Google Chrome
Firefox
I gamla fornnordiska sagor från Island är solstenen nämnd någon enstaka gång som navigationsinstrument för vikingarna.
Ingen begrep riktigt vad det var förrän en dansk forskare på 1960-talet kastade fram en ny teori.
Solstenarna var genomskinliga kristaller som finns i naturen, till exempel kalkspat eller calcit.
Deras förmåga att bryta upp polariserat ljus i två strålar och få ljuset att skifta färg kunde användas vid navigation, menade forskaren.
Med solstenen riktad mot himlen avslöjas solens position även när den inte syns bakom moln, dimma eller till och med strax efter att den försvunnit bakom horisonten.
Tricket är att vrida stenen tills de två uppbrutna ljusstrålarna i stenen överenstämmer med varandra. Då vet man var solen finns.
När vikingarna gav sig ut på sina långfärder var det förstås nödvändigt att ha något att navigera efter.
Eftersom de första kompasserna i Europa inte nämns förrän på 1100-talet och vikingarna fanns på haven från åtminstone 800-talet krävdes andra hjälpmedel.
En slags solur var ett av dem. Och, med all sannolikhet, solstenar.
Men teorin om solstenar har varit omstridd. Ingen sten har hittats vid arkeologiska undersökningar av vikingalämningar eller andra äldre skepp.
För tre år sedan hittades till slut en matt, glasartad sten vid ett vrak efter ett brittiskt skepp som sjönk i Engelska kanalen 1592. Långt efter vikingatiden, visserligen, men ändå det första tecknet på att solstenar faktiskt använts till sjöss.
Forskare på Rennes universitet tog sig an stenen och utsatte den för en lång rad kemiska och mekaniska experiment.
Det visade sig vara just en kalkspatskristall. Och fungerar utmärkt att navigera efter, berättar de nu i vetenskapstidskriften Proceedings of the Royal Society.
Solstenar har visserligen aldrig hittats i lämningar efter vikingar. Men det förklarar forskarna med att de värdefulla magiska stenarna troligen förstörts när de placerades med sina ägare i samband med att dessa enligt vikingars sedvänja kremerades.