Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

God idé idag – tokig i morgon

Leo Gullbring efterlyste rum som får kulturen att blomstra i byggnationen av Brunnshög i Lund (11.3). Björn Magnusson Staaf menar att det är politik, snarare än mystik, som bygger städer.

Sydsvenskan 11.3.
Leo Gullbring sågar svenskt plantänkande från 1950-talet och framåt. Städer förändras därför att samhället gör det. Vad som kan framstå som goda stadsplaneidéer idag, kan räknas som tokiga i morgon. All stadsplanering blir på sikt ett misslyckande om man så vill. Världen har under det senaste seklet transformerats i en takt som saknar tidigare motstycke. Det är inte konstigt att planeringen ibland haft svårt att hänga med.
Gullbring talar om oförmågan att förstå den stad vi levt med i tusentals år, samtidigt tycks hans eget resonemang befriat från samtidshistoriska perspektiv. Efterkrigstidens skiftande stadsplaneideal är trots allt förståeliga utifrån sitt givna historiska sammanhang. Det är ganska lätt att vara dömande om man sitter med historiens facit i handen.
På 1960-talet spelade staten och kommunerna en stor roll för Sveriges byggande. Detta kom att ändras under påföljande decennier. I dag bor vi till mycket stor del på marknadens villkor. Det blir inte helt oproblematiskt när det i princip är tre byggjättar som dominerar den svenska byggmarknaden, Skanska, Peab och NCC. Planerarna lägger planen för staden, men det är inte de som bygger den. Man kan hytta hur mycket man vill med Jane Jacobs ”Den amerikanska storstadens liv och förfall” – om byggbolagen inte tycker det verkar intressant, så blir det inte byggt. Vem tycker inte det är charmigt med brokig detaljhandel, men vilka små butiksrörelser har råd att betala hyror i nybyggen?
Vill man vara cynisk skulle man kunna säga att det mycket väl räcker med bostäder på Brunnshög för att göra området attraktivt. Lund har idag inte problem med att locka inflyttare som bidrar till skatteintäkterna, men de har ingenstans att bo.
Gullbring efterlyser kulturella arenor i dagens nya bebyggelser. Det lär knappast spontanbyggas några bibliotek eller museer av byggbolagen. Planerarna kan inte heller kräva sådana, om ingen vill betala för verksamheten. Ytterst handlar stadsbyggande om den politiskt ideologiska visionen för samhället i sin helhet och hur mycket medborgarna är villiga att betala för den. Staden har ingen egen mystisk essens, den är och har alltid varit produkten av politik.
Gå till toppen