Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Konsten och kriget

Medan Irak brann försvann delar av ett världsarv, men även stora mängder modern konst. Rakel Chukri skriver om läget för konsten i Irak – tio år efter krigets utbrott.

Femtonde februari 2003. Runt om i hela världen demonstrerar miljontals människor mot USA:s planer på att invadera Irak. Inte sedan Vietnamkriget har så många människor gått ut på gatorna och krävt fred. I Rom samlas tre miljoner, i Storbritannien uppemot två miljoner.
Då har debatten redan pågått i flera månader. USA och dess allierade har upprepat att Saddamregimen har massförstörelsevapen. Internationella Atomenergiorganet, med Hans Blix i spetsen, hävdar motsatsen.
Men världens största fredsmanifestation lyckas inte.
20 mars 2003. Kriget är ett faktum. Amerikanskt flyg angriper Bagdad. Dagen efter är Sydsvenskans rubrik: ”Bagdad bombat i natt”. I artikeln kunde man läsa: ”Det var vid denna tidnings tryckning oklart om attacken var inledningen till det av experter väntade stora anfallet mot Irak eller om det var ett led i en uppmjukningsstrategi.”
Det var ingen uppmjukning, utan inledningen på en invasion som skulle kräva nästan femtusen amerikanska soldaters liv, minst hundratusen irakiers liv och driva miljontals människor på flykt.
10 april 2003. Dagen efter att Bagdad har ockuperats av koalitionen: Saddams styrkor överger Nationalmuseet i Bagdad som härjas av plundrare i flera dygn. Nyheten sprids att tusentals antika föremål från civilisationens vagga har stulits runt om i landet.
Senare skämtar den amerikanske komikern Bill Maher om att Bagdad har fått el igen: ”Det är ett höjdarögonblick i varje lands befrielse, när ljuset är tillbaka och man kan titta närmre på sitt stöldgods.”
Det är ett cyniskt men träffande skämt för den bisarra situation som uppstått – landet brinner och delar av ett världsarv försvinner i kalabaliken. Veckan efter avgår flera av Vita husets kulturrådgivare i protest. En av dem, Martin Sullivan, beskriver plundringen som en tragedi, något som inte borde ha förekommit i ett planerat krig. Försvarschefen Colin Powell bedyrar att USA ska ha en ledande roll i återbyggandet av Nationalmuseet.
Mars 2013. Ett decennium har passerat sedan invasionen inleddes.
För konstnären och konstprofessorn Hashim Al Tawil, uppvuxen i Bagdad och nu bosatt i USA, har det inneburit en tio år lång kamp för att få tillbaka några av de tusentals konstverk som har stulits från Museet för modern konst i Bagdad. Men den moderna konsten har hamnat i skymundan, medierna rapporterar främst om det plundrade Nationalmuseet.
Al Tawil, som är på Sverigebesök, berättar att han direkt efter plundringen skickade ut ett meddelande på arabiska och engelska till alla som kunde tänkas hjälpas till. Gruppen som skapades var en samling irakiska konstnärer och intellektuella som bestämde sig för att göra en insats. Projektet har döpts till Restoring Iraqi Culture Project – men några pengar från den irakiska regeringen får de inte.
Projektets namn låter formellt, men Al Tawil berättar att tillvägagångssättet för att spåra upp konsten snarare är ett surrealistiskt detektivarbete. Han och kollegorna har besökt källargallerier, privata konstsamlare runt om i världen och sökt igenom nätet för att hitta bevis. Ofta dyker konsten upp på de mest oväntade håll.
– Jag fick ett mail från en lastbilschafför från Jordanien som hade tio verk av irakiska konstnärer. Han påstod att han hade fått dem av en irakier som var skyldig honom pengar. Man vet inte vad som är sant.
Svårigheterna är många. Det har hänt att Al Tawils kollegor har hittat stulna verk och därefter kontaktat Interpol. Problemet är att det saknas ordentliga register från Museet för modern konst och att man därför inte kan bevisa att just de verken ägs av museet. Hashim Al Tawil säger att många köpare agerat i god tro. Det är en förklaring till att många av verken hamnat hos privata samlare.
– Jag söker ständigt på internet efter verk. En gång hittade jag en artikel på arabiska. På bilden höll två personer i en kanvas som var sönderriven, och det visade sig att det var en av mina tavlor. Man stöter på såna här nyheter av en slump, säger Al Tawil.
Tjugotvå av hans verk som fanns på museet blev stulna.
Han arbetar bland annat med Nada Shabout, en annan konstprofessor i USA med rötter i Irak. Hon har sagt att Museet för modern konst är museet som världen glömde. Anledningen var att det inte passade ihop med USA:s krigsretorik. ”Irak har beskrivits som antikt, underutvecklat, odemokratiskt och i behov av räddning. Det är samma gamla koloniala resonemang som vanligt. Men den moderna konsten visar att landet haft en modern utveckling”, sa hon när jag intervjuade henne 2008.
