Men nu får ni väl ändå lov att ge er! Sluta nu!

Det är min röst som hörs. Högre än alla andras. I mörkret bland publiken är det jag som tar utrymme och skriker. Lika högt som skådespelarna. Allt stannar av. Ett ögonblick. Och hjärtat bultar i bröstet.

Det är ett slags peak-experience. Sådant som bergsklättrare talar om.

Hur det kittlar i magen, hjärtat bankar, nerverna är på helspänn, man utsätter sig, man går över en gräns. Utan att veta om man kommer att vinna eller förlora. Det kallas mod.

Kan en människa göra skillnad eller behöver vi varandra?

Jag sitter på Teater Tribunalen i Stockholm. Vi ser ”Efter Raoul – om detta må vi också berätta”, som även gästspelade i Helsingborg i förra veckan.

Det är ett röstcollage som ställer nya frågor och ifrågasätter gamla sanningar.

Den sätter bland annat fingret på löjet med Wallenbergs instrumentalisering, så kallad nationbranding. Om vi inte passar oss blir han bara ytterligare en dalahäst på turistbroschyren.

Den berättar om historisk medvetenhet. Att veta vart man ska är att våga ta reda på varifrån man kommer. Men den vänder också på det pådyvlade tvångsminnet. Att våga glömma är också att kunna leva utan rädsla. Den säger i sann Hannah Arendt-anda: Alla hjältar är relativa. Det är en utmanande och spännande pjäs.

Men jag har begått det stora misstaget att slinka in på en skolföreställning.

I publiken sitter sextio femtonåringar och måste uppleva att de ser sig själva liksom i en spegel. På scenen beter sig de två (lysande) skådespelarna just så som man inte tål att vuxna gör när man är femton år: de kastar papper, kramas, dansar, skriker, gråter och lever ut sina känslor. Och bakom mig sitter hela gänget rötägg. Och skrattar hysteriskt, kastar papper, fipplar med mobilerna eller lägger upp fötterna på plugghästens axlar framför. Under halva pjäsen har han deras tunga skitiga vinterkängor under hakan. Hans generade flin är lika förtvivlat som det på scenen.

Och när jag höjer rösten är jag en fitta.

Jag inser att jag sitter i ett mikrokosmos. Jag behöver inte åka till Ungern 1945. För rätt gissat: Lärarna gör ingenting.

De sitter längst ut på kanten nära nödutgången och tittar i taket.

Hur är det möjligt att som vuxen förhålla sig helt passivt i det offentliga rummet?

Är det rädslan som gör att de inte ingriper?

Nej, jag tror att det är mycket värre. De sitter där för att de lämnat över ansvaret, de är avtrubbade och tycker inte att det är deras jobb att ingripa.

Och på scenen säger skådisen: Det är inte vid minneshögtider som kritiskt tänkande grundas.

Och jag skakar i hela kroppen. För peak-experience behöver jag inget Kilimanjaro.

Den stora tragedin är inte de femtonåriga dumskallarnas brutalitet utan de goda lärarnas tystnad.