Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Au revoir, Alain!

Han visste redan som femåring var han vill jobba – och jobbat har han gjort. Nu säger Alain Lemaire merci och tack.

Han säger ”bonjour!” och ”âllo!” och slår välkomnande ut med armarna när vi stiger in på krogen. Reportern tar av sin basker, men själv har Malmös meste fransman lagt baskern på hyllan för många år sedan.
Håret har grånat och de forna kvicka servitörsrörelserna har blivit lite långsammare. Men de bruna ögonen plirar och glittrar, replikerna kommer lika rappt som någonsin och skrattet porlar fram efter varannan eller var tredje mening.
– Dy förstår jag älskar livet på krogen, jag älskar mat, jag älskar mina gäster och jag älskar att servera dem god mat och glädje, säger Alain Lemaire som den siste mars serverar sina sista gäster den sista tallriken moules marinières när hans och kompanjonen Younes Bechers La Couronne övertas av nya ägare. Ett långt yrkesliv som innehållit champagne och glädje – men också en sväng i fängelset – är till ända. Och även en epok i Malmös kroghistoria.
Vi gör ett snabbt överslag av Alain Lemaires 54 år i krogvärlden. Ett vanligt år har 220 arbetsdagar, men restaurangmannen Lemaire, som oftast varit egen företagare, räknar med att han snittat på 270 dagar. Och varje dag, bedömer han, har han serverat 130 människor. Några knapptryck på mobilens kalkylator ger summan 1 miljon 896 tusen 400 personer. Det motsvarar 1,5 gånger Estlands befolkning.
– Det har varit alla sorters människor och massor av stammisar. Vanliga människor och prominenta.
De mest prominenta?
– Ja, det är väl president Charles de Gaulle en gång hos borgmästaren i Calais – han sade inget till mig, franska presidenter talar inte med servitörer. Och så är det Olof Palme på en sossekongress i Göteborg. Han talade med mig – på mycket, mycket bra franska.
Det har blivit 46 år i Sverige och många gånger har han övervägt en återflytt till den jord som såg honom födas. Men det har inte blivit av. Jobb, kärlekar, brustna kärlekar, jobb igen, barn, jobb och barnbarn, ja, kort sagt livet, har hela tiden kommit emellan.
– Och nu är det inte så lockande längre. Jag blir 67 till hösten och jag har inget nätverk i Frankrike längre, men här har jag barn och barnbarn, så …
… nej, det blir inte ”adieu” till Sverige utan i så fall ett ”au revoir”, på återseende, till La Couronne – äldsta dottern Linda är restaurangchef där och skall så vara även efter ägarbytet. Och på bekvämt skånskt avstånd finns yngsta dottern, Erika, som är logoped.
Alain Lemaire föddes i staden Hazebrouck i norra Frankrike 1946 som en produkt av freden efter andra världskriget och kärleken mellan pappa och mamma Lemaire, arkitekt respektive hemmafru. Hazebrouck, nära belgiska gränsen, låter flamländskt och mycket riktigt var vlaams det språk som modern använde när hon pratade med mormodern.
– Jag tror att jag hade nytta av detta när jag lärde mig svenska, svenska och flamländska är närbesläktade.
Att gå i pappas fotspår var inget som tilltalade unge monsieur Lemaire. Snarare då mammas.
– Jag älskade att vara med mamma i köket och duka bordet. Mamma har berättat att första gången jag sade att jag ville bli hovmästare var jag bara fem år gammal. Och det var ju bra att jag ville det, för jag var en nolla i skolan, och när jag var tretton och ett halvt fick jag en lärlingsplats på ett flott hotell i Calais.
Alain Lemaire räknar Calais som sin hemstad. Det var dit familjen flyttade från Hazebrouck och det var där han gjorde sin treåriga apprentissage, lärlingstid. Därefter skickades han iväg utomlands för vad man skulle kunna kalla gesällår. Och det blev Tyskland, inte det mest älskade i det land där man kallar tyskarna les boches, träskallarna. Särskilt inte när andra världskriget bara låg något decennium tillbaka i tiden.
– Men det var underbara människor jag kom till. Jag hamnade i en gästgivarfamilj i en by utanför Frankfurt och blev mottagen som en son. Jag levde med dem, firade jul med dem och lärde mig tyska. Och jag lärde mig också att uppskatta tysk mat, skrattar Alain Lemaire som fortfarande sätter värde på Eisbein mit Sauerkraut, fläskläggs- och surkålsrätten som har en hel del gemensamt med choucroute, paradrätten i Alsace.
Choucroute, gärna serverad med ett vin gjort på gewurztraminer eller pinot gris, var för övrigt lite av ett signum för Malmökrogen Le Coeur långt senare. Men vi kommer dit så småningom.
