Per T Ohlsson

Per T Ohlsson: Tingsten: En skruvad historia

Vissa gestalter som inte längre finns bland oss upphör aldrig att fascinera. Men eftersom de varken kan förklara eller försvara sig inbjuder de också till missbruk och ideologiskt motiverade vantolkningar.

Herbert Tingsten.Bild: Arkivfoto: Scanpix
Nyss var det Olof Palme, på senare år föremål för flera biografier och en dokumentärfilm som blev publiksuccé. Med hjälp av denna uppmärksamhet kan både högern och vänstern hålla fast vid – och förstärka – sina förenklade bilder av en mångfacetterad politiker.
Nu verkar turen ha kommit till en annan kontroversiell ikon i 1900-talets svenska offentlighet:
Herbert Tingsten, chefredaktör på Dagens Nyheter 1946–1959 och sin tids ledande opinionsbildare.
För en del framstår Tingsten som den outtröttlige liberalen som tog strid inte bara mot kommunismen, utan också mot en kvävande socialdemokratisk hegemoni. För andra är han en reaktionär hysteriker med pipig röst som såg kommunister i varenda buske.
Verkligheten är mer komplicerad än så.
Tingsten, i yngre år socialdemokrat, var anhängare av välfärdsidén och tvingades lämna DN när han ställt tidningen på den socialdemokratiska linjen i ATP-frågan. Han var benhård antikommunist, men lika övertygad antifascist: han accepterade inte att antikommunism användes för att legitimera rasism och förtryck – som i Sydafrika.
Tingsten var framför allt kulturradikal, vilket Per Wirtén betonar i en fin essä i senaste numret av Arena; i april släpps Wirténs biografi Herbert Tingstens sista dagar.
Tingsten ifrågasatte auktoriteter och absoluta sanningar. Tvivel och öppenhet var hans ledstjärnor och han var allergisk mot konserverande institutioner som kyrkan och monarkin. Han var också införstådd med att en kulturradikal hållning endast var möjlig i ett demokratiskt samhälle. Därför var det naturligt för Tingsten att sluta upp på USA:s och demokratiernas sida under kalla kriget.
Ingen som bekantar sig med denna epok kan undgå Tingstens otvetydiga ställningstagande och att han, tillsammans med bland andra Eyvind Johnson och Vilhelm Moberg, höll rent mot den så kallade tredje ståndpunkten mellan öst och väst, en i praktiken prosovjetisk hållning som i kulturlivet personifierades av Artur Lundkvist och Karl Vennberg; den förre tog utan att skämmas emot det sovjetiska Leninpriset.
På en del håll tycks den tredje ståndpunkten fortfarande göra sig gällande likt en fantomsmärta från det förflutna. För var det inte i själva verket USA:s underrättelsetjänst CIA som fick Herbert Tingsten och hans meningsfränder att konfrontera kommunismen?
Denna befängda tes, ett uppenbart försök att ideologiskt korrigera berättelsen om främst Tingsten, skulle förra söndagen lanseras i en dokumentär i Sveriges Radios P3: CIA:s hemliga propagandakrig.
Men sändningen sköts upp.
På SR:s hemsida kunde man läsa:
"Nya uppgifter har tillkommit efter att dokumentären spelats in."
Anledningen till den brådstörtade tablåändringen var att en av Sveriges främsta statsvetare, Olof Petersson, kunde visa på allvarliga felaktigheter i den forskning som dokumentären sades bygga på.
Teknikhistorikern Mikael Nilsson ansåg sig kunna belägga Tingstens "intensiva samarbete" med den antikommunistiska organisationen Congress for Cultural Freedom, bildad 1950. Eftersom det på 1960-talet kom fram att CIA sponsrade CCF blir slutsatsen att Tingsten gjorde drängtjänst åt ljusskygga amerikanska intressen. Enligt Nilsson "krackelerar" därmed bilden av Tingsten som oberoende intellektuell.
Olof Petersson, som även han arbetar med en bok om Tingsten, har gått igenom samma material och konstaterar att Nilsson har fel på punkt efter punkt. Det hela utmynnade i en för public service pinsam debatt (P1 1/3), där Petersson avfärdade dokumentärens underlag som "det sämsta forskningsresultat jag sett på lång tid". Nilsson skall dock ha heder av att han utan omsvep medgav felaktigheterna.
Tingsten hade kontakter med CCF och skrev i tidskrifter med koppling till organisationen; det var ingen hemlighet. Men förbindelserna var inte tillnärmelsevis av den omfattning som påstås. Författaren Lars Gustafsson, som kände Tingsten, framhöll häromdagen (Expressen 6/3) att det är "en fullständigt absurd idé" att Tingsten "skulle ha behövt uppmuntran av CIA för sin publicistiska verksamhet". Per Wirtén, som har hört dokumentären, menar att den bygger på "väldigt uppblåsta och överdrivna slutsatser".
