Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Per T Ohlsson: "Hur kunde det gå så snett?"

Det var rätt, men det gick fel. Eller mer precist: En snabb militäraktion störtade en av vår tids värsta tyranner, men sedan gick freden förlorad.

Saddam Hussein.Bild: Arkivfoto: AP
Det var rätt, men det gick fel.
Eller mer precist:
En snabb militäraktion störtade en av vår tids värsta tyranner, men sedan gick freden förlorad.
På onsdag, den 20 mars, är det tio år sedan en USA-ledd armé trängde in i Irak för att, som det hette, undanröja diktatorn Saddam Husseins massförstörelsevapen och befria ett nedtrampat folk.
Redan den 9 april 2003 föll Bagdad, trots uppskruvade varningar för att den irakiska huvudstaden skulle bli ett Stalingrad. Saddams informationsminister Muhammad Said al-Sahaf, "Bagdad-Bob", orerade i TV om att det inte fanns några amerikaner i Bagdad medan man i bakgrunden kunde se USA:s stridsvagnar rulla längs Tigris.
Så långt var allt gott och väl. En fruktansvärd regim hade svepts undan, även om det skulle dröja till december innan Saddam Hussein greps i en håla utanför sin hemstad Tikrit.
Under Saddams välde mördades omkring 300 000 irakier och fyra miljoner drevs i landsflykt. Han startade två angreppskrig – mot Iran 1980 och genom att ockupera Kuwait 1990 – och skickade missiler mot Israel. Han satte in kemiska vapen mot Iran och drog sig inte för att gasa ihjäl tusentals egna medborgare i kurdiska Halabja 1988. Hans regim jublade över terrorattackerna mot USA den 11 september 2001 och sponsrade palestinska självmordsbombare. Oppositionella torterades och stympades. När FN infört sanktioner lät han befolkningen svälta medan eliten levde gott genom att skumma de oljeintäkter som var avsedda för livsmedel och medicin. Efter att ha drivits ut ur Kuwait av en USA- och FN-allians 1991 ignorerade eller kringgick han sjutton resolutioner från säkerhetsrådet.
Det går inte att beklaga att en satans mördare är borta.
Men USA, som utan FN-mandat gick till angrepp med en internationell koalition, hade 2003 ingen plan för freden eller återuppbyggnaden. Irak sjönk ned i ett sekteristiskt och blodigt kaos, underblåst av islamistiska terrorister med kopplingar till al-Qaida.
Motsättningarna mellan Iraks shiamajoritet och den av Saddam gynnade sunniminoriteten tycktes överrumpla amerikanerna, som efter segern plötsligt befann sig mitt uppe i något som kunde liknas vid ett inbördeskrig. Först efter en temporär förstärkning av USA-styrkorna 2007, The Surge, stabiliserades situationen någorlunda, men vid det laget hade tiotusentals civila mist livet samtidigt som en av världens farligaste regimer, den iranska shiateokratin, hade flyttat fram sina positioner i Mellanöstern.
Det hela sammanfattades häromdagen i Financial Times:
"USA vann kriget, Iran vann freden och Turkiet vann kontrakten."
Turkiet gör, trots usla relationer med Nuri al-Malikis regering i Bagdad, lukrativa affärer i de kurddominerade områdena i norra Irak.
Hur kunde det gå så snett?
Förklaringen består av en serie amerikanska misstag, dumheter, försummelser och övergrepp som förfärade även USA:s bästa vänner.
President George W Bush, denna republikanska olycka från Texas, lade ansvaret för Irak hos försvarsdepartementet Pentagon. Till saken hör att Pentagon styrdes av ett gäng neokonservativa vettvillingar med försvarsminister Donald Rumsfeld i spetsen. De hade en messiansk världsuppfattning: när den demokratiska supermakten USA störtar en diktator uppstår demokrati liksom automatiskt.
Utrikesdepartementet under Colin Powell, som hade utarbetat en fredsplan kallad Future of Iraq, föstes åt sidan. Marginaliseringen av Powell, USA:s utrikesminister 2001–2005, var symptomatisk. Powell, krigshjälte från Vietnam och generalstabschef när Kuwait befriades, förknippas med en militärdoktrin som bygger på överväldigande styrka, tydliga mål och en klar strategi, exit strategy, för hur krig skall avslutas.
Powelldoktrinen åsidosattes i Irak. De inledande flyg- och missilanfallen var massiva, men det visade sig snart att marktrupperna var otillräckliga för att upprätthålla något som ens liknade ordning. Irak, med 30 miljoner invånare och en yta som Spanien, invaderades med en mindre styrka än den som 1991 kastade ut Saddam ur Kuwait, ett emirat med två miljoner invånare och en yta som Slovenien.
Åren 2003–2004 styrdes Irak av The Coalition Provisional Authority. Denna ockupationsmyndighet, CPA, begick misstag på löpande band. Brådstörtade upplösningar av Saddams Baathparti och den irakiska armén ledde till administrativt sammanbrott.