Efter gesällåret i Tyskland var Alain Lemaire utlärd servitör med hovmästarkompetens och fick jobb på ett hotell i Chamonix vid foten av Mont Blanc, ett år med massor av skidåkning och hög luft mellan arbetspassen.
– Fysiskt har jag nog aldrig mått bättre. Luften var så ren och klar, och att titta ut över landskapet från hög höjd gav extra dimension åt året i Alperna.
I mitten av 1960-talet återvände Alain Lemaire från Chamonix till Calais där släkten fanns. En svåger arbetade för det svenska rederiet Stena Line och tipsade om jobb som servitör på båten som trafikerade sträckan Calais–Tilbury vid Themsens utlopp i Nordsjön.
– Jag fick jobbet och det blev min lycka och mitt öde.
Resan mot Sverige hade börjat.
– Jag blev förälskad i ”vackra svenska flicka” på båten. Hon hette Gun-Britt och hon var undersköterska från Laholm och hon serverade ombord. Hon gillade mig och när hon mönstrade av ville hon att jag skulle följa med till Göteborg och det gjorde jag.
För en fransman år 1966 var det som att komma till världens ände. Klimatet var väl en sak, men vardagslivet värre. Ett land med potatismos och falukorv, vissna restauranger och ett obegripligt förhållningssätt till allt som har med alkohol att göra.
Och den stolte franske servitören med sitt gesällbrev fick jobb på Stenas båt mellan Göteborg och Kiel – som diskare.
– För att jag inte kunde tala svenska. Men det lärde jag mig fort och efter tre månader var jag ute i matsalen och mot slutet av min femåriga tid på Stena var jag chief steward, den spanske intendentens högra hand.
En av uppgifterna han hade var att räkna in passagerarna i matsalen och ta emot frukostbiljetterna.
– Och en morgon kom en gubbe som ville ha frukost men inte hade biljett. ”Då får du gå och köpa en biljett”, sade jag. Efter en stund kom han tillbaka tillsammans med intendenten och sa ”Dig kan jag lita på!” Det var Sten A Olsson, redaren själv. Jag visste inte hur han såg ut. Men jag blev befordrad.
Under det knappa halvsekel som gått sedan Alain Lemaire satte sin fot på Götaplatsen har Moder Svea bytt kosthåll och attityd. Från korv, brunsås och rigorösa utminuteringsregler till ett piffigare kök och ett mera avspänt förhållande till öl och vin. Från ett kulinariskt u-land till ett land där också en kräsen restaurangpublik kan spinna nöjt när maten ställs fram. Denna metamorfos är särskilt framträdande i Malmö där Alain Lemaire snart skulle hamna.
– Det var i början av 1971. Jag råkade köpa en Sydsvenskan i Göteborg och fick ögonen på en platsannons. Restaurant Chez Olga sökte en fransk kökschef. Jag sökte jobbet och fick det och där knöt jag vänskap med en person som därefter har betytt väldigt mycket för mig, Staffan Asker.
Hur var ditt möte annars med Malmö?
– Förfärligt, väldigt väldigt tråkigt! Malmö var en död stad. Den enda gatan som levde var Davidshallsgatan. Och bara under en stund sent på eftermiddagen när varvsjobbarna cyklade hem.
Tiden på Chez Olga varade inte särskilt länge. Hotellet i Svalöv behövde en ledning och tillsammans med en filippinsk kompanjon tog han över hotellet och serverade smörgåsbord, julbord och representationsluncher och -middagar för inte minst utsädesföretaget Svalöf-Weibulls gäster och ibland också vanliga Svalövsbor. Köksan, kallad Mojan, stod i köket och brassade allt – kål, stekar, lade in sill och gjorde aladåber.
– Mojan var en riktig skånsk madam som lagade jättegod mat och jag lärde mig mycket om det skånska bordet och vi, det osannolika fransk-filippinska paret, fick bra fart på Svalövs hotell.
Men efter tre år sålde de två kompanjonerna hotellet. Svalöf-Weibull och andra företag hade börjat lämna orten och omsättningen krympte. Tillbaka i Malmö ringde en dag Staffan Asker upp Alain Lemaire. Asker hade lämnat Chez Olga efter det tragiska och fortfarande ouppklarade mordet på köksmästare Bernhard Vanel 1976.
– Usch, det var en förfärlig historia! Jag är glad att jag inte var på Chez Olga när det hände och jag förstår att Staffan inte orkade vara kvar.
Staffan Asker undrade om de skulle starta en ny krog tillsammans.
– Jag hade lite pengar kvar efter försäljningen av Svalöv så vi slog till och köpte Valands Taverna på Kalendegatan och gjorde om den till en fransk bistro, La Petite France.
Året var 1976 och de år som följde blev de lyckligaste i Alain Lemaires liv.
– Å, det var en underbar tid, och jag ångrar fortfarande att jag i storhetsvansinne sålde min del i La Petite France för att dra gång den betydligt större Le Coeur på Södergatan.
