Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Lite tråkigare utan Chávez

Jag har träffat Hugo Chávez två gånger. Första gången var under World Social Forum i Brasilien. Det var dagen efter att han hållit sitt populistiska tal på fotbollsarenan Gigantinho där han hyllat Jesus som den förste antiimperialisten. Utanför arenan i Porto Alegre brände troende chavister USA-flaggor och på scenen trängdes övervintrade franska kommunister.
Dagen efter var det presskonferens på lyxhotellet Plaza São Rafael. Chávez kom in i salen i träningsoverall, följd av sitt egna TV-team och tre generaler som representerade landets tre vapenslag.
När han gick förbi mig sträckte jag fram handen och hälsade. Det var i början av 2005 och vänstervågen i Latinamerika var på sin topp.
– George W Bush tror att han är rättvisans Superman. Vad han inte vet är att vi sitter på kryptoniten, sa Chávez och fick presskåren att skratta.
I slutet av följande år var det val i Venezuela och jag flög dit för att bevaka vad som beräknades bli en jordskredsseger för hans bolivarianska revolution. Några dagar innan valdagen anordnades en pressträff i presidentpalatset Miraflores för de över 300 journalister som rest till Caracas.
För att på ett så rättvist sätt som möjligt ge alla samma chans att ställa en fråga fick var och en lägga sitt visitkort i en skål. Ur skålen skulle åtta visitkort dras och innehavarna fick ställa varsin fråga. Spänningen steg i salen. När den sista lotten drogs tittade presstaleskvinnan förundrat på visitkortet. Hon förstod inte riktigt hur hon skulle uttala tidningens namn.
– Sulsvensklan, läste hon.
Uttalet var så dålig att hon fick upprepa det.
– Sulsvensklan.
Jag sträckte upp min arm i en revolutionär gest och skrek ”Yes!”
Vi åtta utvalda reportrar kallades fram till skrivbordet där mikrofonerna var riggade framför den tomma stol där president Chávez skulle sitta. De andra kollegorna var från amerikanska, latinamerikanska och brittiska medier. Jag var den ende som representerade en relativt okänd tidning.
För att vi inte skulle ställa samma frågor gjorde vi upp om vem som skulle fråga vad. Eftersom jag kom från ett land som ansågs neutralt i konflikten med Hugo Chávez föll det på min lott att ställa den mest förbjudna frågan – varför har inte korruptionen minskat under dina åtta år vid makten?
Chávez blev arg och tittade mig in i ögonen. Statstelevisionens kameror zoomade in mitt ansikte.
– Var sa du att du kom ifrån, frågade Chávez.
Suecia, svarade jag.
Chávez lutade sig över skrivbordet och inledde ett försvarstal som varade i trettio minuter. Han menade att korruption var en kultur som bottnade i kapitalismens sug efter att skaffa sig en lyxigare bil, finare märkeskläder, en pool i trädgården och ett jetplan till företaget. Det är en kultur som hans regering ärvt, menade han. Sedan tittade han mig in i ögonen.
– Min svenske vän, korruptionen är cancern i vårt samhälle. Det är en cancer som växer. Den måste vi bekämpa.
Det misslyckades Hugo Chávez med. Sex år senare tog cancern hans liv.
Latinamerika har blivit en lite tråkigare plats att jobba på.
Gå till toppen