Men den verkligt intressanta frågan är varför Tingsten klandras för att han under kalla krigets frostigaste år – i likhet med Olof Palme – tog oreserverad ställning för demokratin.
Somliga vägrar förlåta Tingsten för att han fick rätt. Detta betyder inte att Tingsten hade rätt i allt; hans plädering för svenska atomvapen var ett misstag. Men han fick rätt i den stora, avgörande frågan:
Demokratins och den sociala marknadsekonomins samhällsmodell visade sig vara överlägsen kommunism och planekonomi i alla avseenden.
Här måste man, liksom Wirtén, instämma med den allt annat än högervridne historikern Tony Judt, som menade att de som engagerade sig i CCF:s nätverk, i många fall antikommunistiska vänsterintellektuella, gjorde en hedervärd insats.
Den inställda dokumentären om CIA:s propagandakrig i Sverige är ett präktigt fiasko för historierevisionismen. Men försöken att genom betydelsefulla gestalter liksom justera historien lär fortsätta. Vem blir nästa offer?
En gissning:
Hjalmar Branting, vår förste socialdemokratiske statsminister.
Vilket kap hade det inte varit för yttervänstern om den kunde erövra en av hjältarna bakom det demokratiska genombrottet i Sverige. Ungefär som Sverigedemokraterna så gärna skulle vilja lägga beslag på Per Albin Hansson och folkhemmet.
Författaren och journalisten Olle Svenning, eminent kunnig om svensk socialdemokrati, utkommer nästa år med en stor biografi över Branting. Svenning (DN 8/6) har redan tvingats bemöta och såga sönder Göran Greiders påstående (DN 4/6) att Branting "beundrade" Lenin. Greider ser denna påstådda beundran som något positivt, eftersom massmördaren Lenin enligt hans uppfattning var en "antiauktoritär, rösträttskämpe och fredsaktivist".
Beviset för Brantings svaghet för bolsjevikledaren är vad han skrev i Folkets Dagblad när Lenin hade avlidit:
"Lenins betydelse för den ryska revolutionen kan ej överskattas. Han har fullbordat en stor historisk gärning genom sin hänsynslösa kamp för att rensa bort allt det gamla."
Detta citat, med samma implikation när det gäller Brantings sympatier, dök nyligen (Expressen 14/2) upp i en debattartikel av Jan Myrdal, som numera delar ut ett eget Leninpris till likasinnade och aningslösa. Myrdal anger, typiskt nog, årtalet 1922, men Lenin dog 1924.
Hjalmar Branting gjorde som partiledare vad den diplomatiska konvenansen krävde. Att med detta som grund hävda att Branting var smygbolsjevik är lika begåvat som att anklaga Tage Erlander för stalinism därför att han vid Stalins död 1953 sade att den sovjetiske diktatorn "av det ryska folket känts som en stor tillgång i en värld så fylld av faror och ångest som dagens".
I själva verket var Branting bestört över hur Lenins oktoberkupp 1917 – november enligt den svenska kalendern – krossade en spirande rysk demokrati efter tsardömets fall.
"Bolsjevismen utgör en mycket stor fara för socialismen, på vilken den är en karikatyr", förklarade Branting i franska Le Temps 1918.
I egenskap av ordförande i ett särskilt riksdagsutskott som samma år förberedde övergången till allmän och lika rösträtt i Sverige förde Branting pennan i vad som nog är det mest magnifika avståndstagande från proletariatets diktatur som har formulerats på svenska:
"I vissa länder och från vissa samhällselement göras t. o. m. försök att, istället för den från början proklamerade medborgerliga jämlikheten, återupprätta ett klassvälde fastän upp- och nedvänt; de nya privilegierade skulle utgöras av det gamla samhällets bottenlager, medan de som förut intogo förmånsställningen nu öppet dömas till rättslöshet."
Detta är, fortsatte utskottet, en "vrångbild av social revolution", varpå följde en hänvisning till den amerikanske presidenten Woodrow Wilson: "Världen måste göras trygg för demokratin."
Branting var glödande socialist. Men också glödande demokrat. Herbert Tingsten var glödande antikommunist – och samtidigt glödande radikal.
Att det skall vara så svårt att hålla två tankar i huvudet samtidigt.
Men sådan är extremismen: tanklös.

MER ATT LÄSA

  • Mitt liv, I–IV (Norstedts) av Herbert Tingsten.
  • Hemmabolsjevikerna. Den svenska socialdemokratin, ryska bolsjeviker och mensjeviker under världskriget och revolutionsåren 1914–1920 (Carlssons) av Aleksander Kan.
  • Postwar. A History of Europe Since 1945 (Penguin) av Tony Judt.
  • Arena (1/2013)
  • www.perwirten.se.
Gå till toppen