Kultur & Nöjen

Med mord som njutningsmedel

Maria Langs deckare har kommit till heders igen. Per Svensson förutspår en comeback för cyankalium.

Maria Lang var deckardrottning när Stieg Trenter var kung. I en intervju i Aftonbladet 1979, tolv år efter Trenters död, dök frågan om deras konkurrensförhållande upp och hon berättade att de haft ett stående vad. Den vars höstdeckare sålde bäst skulle alltid bjuda förloraren på middag på Operakällaren. Förloraren fick bestämma menyn.
– Stieg hade tyvärr en förkärlek för rysk kaviar, i stora portioner, sa Maria Lang.
Mer behövde inte sägas i denna sak, skulle man förstå.
Maria Lang, eller Dagmar Lange som hon egentligen hette, dog 1991. Hon hade då producerat drygt fyrtio detektivromaner, en om året sedan debuten 1949, och var enligt biblioteksstatistiken Sveriges mest utlånade vuxenförfattare.
Men när jag nu svänger förbi Malmö stadsbibliotek för att låna Lang upptäcker jag att hon är försvunnen eller i alla fall svår att hitta. Efter ett visst mått av detektivarbete lyckas jag ändå lägga vantarna på ett slitet exemplar av ”Inte flera mord” och ett lika nött ex av ”Intrigernas hus”, det ena inklämt på en särskild klassikerhylla, det andra upphämtat från magasinen.
Att det i dag kan vara ont om Lang-titlar på bibliotekshyllorna skulle förstås kunna bero på att hon fortfarande är tungt utlånad. Men så är det knappast. En troligare förklaring är att Maria Langs deckare successivt har makulerats till följd av minskad efterfrågan.
Maria Lang är i dag kanske Sveriges mest okända misskända författare. De yngre generationerna vet knappt vem hon var. De äldre generationerna har fått lära sig att minnas henne som gammaldags och fjompig och mycket sämre än Stieg Trenter som ju i alla fall var en charmig Stockholmsskildrare.
En rättvis dom?
Något oväntat har Maria Lang nu fått resning i målet. Hennes sak kommer att prövas igen. TV4, SF och produktionsbolaget Pampas gör film av sex av hennes 50-talsböcker med Ola Rapace i rollen som Bergslagens Sherlock Holmes, kriminalkommissarien Christer Wijk, och Tuva Novotny som yrhättan Puck Bure (Yrhättor kännetecknas av att de är söta, pigga och näsvisa. Sickan Carlsson var till exempel en idealhätta). Film nummer ett, baserad på Maria Langs debutdeckare, ”Mördaren ljuger inte ensam”, har i dagarna haft biopremiär, och som väntat sågats. De övriga ska så småningom visas i tv.
Norstedts förlag hakar på genom att återutge Maria Langs första tre titlar, förutom ”Mördaren ljuger inte ensam” och ”Inte flera mord” också ”Farligt att förtära” (1950).
Att TV4 och Norstedts fastnat just för den tidiga Maria Lang är inte så konstigt. Sedan länge har det varit en etablerad sanning att Maria Lang inte bara var en dålig författare utan också hela tiden blev sämre. Hon var alltid bättre för.
När jag plöjer hennes tjocka klippkuvert i Sydsvenskans arkiv slås jag av två saker. Dels med vilken självklarhet hon presenteras som en av landets stora och etablerade kändisar; föremål för helsidesintervjuer i de stora dagstidningarna och puttriga hemma-hos-reportage i den finare veckopressen. Dels hur snabbt bilden av henne fixeras och sedan förblir sig lik. Den har två komponenter. Som författare är hon framgångsrik och folkkär men saknar djup (sin tids Camilla Läckberg). Som person är hon utstuderat excentrisk.
Maria Lang tycks inte ha haft något emot den bilden. Tvärtom.
Bristen på djup? För Maria Lang var det snarast en dygd, ett moraliskt ställningstagande.
– Om jag på något sätt skulle anse att jag sitter och sysslar med något som har med verkligheten att göra skulle jag sluta i morgon, sa hon i en intervju.
Pusseldeckaren var Maria Langs genre. Whodunit? Vem gjorde det? Att hennes gestalter framstod som pappfigurer var därför som det skulle vara eftersom det vore omoraliskt att exploatera och leka med verkliga människor och tragedier.
– Det mest levande i en deckarroman ska vara liket, hävdade hon.
Excentriciteten? Maria Lang koketterade med den. Hon berättade gärna om sin förtjusning i bäska droppar och whisky och sin motvilja mot resor och arbete i dagsljus. Hon var doktor i litteraturhistoria och tjänstgjorde i många år som studierektor och lektor på Nya Elementar för flickor på Östermalm i Stockholm, men jobbade av princip aldrig före tolv på dagen. Deckarna skrev hon för hand under sina långa sommarvistelser i småstaden Nora, romanernas Skoga, och då bara nattetid. Hon var besatt av opera, samlade på kattfigurer, bodde med sin mamma och nyttjade enligt egen utsago inga andra färdmedel än hiss och taxi.
I uggleglasögon och fågelbofrisyr tedde hon sig som en karikatyr av en skolfröken. Hon var inte omedveten om detta. Hon saknade inte självironi.
I ”Inte flera mord” blir de ogifta systrarna Petrén hänförda när de får veta att ett lik hittats på granntomten. De ääälskar mord och frossar i deckare; ”minst fem sex lik ska det vara och så ett par självmord”.
Jag gissar att det är inte minst detta av tradition kvinnliga sätt att förhålla sig till fiktion, som om det vore njutningsmedel i stil med likör eller chokladpraliner, ”en lord Peter nu och en Hercule Poirot då”, som provocerat en manligt kodad litteraturkritik.
I Langs första deckare är det Puck Bure som är jag-berättaren och perspektivet är utpräglat feminint. Kläder görs betydelsebärande (att Lena Skager, 22, inte hade sin röda regnkappa på sig den dag hon blir mördad är en viktig ledtråd) och män får sina utseenden granskade och värderade.
Man vågar nog påstå att i föraktet för Maria Lang döljer sig en inte alldeles obetydlig dos kvinnoförakt. Var hon inte lite tantkladdig också, med sitt tjat om ”sexualkomponenten”, sina tjusigt mörka unga män, förföriska språklärarinnor med Camel i munstycke, antydda incestmotiv och lesbiska svärmerier?
Maria Lang hade svårt för Sjöwall/Wahlöö. Det kan man förstå. Det var Beck-mörkret som slukade henne. Det var polisromanen med sina manskollektiv och sina anspråk på att inte bara spegla utan också förändra samhället som fick henne att framstå som en hopplöst antikverad stilmöbel.
Men kanske har vi nu, efter ett par decenniers intensivt umgänge med polisgrupper på pc-spaning efter bevis för maktens ondska, börjat inse att Maria Lang inte ljuger ensam. Också Sjöwall/Wahlöö, Henning Mankell och Arne Dahl förvränger verkligheten och underhållningsmördar.
Saga som saga. Och ska vi nu nödvändigtvis läsa sagor kan det kanske vara dags för lite omväxling – kanske kan vi förvänta oss en comeback inte bara för Maria Lang utan också för genren som sådan, pusseldeckaren, cyankaliumsudokun.
Gå till toppen