Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Serien är död – leve serien!

Försäljningen har sjunkit med 90 procent och experterna är överens: serietidningen kommer att försvinna helt. Samtidigt pratar alla om det svenska serieundret. Hur mår egentligen den svenska serien?

– Seriebranschen idag kan inte mäta sig med hur det var förr, du får lägga till en nolla på dagens upplagor för att komma nära. Att vi står i seriens guldålder är önsketänkande, säger Ulf Granberg, redaktör för Fantomen mellan 1972 och 2012.
Kalle Anka möter upp i entrén. Meterhöga seriefigurer i kartong kikar fram i det öppna kontorslandskapet. Välklädda redaktörer med Spindelmannentatueringar jäktar förbi. Här, på förlaget Egmont, jobbade Ulf Granberg fram till sin pension förra året. Med över 90 procent av marknaden är Egmont synonymt med svenska serietidningar. Deras klassiker – Kalle Anka, Fantomen och 91:an Karlsson – är bästsäljare som varit en självklar del av det svenska folkhemmet. Idag faller upplagan fritt. I serietidningens guldålder, kring 1979-80, hade en framgångsrik serietidning en upplaga på 200 000. 2013 säljer Fantomen en tiondel av det.
– Jag säger inte att berättelsen om det svenska serieundret är fel, men man måste sätta det i ett sammanhang, säger Ulf Granberg.
”Serieundret” blev ett begrepp i medierna i slutet på 00-talet. Tecknare som Martin Kellerman, Liv Strömquist och Mats Jonsson hade gjort serietidningen till en respekterad kulturform. Nya tidningar startades, förlag specialiserade på serietidningar grundades och unga tecknare började ta plats i Kultursverige. Epicentrum för den nya svenska seriescenen var Mazettihuset i Malmö.
– Jag är inte här!
I varje nytt rum finns medarbetare med frågor. Fredrik Strömberg slår ut med händerna och fortsätter, halvspringande, den guidade turen genom den gamla chokladfabriken. Seriecenter är det alternativa Seriesveriges centrala nervsystem. Här samsas förlag, fanzines, serieutbildningar och ateljéer om utrymmet. Hjärtat i verksamheten är den ideella föreningen Seriefrämjandet, som varit seriekonstens intresseorganisation i över fyrtio år.
– Vi har byggt ett ekosystem för serier i det här huset. Du kan börja på serieskola som åttaåring, gå ut tolv år senare och börja jobba i huset.
Klädd i Stetsonhatt och med guldring i örat påminner Fredrik Strömberg mer om Pippis pappa än om en makthavare. Men som ordförande för Seriefrämjandet, redaktör för kulturtidskriften Bild och Bubbla och seriedoktorand är han en av branschens mest inflytelserika röster. Enligt honom mår Seriesverige bra: det släpps hundratals titlar varje år av ett växande nätverk med begåvade tecknare. Serien som kulturell produkt har högre status än någonsin:
– Att nostalgiskt jämföra läsandet med 70-talet är ointressant, det var en annan tid. Inget internet, inga tv-spel, det blir inte konstruktivt. För tio år brydde sig ingen om serier. Jämför det med idag. Där har du serieundret!
00-talets skickliga kvinnliga tecknare, som Nina Hemmingson och Sara Granér, har förändrat branschen i grunden, menar Fredrik Strömberg. Serieläsandet har minskat, men fler sorters människor läser serier. Serietidningen ersätts av konstnärliga, ofta politiska, serieböcker.
– För trettio år sen var serieläsarna äldre män som var nostalgiska över sin barndom, idag är de unga kvinnor som är entusiastiska över sin samtid.
Seriefrämjandets bild av de kvinnliga serietecknarnas betydelse delas av Johannes Klenell, redaktör för alternativserietidningen Galago. Vuxenläsandet har aldrig varit högre, menar han.
– Kvinnliga läsare har ökat enormt i tio års tid. Att halva befolkningen bjudits in har räddat hela branschen, säger Johannes Klenell.
