Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

En smärta man kan skratta åt

Blattejävlar! Övers Sophie Sköld. Rámus.
Det är en sorglig historia, men Maria Küchen kan ändå skratta sig igenom Goran Vojnovics debutroman.

Goran Vojnovics debutroman har gjort succé i Slovenien och inleder nu ett välförtjänt smärre segertåg över delar av övriga Europa. Här skildras en övergång från pojke till man som sker med sådan kraft och smärta att det nästan driver den uppväxande till vanvett. Temat har blivit klassiskt i litteraturen eftersom det dessvärre är klassiskt i livet.
Mer specifikt speglar Vojnovic läget för en tonårskille i Slovenien. Dit har människor från Bosnien, Kroatien och Serbien invandrat i betydande mängd de senaste åren för att finna en utkomst i huvudstaden Ljubljana. I likhet med många andra immigranter lever romanens jag, Marko, i betongförorten Fužine där han reduceras från stolt bosnier till čefur, blatte, föraktad invandrare från de södra republikerna.
Vojnovic själv växte upp i Fužine. Stadsdelen är en huvudkaraktär, en medaktör i hans roman. Men i lika hög grad gestaltas här en ung människa vars energi, känslighet och intelligens inte får konstruktivt utlopp och därför omvandlas till ren aggression.
Marko är oavbrutet förbannad på allt och alla. Förutsägbart nog ställer han till det för sig. Jag vill verkligen inte att det ska hända eftersom jag omedelbart fattar tycke för honom. Hans råa exakta humor driver berättelsen framåt med farten hos ett expresståg, samtidigt som det står hjärtskärande klart att ett åh så ömtåligt pojkhjärta värker i Markos utagerande adrenalinstinna kropp.
Så mycket går åt skogen utan att han riktigt kan rå för det, samtidigt som han besitter en avsevärd förmåga att helt enkelt på typiskt tonårsvis bete sig som en komplett idiot. Han är riktningslös, vettlös och skoningslöst klarsynt. Alla som har vuxit upp i mannaminne i den här delen av världen lär ha mött killar som han och hans kompisar. De är arketypiska. Fužine är en arketypisk plats i det samtida Europa. Det som händer här, kunde lika väl ha hänt i en fattig förort till London, Paris eller Stockholm.
Samtidigt speglas i Fužine det splittrade Balkan efter socialismens fall och 1990-talets blodiga krig. För en turist kan Slovenien framstå som en idyllisk rest av ett Centraleuropa ”för filosofer, musiker och konstnärer att flanera genom”, för att låna Mats Kolmisoppis formulering i romanens efterord. Men under denna yta spränger det av etniska spänningar, korruption, polisvåld, myndighetsmissbruk. Vojnovic beskriver det hela med ett sinne för tragikomik som gör läsningen av hans bok måttlöst underhållande.
Fast jag vill inte skratta så mycket som jag gör. Att läsa det här gör egentligen för ont för att det ska vara roligt. Smärtan i att vara blatte, utanför, under, föraktad både av andra och av sig själv, lyckas Vojnovic förmedla så den känns i själen och i skinnet.
Gå till toppen