycket som dagens globala åkermark. Vi kan alltså förvänta oss en fördubbling av världens jordbruksytor på lite mindre än 40 år, och därmed en snabb ökning av växthusgaser.
Alternativ finns dock, det räcker att minska köttkonsumtionen med en tredjedel – ingen behöver säga nej till allt kött av denna anledning – så frigörs stora ytor där vi kan odla både mat och biobränslen utan att behöva röja skogar. Med en sådan utväg kan vi vara 10 miljarder på jorden och ändå rymmas inom de 5 000 miljoner hektar som redan idag är åker och betesmark, en win-win-situation: fler människor och bättre klimat.
Köttskandalen handlar alltså om något mer grundläggande än förfalskningar och lögner: det handlar om hur vi människor kan leva på jorden, hur de begränsade resurser som står till buds kan komma så många som möjligt till godo på rättvisa villkor.
Och en sak är säker: om det är kött som ska utgöra mänsklighetens framtida huvudrätt, då kommer det inte räcka att slakta aldrig så många hästar, då måste vi också röja mer mark och skogar för att bereda plats för ständigt fler slaktdjur. Och då får vi betala vår kötthunger med ett allt instabilare klimat.
Gå till toppen