För fyrtio år sedan, 1973, klev fyrtiosex kvinnor in på Ifö AB i Bromölla. De hade alla en blygsam erfarenhet av arbetslivet, men nu skulle de lära sig att göra toalettstolar och handfat. På Saab-Scania i Östra Göinge tränades fjorton kvinnor i konsten att tillverka växellådor, till husbyggaren AB Modulentkonstruktioner i Hässleholm kom en grupp på fem.

Den statligt initierade delegationen för jämställdhet mellan kvinnor och män hade precis påbörjat sitt arbete, och satt sitt första mål: få kvinnor att sysselsätta sig inom typiskt manliga yrkesområden. Kristianstad län utsågs till försöksområde. Över 300 kvinnor svarade när lokalpressen annonserade efter deltagare. Efter visningar, företagspresentationer och introduktionskurser fick tre fjärdedelar av dem jobb på olika industrier.

Under de fyrtio år som gått sedan dess har många statliga miljoner använts, över 400 projekt har drivits som alla haft samma mål – att minska könssegregationen på den svenska arbetsmarknaden.

Resultat: kvinnorna har utbildat sig ifatt och förbi männen, och tagit sig in på en rad traditionellt manliga yrkesområden som kräver hög utbildning. Läkaren Marie Wedin, exempelvis, är på väg att se sitt yrke gå från mans- till kvinnodominerat.

Men resten av den svenska arbetsmarknaden är lika könsmässigt uppdelad som någonsin tidigare. Kvinnorna lyser med sin frånvaro i de manligt dominerade yrken som bara kräver gymnasieutbildning. Och männens närvaro ökar inte i några kvinnligt dominerade yrken alls. Snickaren Christer Jan har aldrig arbetat tillsammans med en kvinnlig kollega, och kommer antagligen aldrig att få göra det heller.

– I många sammanhang hör man att Sverige är världens mest jämställda land, men det är en beskrivning som på många områden inte stämmer. Min gissning är att vi halkar efter andra länder eftersom det går för långsamt med könsintegrering på yrkesnivå, säger Johanna Kumlin, forskare på Institutet för framtidsstudier som gjort flera olika studier om uppdelningen mellan män och kvinnor på den svenska arbetsmarknaden.

Fram till 1980 minskade könsuppdelningen på arbetsmarknaden. Men utvecklingen stannade av och från 2000-talets början har nästan inget förändrats. Detta trots att andelen förvärvsarbetande har utjämnats mellan könen, och att många kvinnor har gjort utbildningsresan och tagit sig in på förut manligt dominerade yrken.

Och trots att svensk lag krävt i över tjugo år att arbetsgivarna ska sträva mot en jämn fördelning mellan kvinnor och män i företagen, så minskade andelen anställda som jobbade på könsintegrerade arbetsplatser i början av 2000-talet.

– Jag har mätt från millennieskiftet fram till 2007, och man ser en marginell minskning av yrkessegregationen. Men den är ytterst blygsam, säger Johanna Kumlin.

Så här ser det ut i dag: Av de trettio vanligaste yrkesgrupperna, har tre en jämn könssammansättning – högskolelärare, kock och läkare. Det är mindre än för trettio år sedan.

I framtiden: På fyra av 18 gymnasieprogram är fördelningen mellan killar och tjejer någorlunda jämn. Resten har en tung övervikt av antingen det ena eller andra könet.

Allra mest konservativa i sina yrkesval är de äldsta kvinnorna och de yngsta männen. Män födda på 1940- och 1950-talen, samt unga kvinnor, är de som väljer yrke minst könstypiskt.

Ibland heter det att det är den stora offentliga sektorn i Sverige som har gjort att vi har så könsuppdelad arbetsmarknad jämfört med andra länder. Men forskning visar att det snarare handlar om att så stor andel av alla svenska kvinnor arbetar, också de kvinnor som kanske hade varit hemmafruar om de bott i ett annat land. Här jobbar de, men väljer ett yrke som ligger nära de klassiska kvinnliga uppgifterna vård och omsorg. De könstypiska yrkesvalen i den gruppen avspeglas i statistiken.

– Två skäl. Det ska inte finnas fördomar eller strukturer som gör att inte varje individ kan följa sitt hjärta. Dessutom finns det samhällsekonomiska skäl till att vi ska ta tillvara på alla kompetenser. Det handlar om kompetensförsörjning för att samhället ska växa, det är i allas intresse, svarar nya jämställdhetsministern Maria Arnholm (Fp).

Dessutom får uppdelningen stora ekonomiska konsekvenser för den enskilde. De yrken som befolkas av kvinnor erbjuder betydligt sämre möjligheter att göra lönekarriär, eftersom löneskillnaderna är mycket mindre än i typiska mansyrken.

– Att ha sina egna pengar, att inte behöva stå ut med något för att man är ekonomiskt beroende, det är så avgörande för jämställdhet. En siffra som blev en ögonöppnare för mig är att för en genomsnittlig man och en genomsnittlig kvinna skiljer det 3,6 miljoner i livsinkomst. Det är så mycket pengar. Även om det är arbetsmarknadens parter som håller i detta kan man som politiker inte bara luta sig tillbaka. Det är något man måste tala om och peka på, säger Maria Arnholm.

Löneskillnaderna mellan könen är ännu mer konstanta än yrkesvalet. Inget har ändrats sedan 1980. Ironiskt nog består löneskillnaderna till stor del för att kvinnor erövrar de högutbildade männens yrken. Där är löneskillnaderna större, och det är kvinnorna som ofta får de lägre lönerna.