Den lilla La Petite France med plats för bara fyrtio gäster blev snabbt en institution och inte bara för att sniglar, patéer och andra franska specialiteter kunde dukas fram, utan också för den otvungna stämningen. Alain Lemaire, Staffan Asker, Siv Westerlund och Åsa Nilsson (som sedermera blev fru Lemaire) serverade och Younes Becher, som fortfarande är kompanjon med Alain Lemaire på La Couronne, stod i köket och varje dag var en fest.
Personalen bröt på franska och var rapp i tungan mot gästerna. Om man inte ville ha något av det som stod på dagens meny så fanns alltid Klassikern att beställa: entrecôte med béarnaisesås. Ibland tenderade den där entrecôten att bli tunn, tyckte vissa gäster, och det var en lunch som blev oförglömlig när Alain Lemaire frågade om maten smakade bra. Han blev svarslös när gästen replikerade:
”Ja, utmärkt. Det var en väldigt god lövbiff.”
– Haha, det minns jag inte, men det var ju en rolig gäst. Sådana hade vi många på La Petite France. Å, herregud vad vi hittade på där! Vi skrev sketcher och hade cabareter – satte upp en miniversion av ”Carmen” med mig som Carmen och Staffan som Don Escamillo och gav den flera kvällar. Tre glada engelsmän var orkestern. Att vi bara orkade!
Legendarisk blev telefonsvararen som sattes igång när restaurangen sommarstängde.
– Jag pratade in ungefär ”Ni ar ringt stanns besta restaurang och ni vill kanske bestella bord. Men ack, ack, det går inte, för vi er i Cannes och spelar boule och dricker pastis” och fnissade och skrattade under tiden, minns Alain Lemaire.
Folk nöjesringde till La Petite France bara för att höra meddelandet och det i sådan grad att Televerket reagerade.
– Och bandet gick sönder.
Och så småningom var det också annat som gick sönder för Alain Lemaire. I slutet av 1980-talet lockades han att starta en ny, större fransk restaurang på Södergatan i Malmö där Nordea nu har kontor. Mitt emot låg italienska Casa Mia och Luigi Alce, som drev den krogen, tyckte att en fransk restaurang skulle locka ännu fler matgäster till Södergatan. Staffan Asker hade vid det laget lämnat La Petite France för restaurang Möllan, men Younes Becher, som blivit delägare på La Petite France när Asker försvann, följde med till Le Coeur. Finansiär av det nya projektet var finansmannen Bo Tavell i Lund.
Så rätt han fick, Luigi Alce. Le Coeur hade plats för 140 gäster och det var fullt så gott som alltid. Alain Lemaire fann sig plötsligt vara mera direktör än traktör och restaurangen hade över trettio anställda.
Men trots att det var fullsatt nästan jämt och jippona på krogen duggade tätt – Alain Lemaire minns särskilt fotbolls-EM 1992 då Frankrike spelade i Malmö och hela personalen serverade i landslagets blå-röd-vita ställ och dagen efter poserade på sporttidningen L’Équipes förstasida – gick det allt sämre för Le Coeur. 1993 försattes krogen i konkurs. En före detta hovmästare polisanmälde Alain Lemaire för att ha fifflat med kassaremsorna och när det kom till åtal hävdade åklagaren att nästan tre miljoner kronor inte beskattats.
– En fruktansvärt tråkig historia. Vi, Younes och jag, fick fängelse. Det försvann pengar från restaurangen. Vi var inte oskyldiga, men inte så skyldiga. Nej, usch, jag vill inte prata om det där!
Säger Alain Lemaire. Men humöret sviker inte nu heller. Han kan inte låta bli att skrockande av skratt berätta att han och Younes Becher fick jobba i köket på Tygelsjöanstalten.
– Ett sånt julbord som killarna där på ”hotellet” fick har de nog aldrig fått varken förr eller senare!
Efter ett knappt år, det hade blivit 1996, återfick han friheten och fick jobb på Malmborgs Livs. Fyra år i delikatessdisken blev det innan Staffan Asker, nu på Restaurang Brogatan, ringde igen.
– ”Skall vi äta lunch?” frågade han och det blev en lång lunch där han ville att vi tillsammans skulle driva David Kallós restaurang En bit ifrån. Det är det som nu är La Couronne.
– Det tog ett par år och efter hand kom både nya gäster och de gamla stammisarna från La Petite France och Le Coeur tillbaka och de senaste fem sex åren har det gått bra, riktigt bra, faktiskt.
Känns det vemodigt nu?
– Ja, det gör det väl. Jag är en enkel man som är glad i mitt arbete och jag har jobbat och jobbat sedan jag var tretton år. Jag läser inte, det har jag inte tålamod med och jag har inga hobbyer. Så vemodig? Tja, och lite bekymrad.
Men du har ett livsverk bakom dig?
– Ja, jag har ju gjort Malmö lite mera franskt och det är jag stolt över. Och så introducerade jag boulespelet här i stan.

