Gästskribenten

Magnus Jiborn: Magnus Jiborn: "Reglerad invandring kommer alltid att innebära ett visst mått av brutalitet."

Till en början handlade det om metoderna:
Gör sig polisen skyldig till otillåten ”rasprofilering” när den stoppar plankare i tunnelbanan eller cyklister utan ljus – och samtidigt passar på att kontrollera om de som stoppats har rätt att vistas i landet?
Men snart vinglade debatten vidare i nya spår:
Ska polisen alls ägna sig åt att jaga papperslösa? Vore det inte bättre om man jagade inbrottstjuvar istället? Borde en del av dem som nu gömmer sig få uppehållstillstånd? Borde gränserna rentav öppnas helt?
Det är viktiga frågor. Men de bör hållas isär.
Frågan om rasprofilering handlar inte i första hand om de papperslösas situation, utan om att människor inte ska riskera att pekas ut och misstänkliggöras på grund av utseende, namn eller språk.
Samhället ska vara färgblint, det gäller också polisen och är inte förhandlingsbart.
Men många kritiker tycks även uppröras över att papperslösa, till följd av polisens ändrade arbetssätt, löper större risk att gripas och avvisas. Det är svårt att se hur detta i sig kan vara en principiell invändning – givet att man är för en reglerad invandring.
Man kan urskilja två olika grundhållningar i debatten. Regeringen talar om principer och hävdar att regler är till för att följas. Fattade beslut ska verkställas, slog justitieminister Beatrice Ask (M) fast i en interpellationsdebatt i frågan i tisdags:
”Att lagar och regler följs står inte i konflikt med en human asylpolitik, det är en förutsättning i en demokrati.”
Kritikerna talar hellre om människor som råkar illa ut när reglerna tillämpas. Sjuka, barnfamiljer, traumatiserade tonåringar. Det är inte svårt att hitta fall där myndigheternas beslut syns hjärtlösa.
Regeringen riskerar därmed att låta som fabrikör Höglund i filmen Den enfaldige mördaren när denne, i Hasse Alfredsons oförglömligt elaka gestalt, slänger skuldsatte Månssons sista besparingar på elden:
”Månsson ska inte tro att jag bryr mig om en sån här skitsumma. Det är inte det. Det är principen.”
Problemet för oppositionen, den rödgröna, är att den i grunden ställer upp på reglerad invandring. Utvisningsbeslut ska gälla, sade riksdagsledamot Sara Karlsson (S) i tisdagens interpellationsdebatt med justitieministern: ”Om detta är vi överens.”
Hur det ska gå till hade hon inte mycket att säga om, förutom att polisen inte ska prioritera det.
Också Miljöpartiet duckar. Fler borde få stanna, sade Maria Ferm, migrationspolitisk talesperson (MP), i söndagens Agenda, men undvek att svara då programledaren Anna Hedenmo pressade henne om dem som ändå inte får uppehållstillstånd:
”Hur vill ni att dessa människor ska förmås att lämna Sverige?”
I en värld med så stora klyftor som vår kommer en reglerad invandring alltid att innebära ett visst mått av brutalitet.
Det kan man blunda för så länge man slipper ta ansvar för politiken. Men efter nästa val kan Ferm mycket väl sitta på migrationsminister Tobias Billströms (M) stol.
Till dess bör hon ha tänkt ut ett svar.
Magnus Jiborn frilansar inom journalistik, filosofi och forskningskommunikation.
Gå till toppen