Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Inpå livet

Dagens rapport från skurhinken en blandad såpa

Vad är en städerska för dig? Det har Cecilia Persson, författare och personlig assistent, frågat Lundabor. Nästa vecka blir svaren en del av en utställning på Lunds stadsbibliotek. En rapport från skurhinken av i dag.

”Skurhinken är fortfarande laddad. Den handlar om klass och kön och arbete som inte värderas, vare sig det skuras i hemmen eller på arbetet”, säger Cecilia Persson, som i sitt hem nu samlar städprylar inför utställningen på Lunds stadsbibliotek nästa vecka.Bild: Albin Brönmark
Det är 43 år sedan dagboken ”Rapport från en skurhink” kom ut. Boken skrevs av den ensamstående mamman Maja Ekelöf, som med värkande skurknän kämpade för att få livet att gå runt för sig och sina fem barn. En omläsning av boken fick Cecilia Persson att bestämma sig: det var dags för en ny skurhinksrapport.
– Jag vill hedra alla kvinnor som städar eller jobbar med tunga vårdyrken. Jag vill att de ska synas, att de ska kunna gå med stolta nackar. Att de ska värderas för det de gör, säger hon.
Det är avslappnat rörigt i vardagsrummet hemma hos Cecilia Persson och hennes tonårsbarn i Lund. Här och där ligger travar med böcker och papper och i datorn finns den nu färdigskrivna boken som kommer ut i dagarna. Precis som utställningen på Stadsbiblioteket och rapporterna som Cecilia Persson fått publicerade i Kommunalarbetaren förra året, är den en del av hennes undersökande skurhinksprojekt.
– För två år sedan skulle det aldrig ha sett ut så här hemma hos mig. Som arbetarklassbarn har jag alltid haft det minutiöst rent. Men sedan min mor dog för ett år sedan gjorde jag upp med det där, säger hon.
Projektet är personligt. Cecilia Persson är precis som Maja Ekelöf ensamstående mamma. Hon är visserligen akademiker, en avgörande skillnad, och hon är inte städerska – det var däremot hennes mormor – men hon försörjer sig som personlig assistent. Och uppvuxen med en mamma som hade bipolär sjukdom och var sjukpensionär, och en mormor som var städerska, är det med arbetarklassen hon identifierar sig.
Projektet är också politiskt.
– År 2013 är många av dem som städar invandrare, och fortfarande kan de knappt leva på sin lön. De som har det allra sämst är de som jobbar svart, de papperslösa utan rättigheter. De tillhör dagens underklass, säger hon och nämner forskaren och skribenten Anna Gavanas bok ”Who cleans the welfare state?” om bland annat migranter och papperslösa i Stockholm som städar svart och lever under närmast slavliknande former.
När Cecilia Persson och en filmare gav sig ut på Lunds gator med frågan vad en städerska är fick hon två typsvar. Det ena var att dagens städerska, vare sig hon moppar i offentliga lokaler eller i någons hem, har ett okej jobb, ett arbete som vilket tjänsteyrke som helst. Det andra var mer trevande. De intervjuade tog upp den växande hemstädningsbranschen som problematisk. Att betala någon för att skura rent i hemmen påminde å ena sidan om äldre tiders pigor, menade de, samtidigt som de lyfte det positiva i att nya jobb kan skapas.
– Mitt projekt är kluvet på ett liknande sätt. Å ena sidan vill jag synliggöra villkoren för dessa kvinnor. Hur de slits ut, i synnerhet psykiskt, för låg lön. Å den andra vill jag inte dränera yrkets status, tvärtom. Det gäller att diskutera det här på flera nivåer samtidigt.
Flera av hennes medelklassvänner betalar för hemstädning.
– Men även för dem är det en laddad fråga som man helst inte pratar om.
Samtidigt kan städhjälp vara en nödvändighet för många heltidsarbetande kvinnor, menar Cecilia Persson. För att kvinnorna inte ska bli sjuka av stress. Statistiskt lägger kvinnor mindre obetald arbetstid på hushållssysslor medan männen ökat sin marginellt.
– Jag menar att många par på det här sättet använder rut för att betala sig ur en jämställdhetsfråga. Det löser en av de vanligaste orsakerna till konflikter och blir en sorts illusorisk jämställdhet.
Dagens skurhink är med andra ord en blandad såpa. Här ryms städare med kollektiv- och bemanningsavtal med hjälpmedel som skonar dem från skurknän såväl som svart arbetskraft utan rättigheter.
– De utgör alla grunden för att samhället ska fungera, de gör det rent runt oss. Men för att de ska kunna leva på sin lön och känna stolthet över det livsviktiga jobb de utför måste vi ha solidaritet med dessa kvinnor. Tyvärr tror jag inte att Maja Ekelöf skulle bli glad om hon såg hur lite som har förändrats sedan 70-talet, säger Cecilia Persson.
Vem städar hos dig och varför? Mejla till inpalivet@sydsvenskan.se
Gå till toppen