Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Allt handlar om attacken

Om Alice Glass varit intresserad kunde hon gjort en markering av att Crystal Castles Malmöspelning ägde rum på Internationella kvinnodagen.

Crystal Castles på KB.Bild: Läsarbild: Martin Johansson
Den kanadensiska duons senaste skiva kretsar tematiskt kring olika former av förtryck och orättvisor, och när Glass i en intervju fick frågan om vilket slags förtryck hon tycker är värst i dagens samhälle räknade hon upp en lång rad exempel som alla bottnar i orättvisorna mellan könen.
Ämnena finns alltså där i texterna och de är viktiga för bandet – men på scen handlar Crystal Castles framförallt om attacken och utlevelsen i musiken.
Även när Glass snarare skriker än sjunger absorberas rösten ofta av Ethan Kaths påträngande syntar och den pumpande basen som får det att mullra i överkroppen. Att duon förstärks av en livetrummis skapar en organisk motvikt till tv-spelsslingorna och den massiva, gothinfluerade electron är på samma gång klaustrofobisk och gemensamhetsskapande.
Poppiga "Baptism" får tidigt hela KB att röja men vilka enskilda låtar som bandet plockar fram från sina tre album känns efter ett tag mindre viktigt, det är stämningen som är det väsentliga. Medan Alice Glass omväxlande kliver upp på trumsetet och crowdsurfar på publikens armar binder den teknikansvarige Ethan Kath ihop ett flöde som får honom att framstå lika mycket som house-dj som rockmusiker.
Men att spelningen i sina bästa stunder är febrigt hypnotisk beror i stor utsträckning också på ljussättningen. Ibland bländar strålkastarna som sökljuset på en polishelikopter, andra gånger är ljusshowen så intensivt blinkande att stroboskopkänsliga personer borde varnas på turnéaffischerna.
Abstrakta partier varvas med rikt melodiösa och mot slutet av ordinarie set finns anledning att revidera det där om att enskilda låtar inte är viktiga. Syntdiscon i "Celestica" pulserar förföriskt och covern på landsmännen Platinum Blondes åttiotalssingel "Not In Love" är ren eufori.
Gå till toppen