Kultur & Nöjen

Könet och kriget

Kvinnor måste få makt att stoppa övergreppen.

Karin Arbsjö
Den här veckan nådde FN:s siffra över antalet människor på flykt från Syrien en miljon. Varje dag lämnar över 7000 personer landet, över hälften av dem är barn och de flesta vuxna är kvinnor.
Allt fler rapporter beskriver hur våldtäkter används systematiskt i inbördeskriget. När grundaren av en amerikansk välgörenhetsorganisation vittnade för EU-parlamentet, berättade han om en läkare i Damaskus som tagit hand om några av de många våldtagna kvinnor som kommit till huvudstaden för att få hjälp. Den yngsta var en sjuåring som dog på hennes operationsbord.
I tisdags höll Feminist Dialog sitt första seminarium på Spegeln i Malmö. En nystartad förening som vill formulera nya feministiska strategier tillsammans med kvinnor som har erfarenhet av krig och konflikter. En av grundarna är Malmös tidigare fristadsförfattare Parvin Ardalan.
Och vad som ur olika vinklar belystes under kvällen var just hur krigets konsekvenser för kvinnor osynliggörs.
Sholeh Irani, utrikesredaktör på nättidningen Feministiskt Perspektiv, underströk att kvinnokroppar ofta ges en särskild laddning i krig. De får representera nationen, och att våldta dem innebär därför att markera revir.
Antalet väpnade konflikter i världen har ökat under de senaste åren, samtidigt som det har blivit allt ovanligare med fredsavtal. Men vi lever också i en era av motstånd, vilket poängterades under seminariet. Och i länder som Indien där det var tabu att över huvud taget nämna våldtäkt för fyra, fem år sedan går kvinnor ut på gatorna och demonstrerar mot dem.
Diskussionen fick en ny dimension när juristen Miriam Estrada-Castillo, gästforskare vid Raoul Wallenberg-institutet i Lund, berättade om sin tid som den enda kvinnan i FN:s säkerhetsråds kommitté mot terrorism.
”Min enda strävan var att få in kvinnor i samtalet. Jag såg mig själv inträngd i ett hörn bland alla män från CIA, Interpol och Europol”, sa hon och underströk hur lång tid det har tagit för världens högsta politiska organ att etablera strategier för kvinnors rättigheter.
Den libanesiska filmen ”Where do we go now”, som inledde kvällen på Spegeln, utspelar sig i en isolerad by där kvinnorna gör allt för att hindra omvärldens konflikt mellan kristna och muslimer att sprida sig i det egna samhället.
Filmen använder humor för att tala om inbördeskrigets fortfarande färska sår. Alla byns män, förutom en mesig imam och en lika mesig präst, är ointelligenta flockdjur som inte klarar av att hålla sams utan kvinnornas list. Det är så klart inte realistiskt, utan ett allegoriskt grepp i det som av regissören Nadine Labaki betecknas som en fabel.
Men en fabel berättar alltid något som är sant. Så länge kvinnor hålls utanför makten, kommer också det globala kriget mot kvinnor att fortsätta.
Gå till toppen