I april 2004 kablades de förfärande bilderna från Abu Ghurayb ut över världen. De visade hur amerikanska soldater, i Saddams mest ökända fängelse, förnedrade och plågade irakiska fångar.
Fumlandet och famlandet skildras i boken Squandered Victory från 2005 av Larry Diamond, en framstående statsvetare som anlitades av CPA som rådgivare. Han chockades av inkompetensen; CPA kunde inte ens fungera på arabiska.
Massförstörelsevapen var en central anledning till invasionen. Efter Kuwaitkriget krävde FN att Saddams arsenaler skulle förstöras. Men hans vägran att samarbeta med FN:s inspektörer gjorde omvärlden misstänksam; även politiker och opinionsbildare som motsatte sig en invasion var övertygade om att han dolde något. Amerikanska och brittiska underrättelsetjänster bjöd över varandra med uppgifter om hotet från Saddams kemiska och biologiska vapen. Men några lager hittades aldrig. Den utredning som tillsattes av den USA-ledda koalitionen, Iraq Survey Group, kom 2004 fram till att Irak hade förstört sina massförstörelsevapen 1991.
För många blev detta underrättelsefiasko – och vad som i vissa fall var bedrägliga överdrifter – ett definitivt belägg för att invasionen saknade all legitimitet.
Riktigt så enkelt är det inte, vilket också ISG påpekade: Saddam hade kapacitet att tillverka massförstörelsevapen och avsåg att återuppta produktionen när FN-sanktionerna upphörde. Och han hade ju använt sådana vapen mot såväl yttre fiender som sitt eget folk.
I december 2011 lämnade de sista amerikanska trupperna Irak. Men landet brottas fortfarande med enorma problem. Den extrema islamismen, understödd av Iran, griper omkring sig i en nation med sekulära traditioner. Invasionen framstår därmed som ett strategiskt och självförvållat bakslag för USA.
Men USA fick också betala ett politiskt och moraliskt pris. Miljontals människor runt om i världen demonstrerade mot kriget och förtroendet för USA störtdök i länder som normalt är proamerikanska. En del av förtroendet har återställts sedan George W Bush lämnade Vita huset 2009 och Barack Obama tog över, men USA:s politiska och militära manöverutrymme lär aldrig bli detsamma som före Irak.
Åt detta gläds somliga. Men det är inte säkert att det är bra för världen om demokratiska stormakter, brända av Irak, avstår från att intervenera militärt i extrema situationer.
I Bosnien och Kosovo var USA:s och Natos insatser oundgängliga för att sätta stopp för Slobodan Milosevic. Den tidigare presidenten Bill Clinton ångrar djupt att han inte ingrep i Rwanda 1994. Och på tal om interventioner i humanitärt syfte var det George W Bushs närmaste allierade, Storbritanniens premiärminister Tony Blair, som år 2000 räddade ett annat afrikanskt land, Sierra Leone, från en mordisk gangstergerilla.
Vad svenska skribenter anser om internationellt omvälvande händelser är skäligen ointressant. Men här finns ändå en bakgrund som motiverar denna retrospektiva betraktelse.
Försedd med gasmask upplevde jag Saddam på så att säga nära håll – under ett missilanfall mot Tel Aviv 1991. Jag har mött och intervjuat ett par aktörer bakom Irakinvasionen: Colin Powell och Tony Blair. (Sydsvenskan 24/10 2003, 17/10 2010)
Men framför allt: jag tillhörde den massmediala minoritet här hemma som stödde en regimförändring i Irak. Följaktligen blev jag bestört över den närmast kriminella bristen på amerikansk fredsplanering. Hur kunde en segrarmakt som efter andra världskriget lade grunden till demokrati och välstånd i Tyskland och Japan så fullständigt strunta i sitt ansvar? Till och med efter reträtten från Vietnam agerade USA mer generöst än i fallet Irak: över 100 000 vietnamesiska flyktingar togs emot; färre än 1000 irakier har beviljats amerikansk asyl.
Irak fick något att brista hos en gammal New York-korrespondent med proamerikanska reflexer.
Efter tio år blir frågan oundviklig:
Var det värt det?
I ett Mellanöstern med komplicerade och tusenåriga underströmmar är det alltid svårt att bedöma framtiden. Så kanske är det ärligast att citera Zhou Enlais berömda svar på frågan om franska revolutionens betydelse:
"Det är för tidigt att säga."
Men slaktaren från Tikrit är väck. Det är gott så.

MER ATT LÄSA

* Squandered Victory. The American Occupation and the Bungled Effort to Bring Democracy to Iraq (Times Books) av Larry Diamond.
* Saddam. The Secret Life (Macmillan) av Con Coughlin.
* Iraq Survey Group Final Report (www.global.security.org).
Gå till toppen