Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Hon vill ge tid för empati

Fem sjuksköterskor blev själva svårt sjuka och mötte en vård där det inte längre finns tid för empati.
– Jag blev väldigt beklämd, sorgsen nästan. Jag trodde inte att det var så här illa, säger Petra Lilja Andersson, Lundaforskare och författare till boken ”Vården inifrån”.

Lilian: ”När jag kom in med så svåra smärtor i går kväll att jag klättrade på väggarna fick jag visserligen smärtlindring snabbt, men ingen visade någon empati. Den enda gången var när en sjuksköterska kom in och frågade hur det var, samtidigt som hon försäkrade sig om att droppet gick i rätt takt. Ändå låg jag där i många timmar, mellan halv tio på morgonen och sex på kvällen”.
Sjuksköterskan Lilian som var kollega med Petra Lilja Andersson drabbades av cancer i bukspottskörteln. Bara fyra veckor efter beskedet avled hon. Från första dagen dokumenterade Lilian, som också undervisade på sjuksköterskeprogrammet, sina upplevelser med bandspelare.
– Hon hade devisen ”gör alltid det bästa för patienten”. Det var vad hon inpräntade i studenterna. När hon insåg att hon inte skulle överleva gav hon bandet till mig och min kollega Ami Hommel och sade ”gör så att det här kan bli bättre för patienten”, berättar Petra Lilja Andersson.
Resultatet blev boken ”Vården inifrån” där fem sjuksköterskor som drabbats av svåra sjukdomar berättar om sitt möte med vården. De beskriver personal som inte lyssnar, inte hinner ställa de viktiga frågorna, som ibland direkt motarbetar patienternas egna önskemål om rehabilitering. Om organisationer som inte låter personalen göra det de är där för – vårda med omsorg. Ofta handlar det om enkla önskemål.
Lilian: ”Jag har inte kunnat äta något och har kräkts en del. Men inte någon gång har sjuksköterskan eller någon annan frågat om jag vill skölja munnen efteråt.”
– Sjuksköterskorna uppfattas som änglar, de är goda, men springer alldeles för fort. Tidsbrist gör att man kanske inte tar sig tid att hjälpa patienten att skölja munnen eller sätta ett örngott på kudden, säger Petra Lilja Andersson.
Ibland står patientens önskningar i direkt kontrast till vårdpersonalens, trots att det borde vara tvärtom.
Elisabet blev svårt skadad i en trafikolycka:
”Jag sa att mitt mål var att kunna gå och rida igen och att leva ett vanligt liv. Sjukgymnastens svar blev att ’Nu måste vi vara lite realistiska’. Hon skrev pliktskyldigt ner att mitt mål var att kunna gå igen, men sedan formulerade hon noga alla andra mål. Sina mål.”
– Elisabets berättelse beskriver en destruktiv vårdkultur. Detta måste lastas ledningen, att de inte ser till att personalen jobbar på rätt sätt, säger Petra Lilja Andersson.
Hon kallar det ”samvetsstress” när personalen är så pressad att de stänger av den empatiska förmågan för att orka med. Sparbeting, slimmade organisationer och en uppsjö av administrativa uppgifter stjäl tid från tid med patienten.
Enligt en studie från Karolinska institutet funderar var tionde ny sjuksköterska varje dag under sitt första år på att sluta. Efter fem år tänker var femte sjuksköterska så. De känner att de inte kan göra ett bra jobb. Som ansvarig för sjuksköterskeprogrammet vill Petra Lilja Andersson ingjuta mod i studenterna att våga stå upp för patientens perspektiv.
– Många studenter har inte alls varit i kontakt med vården, de vet inte vad som väntar där ute. Det här är något som utbildningen måste jobba mer med.
Men trots samvetsstress: det finns de som orkar, som tar sig tid. Det vittnar även kvinnorna i boken om.
Lilian: ”Jag fick en kopp te nu på kvällen och den serverades i en riktig porslinsmugg på en bricka med en servett och en sockerbit vid sidan om. Det kändes fint.”

Petra Lilja Andersson

Ålder: 48.
Yrke: Legitimerad sjuksköterska, universitetslektor och ordförande i nämnden för omvårdnadsutbildning vid Lunds universitet.
Bor: Åhus.
Familj: Man och fyra tonårsbarn.
Aktuell: Författare till boken ”Vården inifrån. När sjuksköterskan blir patient”.
Gå till toppen