Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
EU

Öcalan kan vara nyckeln – men säkert är det inte

ANKARA
Att Turkiets regering förhandlar med det terrorstämplade PKK:s ledare Abdullah Öcalan borde vara en bra nyhet:
Målet är ju att lösa konflikten som så länge har hållit Turkiet i ett järngrepp.
Men förhandlingarna leder just nu till fler frågor än svar.
Vad som sägs i dem är okänt.
Och är det ens Öcalan som bestämmer i PKK?
Jag träffar politiker, aktivister, journalister, akademiker och diplomater i Istanbul och Ankara. Och frågar alla vad den pågående Imraliprocessen – döpt efter fängelseön där PKK-ledaren hålls fången – kommer att leda till. Och varför premiärminister Recep Tayyip Erdogan, från maktpartiet AKP, driver frågan.
Svaren varierar.
Det uppenbara är att kurdfrågan måste få en lösning. Den har blockerat Turkiet i tre decennier, tiotusentals människor har mist livet i kampen och den sinkar både den politiska och den ekonomiska utvecklingen i landet. Stjäl energi.
Men kurderna på Ismail Besikci-stiftelsen i Istanbul är inte imponerade. De kräver ett eget land för de 45 miljoner kurder som idag lever i Turkiet, Iran, Irak och Syrien. Ett fritt Kurdistan anser de vara deras självklara rätt – mindre folk har egna länder. Fast de vill inte gå in i detalj kring nation eller autonomi.
Retorik går före praktik.
Framför allt avvisar de förhandlingar som förs med en fängslad ledare. Och mer än antyder att resultatet inte är legitimt.
Tidningen Sabah ser de närmaste dagarna som avgörande:
Den 21 mars firas Nevruzhögtiden och innan dess väntas svar på brev som Öcalan sänt till PKK:are i västlig exil och i Kandil. Nya besökare från partiet ska träffa Öcalan och han ska kungöra sin plan för fred.
De militanta kurderna kunde enligt ryktet få lämna landet. Säkert? Nja, kanske, kanske inte.
Vart skulle de dra? Kanske till Kandilbergen i Irak. Kanske inte.
Menar Erdogan allvar med förhandlingarna? Ja, det råder stor enighet om. Också om en lösning inte ses som legitim bland kurderna behöver det inte betyda en förlust för honom.
Tvärtom.
Erdogan vinner hur som helst, antingen förde han processen framgångsrikt i mål eller så kan han med gott magstöd ändå hävda att ”vi har gjort vårt bästa”.
Om han lyckas skapa en lösning vinner han. Om kurderna avisar den vinner han likafullt.
Poängen är att skapa lugn, för på hans agenda ligger nu nästa val och att få igenom en ny konstitution som ska göra om det parlamentariska systemet till ett presidentstyrt.
Vem som ska bli president då?
Precis, Erdogan. Som inte kan sitta kvar som premiärminister fler mandatperioden.
I Putinstil, för att citera intellektuell Istanbulelit. Den som nått makt vill ha mer och någon reell opposition verkar inte finnas.
Konstitutionen. Ekonomisk utveckling. Energi, infrastruktur, utbildning. Syrienkriget. EU-medlemskap. Val att vinna.
Visst finns det frågor på den turkiska premiärministerns bord.
Men kurdfrågan blockerar, irriterar, provocerar. Den måste lösas.
Och lyckas Erdogan blir fjädern i hans hatt stor. Mycket stor. Hur sunt det är i en demokrati som redan nu är svag är en annan fråga.

Premiuminnehåll

Det krävs ett premiumpaket för att se detta innehållet. Tillåt javascript på den här sidan för att köpa ett.

Gå till toppen