Huvudledare

Ledare: Ny påve, gammal kyrka

En ny påve är utsedd. Ännu en konservativ man som ska leda en konservativ kyrka och bakåtsträvande politisk kraft.

Den nyvalde påven, katolska kyrkans 266:e, vinkar från S:t Peterskatedralens balkong.Bild: Gregorio Borgia
Den nye påven gillar fotboll. Han är en enkel man med enkla vanor.
Det låter onekligen sympatiskt.
Om den 76-årige argentinaren Jorge Mario Bergoglio med påvenamnet Franciskus I går många historier som nu återberättas för att ge en bild av honom, av vad han står för och av vart han kan tänkas leda den mäktiga katolska kyrkan.
En av dessa berättelser rör hans besök på ett sjukhus i Buenos Aires 2001. Där bad Bergoglio om en bringare vatten. Sedan gick han till tolv hivsmittade patienter, tvättade och kysste deras fötter och kritiserade inför de medföljande journalisterna samhället för att glömma bort ”de sjuka och fattiga”.
Även detta väcker sympati.
Denna omsorg om samhällets svagaste hindrar inte att Bergoglio är en konservativ kyrkans man.
Som kardinal har Bergoglio flera gånger hamnat på kollisionskurs med Argentinas politiska ledning och president Cristina Fernández de Kirchner, framför allt i frågor som rör aborter, homosexuellas rätt att gifta sig och att adoptera barn. Sådant är enligt Bergoglio fullkomligt förkastligt, ”krig mot Gud” har han kallat det.
Allt annat vore förstås märkligt. Som Anders Arborelius, biskop för Stockholms katolska stift, påpekar är detta en syn Bergoglio delar ”med i stort sett hela den katolska kyrkan och de flesta kristna och anhängare av andra religioner”.
Den som möjligen undrar vad katolska kyrkans affärer angår det sekulära Sverige har därmed fått sitt svar.
Kyrkan är en enorm maktfaktor. Påven är religiöst överhuvud för omkring 1,2 miljarder människor. För många av dessa är hans ord lag eller näst intill.
Detta religiösa inflytande går att växla in i politisk makt.
Det gör påvens åsikter viktiga och för varje liberal viktiga att bekämpa när de inskränker människors frihet och berövar dem deras värdighet.
Påven är katolska kyrkans överhuvud men hans mandat kommer inte från medlemmarna utan från en liten, sluten krets, konklaven, som utgörs av kyrkans kardinaler.
Denna kyrkans innersta cirkel stänger in sig och meddelar sig med omvärlden med hjälp av röksignaler.
Svart rök. Svart rök. Mer svart rök. Och så slutligen vit rök – habemus papam: vi har en påve.
För de 1,2 miljarderna katoliker är det bara att foga sig i vad andra – denna grupp äldre herrar – bestämt. Så säger en otidsenlig och självfallet odemokratisk tradition.
De senaste decennierna har sett religioner och religiösa företrädare flytta fram sina positioner. Det är ett hot mot det sekulära samhället – en av mänsklighetens viktigaste uppfinningar – och därmed i förlängningen mot demokratin.
Demokrati innebär folkstyre. Antingen direkt eller indirekt, genom att folket utser sina företrädare.
Religion är i stor utsträckning raka motsatsen, folket styr inte utan styrs. Av heliga texter, av heliga män.
Habemus papam – vi har en påve. Och en ny politisk motståndare.
Gå till toppen