Kultur & Nöjen

Jag är järven – och du med

Patrik Svensson förklarar varför naturprogram bör ses med genusglasögonen på. Vi kan nämligen lära oss något om oss själva då.

För några veckor skrev en viss Joseph Caux på sin blogg Cafe Rättvisan om ett experiment han utfört. Han hade under kvinnlig pseudonym skickat en inbjudan till en mejllista för genusvetare. Inbjudan gällde ett seminarium i Stockholm och bland programpunkterna fanns bland annat en stadsvandring för att studera ”genusmarkörer i trafiken” samt en workshop med socialpedagogen ”Alvar E Eliasson” (jo, det är ett anagram). Först ut på dagen, själva paradnumret, var dock föreläsningen ”Naturen som genusfälla” där frågan om vårt genusförhållande till naturen skulle diskuteras. ”På vilka sätt riskerar vi att falla in i traditionella könsroller när vandringskängorna tas på? Vilka är berättelserna om kvinnor, män och transpersoner bland blommor och bin?”.
Hela upptåget var alltså, för tydlighetens skull, satir. Joseph Caux önskade med sin inbjudan ”testa gränserna för genusvetenskapen”. Mer specifikt: hur dum kan den bli? Och på sin blogg presenterade han nöjt resultatet. Ett tvåsiffrigt antal genusintresserade hade anmält sitt intresse för seminariet, inte en enda hade anat oråd. Precis så dum är alltså genusvetenskapen. Se vilka idiotier man kan lura i dem!
Nu är kanske inte Joseph Caux den mest nyanserade analytikern av genusvetenskapen som akademisk gren. Tidigare har han på sin blogg förklarat sin utgångspunkt så här: ”Lite förenklat står enligt min mening feminismen för ondskan och genusvetenskapen för dumheten.”
Ändå var det något med det här satiriska sprattet som störde mig. Inte för att det var särskilt roligt eller vasst utan för att det av en slump råkade vara både aktuellt och realistiskt. Samma dag hade jag nämligen läst ut genusvetaren Hillevi Ganetz nya bok ”Naturlikt” (Gidlunds förlag), en studie av hur kön och genus representerats i SVT:s naturprogram under femtio år och en bok som ställer exakt samma frågor som det där skämtseminariet.
Jag hade dessutom tyckt om boken.
Så man frågar sig, som man ibland gör, är jag en idiot? Är det en dum bok? Är genusvetenskap ett ämne för lättlurade skönandar utan självinsikt?
Det finns ganska många som skulle svara ja på allt det där och som i likhet med Joseph Caux säkerligen applåderar när exempelvis genusvetenskapen vid Malmö högskola drabbas av nedskärningar.
Den svåra men populistiska frågan är: Hur skulle världen sett ut om alla suttit och studerat klättermöss genusmönster istället för att uppfinna penicillinet? Det enkla och populistiska svaret på det är: Nej, alla bör inte studera klättermöss genusmönster, men när du överlevt lunginflammationen tack vare penicillinet kan det återstående livet bli rätt mycket bättre, intressantare och mer självmedvetet om åtminstone några gör det.
För vad är det vi lär oss när vi som Hillevi Ganetz studerar femtio år av naturtelevision? Vi lär oss först och främst att alla skildringar av naturen också är iscensättningar av naturen. Hur skulle till exempel en helt verklighetstrogen skildring av en lejonflocks liv se ut? Den skulle, helt ärligt, vara vansinnigt långtråkig. Om filmen var en timme lång skulle runt femtio minuter visa ett gäng lejon som låg och sov. Det är nämligen vad ett lejon gör sisådär 20 timmar om dygnet. De sover. I bästa fall tittar de upp och gäspar. Kanske vänder de på sig. Festligare än så blir det liksom inte.
Det har länge funnits en övertro på naturfilmen som lite verkligare och mer orörd än andra dokumentära skildringar. Kanske för att människor alltid varit upptagna av gränsdragningen mellan natur och kultur och för att det finns en önskan om att denna gräns ska gå att upprätthålla. Man behöver idén om något orört, man behöver idén om en natur som är större än den mänskliga föreställningen om den, för att det ger också oss som betraktare ett sammanhang som är större än oss själva.
När man ser en film om en flock lejon är det naturen man vill fascineras av, inte en mänsklig gestaltning av naturen. Men det är så klart ett självbedrägeri. I själva verket är alla dokumentära naturskildringar ett slags ”skapad” natur. Delvis av rent dramaturgiska skäl. Djuren förmänskligas, antropomorferas med ett annat ord. Man ger djuren personlighet, man talar om unga djur som ”tonåringar”, ger dem epitet som ”nyfikna” eller ”bråkstakar”. Man ger djuren genus, man talar om ”mammor” eller ”pappor” och betonar omvårdande eller avståndstagande. Man ger dem känslor som förstärks med dramaturgisk musik. Man skapar ett slags igenkänning och denna kulturifiering av naturen sker inte bara genom förmänskligandet utan också genom att en mänsklig syn på skönhet och det sublima läggs på naturen. När man talar om naturens skönhet talar man ofta om harmoni, om det ursprungliga, om det orörda. Däri ligger också vår uppfattning om ”naturlighet”, vad som kan betraktas som ”naturligt” i en vidare, närmast opåverkbar, mening.
