Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Per T Ohlsson

Per T Ohlsson: En varning från Italien

På italienska finns ett ord, ignavia, som betyder ungefär slöhet och likgiltighet. Människor med dessa egenskaper, ignavi, kännetecknas av sin vägran att ta ansvar och göra det rätta.

Beppe Grillo.Bild: Foto: Andrew Medichini
Begreppet förknippas med den italienske nationalskalden Dante Alighieri och hans Divina Commedia, Den gudomliga komedin, närmare bestämt i tredje sången i verkets första del, Inferno, där de slöa och ansvarslösa i evigheters evigheter måste jaga en fana som straff för att de i sina liv inte följde några som helst principer.
Italienkännaren Bill Emmott, före detta chefredaktör för The Economist, menar att ignavia sammanfattar landets problem: en flykt från ansvar och svåra beslut. I veckan, när resultaten från söndagens och måndagens parlamentsval rullade in, blev detta nästan övertydligt. Mitt i Italiens värsta kris sedan andra världskriget ställde sig mer än hälften av väljarna bakom antingen den grovhuggne komikern och populisten Beppe Grillo, en hatsprängd gaphals som egentligen inte har något program alls, eller den förre premiärministern Silvio Berlusconi, mannen som bär ett tungt ansvar för Italiens nuvarande problem och vars program är ett recept för ekonomisk katastrof.
Valutgången är inte en huvudvärk enbart för Italien. När eurozonens tredje största ekonomi drabbas av politisk förlamning påverkas hela Europa. Det märktes genast på finansmarknaden. Börserna föll i Frankfurt, Paris och Stockholm medan räntorna på italienska, spanska, grekiska och portugisiska statspapper sköt i höjden. Investerare flydde till tyska obligationer och euron tappade mark mot dollarn. Det relativa lugn som det senaste året har lagt sig över skuldkrisens Europa riskerar nu att skingras av missnöjesstormen från Italien, en ekonomi som är så stor att den inte kan räddas med internationella stödinsatser.
Pier Luigi Bersanis mitten-vänsterallians, allmänt segertippad, samlade omkring 30 procent, liksom Berlusconis motsvarighet till höger. Det starka stödet för den tidigare uträknade Berlusconi kom som en chockerande överraskning, men den verkliga sensationen var Grillos proteströrelse Fem stjärnor, bildad så sent som 2009: 25 procent.
Valets förlorare blev Mario Montis lista, som bara nådde 10 procent. Monti, ekonomiprofessor och före detta EU-kommissionär, har sedan november 2011 lett en teknokratregering med uppdrag att få bukt med Italiens ekonomiska problem. Montis åtgärder har till en del varit nödvändiga, men de har också varit djupt impopulära. Följaktligen straffades han av väljarna.
Parlamentet består av två kammare: deputeradekammaren och senaten, ibland benämnda underhus och överhus. De har samma lagstiftningsmakt. För att kunna fungera måste en regering ha stöd i båda.
Metoden för mandatfördelning är lätt bisarr. I deputeradekammaren får den största partialliansen automatiskt en 55-procentig majoritet med hjälp av bonusmandat. Eftersom Bersanis blev marginellt större än Berlusconis är saken klar i den undre kammaren. Även i senaten finns bonusmandat, men där fördelas platserna regionvis. Det gynnade Berlusconi. Högerblocket blir så pass stort att Bersani inte når majoritet tillsammans med Monti.
En koalition mellan Bersanis och Berlusconis allianser skulle få majoritet; det är en möjlighet som den senare har antytt. Talesmän för Bersani säger av förståeliga skäl blankt nej. Men en regering som gör sig beroende av Beppe Grillo och Fem stjärnor skulle i ännu högre grad skrämma upp omvärlden och marknaderna.
Det troliga är att Bersani försöker bilda en minoritetsregering i förhoppning om att Berlusconi drar sig för att tvinga fram ett snabbt nyval; båda sidor befarar att Grillo då skulle erövra 40 procent av rösterna.
Först under andra halvan av mars kan regeringsförhandlingar inledas – och de lär dra ut på tiden. Italien går därmed in i en period av politisk osäkerhet som kommer att underblåsa den finansiella nervositeten i ett Europa som nyss tyckte sig skymta ett litet ljus i tunneln.
Det är svårt att se hur Italien under sådana omständigheter skall kunna ta itu med sina enorma problem.
Statsskulden motsvarar nästan 130 procent av BNP. Arbetslösheten överstiger 11 procent; bland ungdomar är den drygt 36 procent. Sedan eurons introduktion 1999 har Italien i princip haft nolltillväxt och i termer av BNP-tillväxt per capita rankas landet idag som 169:a i världen, strax före Haiti och Eritrea. Produktiviteten har avtagit.
