Det är nittiotalisternas tur att komma till tals i vår. På SVT kan man just nu följa de åtta kortfilmerna i dokumentärsatsningen Nittiotalisterna. Och i Annica Carlsson Bergdahls och Jerker Anderssons projekt ”Hembygd – Någonstans i Sverige” får unga från stora delar av Sverige i olika medier – bok, utställning, hemsida – berätta om sin hemtrakt, sina drömmar och demoner, fördomar och förhoppningar. I boken som är projektets kärna samlas intervjuer med unga från ett trettiotal platser i landet, från Trelleborg i söder till Arjeplog i norr, liksom bilder och texter producerade av de unga själva.

Tre saker bär jag med mig när jag läst ut boken. Det första: Sverige är ett brokigt land. Sveriges unga är inte en enhetlig massa som går att ringa in, kartlägga, kategorisera. Ändå framträder vissa mönster, en del upplyftande. Som att nästan alla talar om Sverige som ett land som är, och ska vara, öppet och välkomnande. Mer bekymmersam är däremot den slående skillnaden i hur tjejer och killar verkar se på sin hembygd. Killarna vill generellt sett stanna kvar, tjejerna vill flytta, till större städer eller utomlands. Det bådar förstås inte gott för landsbygden, och är dessutom ett symptom på ett djupgående jämställdhetsproblem. Om det sen är mest synd om killarna som nöjer sig eller tjejerna som vantrivs tål att funderas på.

Det andra: Att de två vanligaste substantiven för att beskriva tristessen i Sveriges många småorter är ”pizzeria” och ”epatraktor”. Som om tiden stått stilla sen åttiotalet. Jag börjar osökt tänka på den morbida gamla Smiths-låten ”Suffer little children”: Oh Sverige, so much to answer for.

Och så det tredje: Den hjärtskärande längtan bort många vittnar om, och de poetiska uttryck den tar sig. Som den här hälsningen från Fräntorp, Göteborg: ”När man fyllt 12 år vill man bara härifrån. Kom inte hit, jag kommer till dig.”