– Även om kvinnor som grupp tjänar på att gå in i högkvalificerade yrken, så ska man veta att löneskillnaderna är mycket högre i yrken som är högkvalificerade och numera könsintegrerade. Där är lönespridningen stor och det gynnar männen som grupp, säger Johanna Kumlin.

Även om det mest är männen som inte byter yrke, så är det kvinnorna som politiken har försökt knuffa än åt det ena, än åt det andra hållet. Det var kvinnor som var utestängda från statliga tjänster och gratis gymnasieutbildning fram till slutet av 1920-talet och från vissa militära yrken ända till slutet av 1980-talet. Det var husmödrarna som förväntades råda bot på arbetskraftsbristen i den svenska industrin ända från 1950-talet och flera decennier framåt. Det var de unga flickorna som skulle gå på statligt initierade teknikkurser på 1980-talet. Och fast alla framtidsspaningar om arbetsmarknaden handlar om ökad brist inom vård och omsorg, har inte mycket gjorts för att få män att välja annorlunda än vanligt. Även de gånger man faktiskt har försökt och lyckats, så återgår allt till det vanliga så fort projektet läggs ner.

– Jag tror att det handlar om att man har trott att det kan vara svårt att få män att göra typiskt kvinnliga val. Många kvinnodominerade yrken associeras med lägre lön, säger Johanna Kumlin.

Men i viss mån har politiken ändrat kurs. Inte från kvinnor till män, utan till att ha andra än den enskilda individen i fokus. Idag handlar fler åtgärder om att påverka dem som rekryterar och förmedlar personal. Jämställdhetslagens krav om att arbetsgivare ska rekrytera så att de har en jämn könssammansättning bland de anställda, har skärpts i ett par omgångar. Principen om lika lön har utvidgats att gälla inte bara för lika arbete, utan också för likvärdigt arbete. På så sätt kan kvinnligt och manligt dominerade yrken jämföras med varandra. Företagen är ålagda i sina lönekartläggningar att kontrollera om lönepolitiken är samma gentemot män och kvinnor. Förra veckan aviserade regeringen mer pengar för att kunna kontrollera hårdare att arbetsgivarna gör sina lönekartläggningar på rätt sätt.

Det tycker Johanna Kumlin är helt rätt väg att gå.

– Jag tror inte så mycket på att pusha individen utan snarare på att titta på de strukturella problemen, vilka det är som faktiskt har makten att påverka. För det handlar inte så mycket om att kvinnor och män har olika preferenser för vissa yrken, utan att beteendet hos arbetsgivare, rekryterare och Arbetsförmedlingen påverkar kvinnors och mäns känsla av vilka möjligheter som finns.

Utbildningsminister Maria Arnholm lägger till familjepolitiken.

– En sak som differentierar löner och makt är arbetsfördelningen i hemmet, säger hon. Därför är det viktigt att föräldraförsäkringen tas ut så jämnt som möjligt. Det är många frågor som hänger ihop.

Hösten 2011 tillsattes den senaste delegationen för jämställdhet på arbetsmarknaden.

– Det finns definitivt länder som har mindre könsuppdelad arbetsmarknad än Sverige. Vi ska göra utblickar för att hitta goda exempel, säger delegationens ordförande Mikael Sjöberg.

Kvinnor tar över vissa manliga yrken som kräver hög utbildning.
Män ökar något i vissa kvinnliga yrken som bara kräver gymnasieutbildning.
Men mycket förblir som det är, visar Statistiska Centralbyrån i sin framåtblick över hur arbetsmarknaden ser ut 2030.

1. Yrkesgrupper som väntas gå från manlig till kvinnlig dominans:
Yrken som kräver högskoleutbildning:
Agronomer
Arkitekter
Ekonomer
Jurister
Teologer
Läkare

Yrken som kräver gymnasieutbildning:
Djuruppfödare
Djurskötare
Slaktare
Bagare
Konditorer
Maskinoperatörer i livsmedelsindustrin

2. Yrken med könsbalans idag som väntas bli kvinnodominerade:
Journalister
Samhällsvetare
Beteendevetare,
Tandläkare
Veterinärer

3. Yrken som väntas behålla eller stärka sin kvinnodominans:
Alla yrken som kräver hög utbildning och domineras av kvinnor idag:
Apotekare
Arbetsterapeuter
Bibliotekarier
Biomedicinska analytiker
Fritidspedagoger,
Förskollärare
Psykologer.
Grundskolelärare
Gymnasielärare
Humanister,
Receptarier,
Socionomer
Speciallärare och specialpedagoger
Tandhygienister

4. Yrken som väntas behålla eller stärka sin mansdominans:
Ett enda manligt dominerat yrke med hög utbildning:
Systemvetare

En rad manligt dominerade yrken som kräver gymnasieutbildning:
Fordonsförare
Brevbärare
Tekniker
Byggnadsarbetare
Maskinoperatör
Målare
Skorstensfejare
Reparatörs- och monteringsarbete
Metall- och byggnadshantverkare

5. Yrken där könsdominansen minskar:
Här dominerar männen idag, men kvinnornas andel ökar:
Civilingenjörer
Högskole- och gymnasieingenjörer
Poliser
Yrken som kräver transport- eller skogsvetenskaplig högskoleutbildning

Här dominerar kvinnorna, men männens andel ökar:
Yrken som har koppling till gymnasiets handels- och administrationsutbildning, barn- och fritidsutbildning samt hotell- och restaurangutbildning, bland annat:
Barnskötare
Undersköterskor
Vårdare
Kontorspersonal
Försäljare
Receptionister
Servitörer
Sekreterare