Naturfilmerna avspeglar en mänsklig uppfattning om ”det naturliga”, och det är här det blir riktigt intressant. För det betyder också, visar Hillevi Ganetz, att naturfilmerna hjälper till att synliggöra och förstärka det som kan betraktas som ”onaturligt”. Människan ”skapar” naturen genom att färga den med sina normer och föreställningar, vänder sedan på steken och använder denna ”skapade” natur som argument för vad som är ”naturligt” i det mänskliga beteendet.
Så bidrar naturfilmerna också till ett slags normupprätthållande och så visar det sig, inte särskilt förvånande, att den natursyn Hillevi Ganetz hittar i femtio års svenska naturprogram är en utpräglat maskulin sådan. Det är en normföreställning som ligger lika mycket i produktionen som i tittarens ögon.
Låt mig ge ett eget exempel. Jag minns en film om en järv där det berättades att järven är en särskilt handlingskraftig jägare. Den kan, i vissa fall, fälla byten långt större än sig själv. Till och med stora älgtjurar. En särskilt handlingskraftig jaktmetod går ut på att järven jagar ifatt älgtjuren i fråga, hoppar upp och biter sig fast i dennes testiklar, hänger kvar där medan älgen i svår desperation rusar runt på fjället och sakta och plågsamt förblöder.
Varför satte denna information sådana spår av både äckel och beundran i mig? En varelse som för att överleva är beredd att skumpa fram över ett fjäll med en älgs svettiga pungkulor i munnen. Den livsgnistan drabbar en! För att inte tala om älgen, den stackaren. Man får rysningar av sådana öden.
Vid närmare eftertanke måste man dock inse att det ligger ett tjockt lager av mänskliga föreställningar över en sådan reaktion. Specifikt heterosexuellt manliga sådana. Varför skulle det för en järv vara värre att sätta tänderna i en älgs pung än i dess hals? En järv känner inget äckel, en järv ser inte på ett par testiklar och tänker: sexualitet!, en järv känner inget medlidande, varken med sig själv eller sitt offer. Allt äckel och all förundran är i själva verket produkter av en mänsklig föreställningsvärld.
Hillevi Ganetz ser en andhona med ungar som i en naturfilm kallas för ”mamma”. Hon ser en grupp storskrakehanar som beskrivs som ”duktiga fiskare och goda dykare” medan honan uppmärksammas för sin ”rufsfrisyr”. Så får könet sin mänskliga och kulturellt betingade gestaltning. Honan karakteriseras av hur hon ser ut, hanen av vad han gör. Djuren filtreras genom mänskliga uppfattningar om föräldraroller, sexualitet, utseende och beteende.
Och aldrig blir det tydligare än i frågan om homosexualitet. Den kanadensiske biologen Bruce Bagemihl orsakade 1999 viss sensation med boken ”Biological Exuberance” där han studerade homosexualitet bland djur. Sensation blev det för att boken stred mot en traditionell uppfattning om vad naturen egentligen är, i sig själv och i förhållande till människan. Uppfattningen har lite hårdraget varit att sex i sin mest principiella och ”naturliga” form har med reproduktion att göra. Människan har sex också av andra skäl, något som man i större eller mindre utsträckning kan acceptera, men det är likväl ”onaturligt”. Och naturen var beviset, naturen var själva referenspunkten för det ”naturliga”.
Bruce Bagemihls bok demonterade grundligt detta ”bevis”. Han kunde visa att homosexualitet observerats hos över 1 500 olika djurarter, från elefanter till små maskar. Hos minst 500 djurarter var det väldokumenterat.
Sju år senare, i december 2006, erkände Arne Weise i tv-programmet ”Böglobbyn” att detta var fullkomliga nyheter för honom. Svensk naturtelevisions nestor hade under hela sin långa karriär aldrig hört talas om några homosexuella djur, än mindre sett dem. ”Under mina 16 år med Ett med naturen såg jag inte en enda scen med djur som älskade med någon av samma kön”, sa han.
Var det märkligt? Ja, det var märkligt, men Arne Weises okunskap delades av många. Och förklaringen hade Bruce Bagemihl enkelt sammanfattat i sin bok 1999: det handlar om fördomar och sociala attityder, ett samhälles naturskildringar avspeglar samma samhälles gängse normer, vi ser på naturen och ser det vi vill se, vi ser på naturen och ser i själva verket oss själva.
Det är alltså lärdomen och slutsatsen när man tittar på naturfilmer med genusglasögonen på nästippen: Vi ser på naturen och ser oss själva. Jag är järven. Och älgen. Och storskraken. Och andmamman. Du också. Joseph Caux också. Genusvetenskapen lär oss saker om oss själva. Precis som all vettig vetenskap. Svårare än så är det i grunden inte.
Gå till toppen