Galago är ett återkommande exempel i berättelsen om serieundret. Den är en av få tidningar som ökar; på bara två år har den fördubblat sitt antal prenumeranter. Den vanligaste förklaringen brukar vara att den manlige nörden tappat intresset för serier, medan Galago fångat upp den nya tidens serieläsare: den politiskt och kulturellt intresserade storstadsbon.
– Ambitionen är att nå dem som har de rätta kulturella koderna, men som inte förstått att de kommer gilla serier. Det är där vi ökar, säger Johannes Klenell.
Under Ulf Granbergs gamla redaktörsskylt på Egmont sitter idag Mikael Sol. Han delar inte bilden av att kvinnliga läsare räddat branschen.
– Den manliga nörden har inte försvunnit. Tur är väl det, han betalar min lön.
Han har en poäng. Enligt senaste Sifo-mätningen har samtliga av Sveriges största serietidningar mellan 70 och 80 procent manliga läsare. Branschen har fortfarande inte nått de kvinnliga läsarna.
Precis som för dagstidningarna är den stora frågan för Egmont hur man ska överleva i konkurrens med de digitala medierna. Samtidigt har distributionen på landsbygden, där Egmonts läsare finns, försämrats. Kiosker och närbutiker, där serietidningarna såldes, har ersatts av storvaruhus. Bensinmackarna har kortbetalning direkt på pumpen. Men berättelsen om serieundret har inte bara med försäljning att göra.
– Serier har alltid varit stort. Nu har det blivit kultur, och får uppmärksamhet i media. Vi gör fortfarande folkliga produkter till läsare utanför de tre storstäderna. Det är övriga 10 procent som är serieundret, säger Mikael Sol.
I tidningen Galagos framgångssaga utelämnas oftast att deras totala upplaga ligger på fyratusen exemplar per nummer, vilket gör den till en av de minsta tidningarna i branschen. Samtidigt är det i stort sett omöjligt att etablera en ny serietidning i Sverige idag. Många är kritiska mot att tidningsdistributören Tidsam, som ägs av Sveriges fem största förlag, är de enda som får sälja tidningar på till exempel Ica och Konsum. Kritikerrosade barnserietidningen Tivoli lyckades inte nå läsarna, och somnade in sommaren 2012. Tidningens chefredaktör Jennie Warg tror att Tidsam gör att branschen inte kan förnyas:
– Det är jättesvårt att starta en ny serietidning i Sverige idag, lönsamheten finns i serieböcker. Den bristen gör att serieläsarna försvinner: läser du inte serier som barn läser du sällan serier som vuxen.
Det finns någonting märkligt med den svenska seriebranschen. Trots en smittande entusiasm över nya tecknare och växande status säger alla – förlag, forskare och tecknare – samma sak: serietidningen är dödsdömd. En av dem är Helena Magnusson, serieforskare vid Stockholms universitet.
– Diskrepansen mellan seriekrisen och serieundret beror på att de är två olika saker. Undret är serier som litteratur, men den publiken är marginell och kommer inte att rädda branschen. Den generella serieläsningen, som har varit enorm, minskar stadigt. Serietidningen kommer att försvinna helt med tiden.
På Seriecenter tar man undergången med ro. Det kommer ta någon generation innan serietidningen är helt borta, menar Fredrik Strömberg. Under tiden kommer vi att se fler svenska originaltecknare, fler små kvalitetsförlag. Serien kommer att flytta in i nya medier och närma sig den traditionella kultursfären.
– Serien har politiserats, intellektualiserats och flyttat in till stan. Den har gått från masskultur till ren kultur, och på vägen dit har den tappat sin stora publik.
Fredrik Strömberg ursäktar sig. Idag försöker han hinna med ärenden utanför Mazettihuset. Hatten sticker upp ovanför pakettraven i famnen när han försvinner nedför Bergsgatan. Mycket ska hinnas med innan det skymmer.
Gå till toppen