Vad händer nu med La Couronne?

Den 1 april tar Bee Kök Bar i Göteborg över restaurangen som öppnas den 25 april som ”straightfriendly” bistro med hbt-personer som huvudsaklig målgrupp.

Staffan Asker …

… numera saxofonspelande pensionär, har jobbat med Alain Lemaire i tre vändor: på Chez Olga, La Petite France och La Couronne.
– Alain är en äkta traktör. Han känner igen alla, vet vem de är och säger något charmerande, särskilt då till damer, och får sina gäster att trivas. Det alldeles särskilda med Alain är hans driv. Det skall alltid hända något och han kan inte låta bli att sätta igång saker. Ja, herregud vad mycket kul vi har haft tillsammans!

Alain Lemaire om …

… litteratur: Han säger sig ha läst blott tre böcker i sitt liv: ”Gudfadern”, ”Rosemary’s Baby” samt Edith Piafs memoarer. När den franske författaren JMG Le Clézio fick Nobelpriset 2008 bad Sydsvenskan Lemaire om en kommentar och han svarade med en ”omvänd Fylking”: ” Va, redan!?”

… franska favoriter: En hel del av Alain Lemaires egen franska favoritmat har inte vannit Malmöbornas håg. ”Det är klart att jag älskar till exempel musslor och patéer som de flesta numera gör. Men riktig älsklingsmat för mig är kalvnjure, tripes à la mode de Caen och andouiette.” Tripes à la Caen är kovåm och kalvfötter kokta med sidfläsk och morötter i vin eller cider. Andouiette är en grov korv med en smet av inälvor som kryddats med lök, kryddor och vin och som ofta serveras stekt.

… boule. Alain Lemaire lade grunden för bouleintresset i Malmö när han tog initiativet till bouleklubben La Boule d’Or. Han tröttnade dock på den trevliga sporten när Bouleförbundet blev medlem i ”Riksidrottsförbudet”, som Lemaire kallar det, och alkoholförtäring i samband med boulespel i föreningens regi förbjöds. ”Då var det inte lika roligt längre. Boule är en umgängesform.”

Gå till toppen