Den främsta förklaringen till denna utförslöpa är förlorad konkurrenskraft. Italien hamnar numera på en blygsam 42:a plats i World Economic Forums konkurrensrankning.
De italienska arbetskraftskostnaderna har stigit stadigt efter införandet av euron, då Italien också förlorade de möjligheter som landet utnyttjade för att på konstlad väg upprätthålla tillväxt och konkurrenskraft under de goda åren på 1960- och 1970-talet: inflation och devalveringar. Det kompenserades med ökade offentliga utgifter, något som sedan slog tillbaka.
Läget förvärras av en ineffektiv och korrumperad byråkrati. Bland EU-länderna är det, enligt Transparency International, endast Bulgarien och Grekland som har en mer utbredd mut- och bestickningskultur. Arbetsmarknaden och delar av näringslivet är hårt reglerade till förmån för dem som befinner sig inne i systemen på bekostnad av dem som befinner sig utanför. Till detta kommer organiserad brottslighet och ett dysfunktionellt rättsväsende.
Men Italien måste inte vara ett hopplöst fall.
Budgetunderskottet är kontrollerbart, bankerna är i hyfsat skick och landet har inte hemsökts av de bubblor på fastighetsmarknaden som knäckte Irland och Spanien.
Att döma av en studie från Internationella valutafonden, IMF, skulle strukturella reformer kunna öka BNP per capita med 5,7 procent på fem år, en fantastisk potential för ett land där produktionen per capita idag är lägre än 1999. Men det är som om Italien inte vågar ta steget.
Det hela påminner om början av 1990-talet, då Italiens statsskuld uppgick till 120 procent av BNP och då landets valuta, liran, kastades ut ur den europeiska växelkursmekanismen. Samtidigt skakades Italien av politiska korruptionsskandaler, Tangentopoli, som bröt sönder partisystemet. Italien fick en chans att ta sig samman, men valde istället mediemiljardären Silvio Berlusconi till premiärminister. Berlusconi förnekade problemen, lovade guld och gröna skogar och använde regeringsmakten för att hävda sina privata intressen. Han styrde Italien 1994–1995, 2001–2006 och 2008–2011.
Samtidigt kan man, utifrån veckans valresultat, säga att Italien har gett EU en nyttig påminnelse: så här kan det gå om politiken är nästan helt inriktad på åtstramning och knappast alls på tillväxtstimulanser. Ty utan ökad tillväxt är Europas krisekonomier dömda till permanent recession och – i förlängningen – sociala och politiska konvulsioner.
Till exempel:
Om arbetsmarknaden liberaliseras måste de som förlorar jobbet erbjudas grundläggande trygghet i väntan på att reformerna vitaliserar ekonomin och fler arbetstillfällen skapas. Det uppstår då en kostnad på kort sikt, men en vinst på lång sikt. Det perspektivet har varit sorgligt frånvarande i den tyskdikterade politik som har delar av Europa i sitt grepp. Den har förvisso modifierats något; Portugal, Grekland och Spanien har beviljats uppskov med budgetsaneringen. Men det kan vara för lite för sent. Den nedåtgående spiralen fortsätter. Nedskärningar och skattehöjningar dämpar tillväxten och med lägre tillväxt följer fler åtstramningar som drar ned den ekonomiska aktiviteten ytterligare ...
Konsekvenserna kan bli förödande, särskilt i länder som Italien, där de politiska institutionerna har svag legitimitet och där ett auktoritärt och populistiskt arv håller liv i den farligaste av föreställningar: att det finns en enkel lösning.
Så kanske är det inte bara medeltidsskalden Dante som gör sig påmind i dessa yttersta dagar för Italien, utan också Antonio Gramsci, som lämnades att förtvina i ett av Mussolinis fängelser. Gramsci var marxist, men hans tankar om samhällelig hegemoni är högst användbara även för icke-marxister: när de sociala kontrakten löses upp kommer diktaturen som ett brev på posten.
Europa har all anledning att förfasa sig över Italiens ignavi. Men med tanke på sin historia gör Europa också klokt i att lyssna.
Mer att läsa
Good Italy, Bad Italy. Why Italy Must Conquer Its Demons to Face the Future (Yale University Press) av Bill Emmott.
Italy and Its Discontents. Family, Civil Society, State 1980–2001 (Penguin) av Paul Ginsborg.
En stad i ljus. Antonio Gramscis slutsatser (Norstedts) av Anders Ehnmark.
www.economist.com.
www.imf.org.
Gå till toppen