Hon beskrev förutsättningarna för konstjakten som Kafkaartade. Det var svårt att samarbeta med personalen på museet i Bagdad eftersom folk hela tiden anställdes och avskedades på politiska grunder. Informationen från museet var opålitlig och man kunde inte lita på att deras statistik om stulna eller upphittade verk var sann.
Hashim Al Tawil delar den uppfattningen. Han konstaterar att de flesta experterna har lämnat landet, kvar är mest amatörer som inte är tillräckligt kvalificerade för museiarbetet. De har varken tillräckliga kunskaper om konsthistorien eller hur man restaurerar skadade verk som upphittats.
Ett annat stort problem är att de arkeologiska utgrävningarna i Irak saknar resurser.
– Plundringen pågår fortfarande. Arkeologerna som arbetar i Irak har inte pengar för att anlita tillräckligt många säkerhetsvakter.
En ledamot i irakiska turist- och antikvitetsdepartementet sade nyligen att man akut behövde anställa tolvtusen vakter som kunde skydda landets arkeologiska platser.
Hashim Al Tawil är inte särskilt hoppfull – kulturarvet har inte högsta prioritet i Irak idag. Han påpekar att det efter invasionen utlovades en brottsutredning om plundringen av Nationalmuseet. Men någon rapport har aldrig släppts, trots att tio år har passerat. Man har inte ens öppnat Nationalmuseet för offentligheten, utan endast släppt in ett fåtal utvalda personer: journalister, diplomater och forskare. Nyligen sa irakiska tjänstemän till en libanesisk tidning att det var lustigt på ett sorgligt sätt att landet inte kan skydda sitt eget nationalmuseum.
– Mister Bush gjorde ett stort misstag med invasionen av landet. Det minsta amerikanerna kan göra är att erkänna misstaget och förse irakierna med teknik och utbildning. Irakierna behöver inte främst pengar utan professionell hjälp, säger Hashim Al Tawil.
Flera länder har engagerat sig i att rädda Iraks konstskatter, men många menar att insatserna inte varit tillräckliga. 2003 tillsatte USA en utredningsgrupp, ledd av översten Matthew Bogdanos som till vardags var distriktsåklagare i New York.
Bogdanos har beskrivit att gruppen direkt efter plundringarna spred budskapet att de som lämnade tillbaka föremål inte skulle åtalas. Han har i intervjuer berättat att den enda frågan som ställdes till den som lämnade tillbaka stulna gods var: ”Vill du ha en kopp te?”
Under de kommande veckorna började föremål strömma in, till exempel lämnades en kruka från 6000 f Kr tillbaka – insvept i en soppåse. Många föremål letades upp på antikmarknader i hela världen, från New York till Saudiarabien. En gång satt Bogdanos på ett kafé på Manhattan när någon lämnade över ett fyratusen år gammalt akkadiskt verk i ett brunt kuvert.
2005 släpptes Bogdanos bok ”Thieves of Baghdad”, och det ryktas att den ska filmatiseras. Bogdanos har i medierna beskrivits som en modern Indiana Jones, men han är inte själv övertygad om något lyckligt slut som i filmerna. Han har flera gånger påpekat att insatserna behöver intensifieras, att det behövs mer pengar till att spåra antikviteterna och till skyddet av arkeologiska platser. 2007 skrev han i New York Times att det var svårt att övertyga amerikaner om att ”bry sig om en hög gamla stenar med lustiga skrifter” samtidigt som det dör soldater i Irak. Han påpekade då att handeln med antikviteter var en stor inkomstkälla för de islamistiska rebellerna. Alltså: omsorgen om kultur skulle kunna knytas till terroristbekämpningen. Eller: krass realpolitik.
Problemen med att bevara världsarvet i Irak startade dock inte med invasionen 2003. Enligt arkeologen Lamia al-Gailani Werr prioriterades inte det antika arvet under 1900-talet. Till en början var Irak en del av det ottomanska riket och med framväxten av den arabiska nationalismen betonades snarare landets muslimska historia – tiden före Muhammed ansågs inte lika viktig. Saddam Husseins försök att återskapa Babylon möttes med hån, har hon skrivit.
Men det har också funnits perioder under 1900-talet då Bagdad varit ett viktigt centrum för Mellanösterns konstliv. Under 30- och 40-talet var de irakiska konstnärerna en progressiv rörelse. Den abstrakta konsten i Irak var den mest avancerade i arabvärlden och utbytet mellan länder var stort. Det långa kriget mellan Iran och Irak, och senare Kuwaitkriget 1990, var dock förödande. Enligt konstprofessorn Hashim Al Tawil flyttades centret för konstscenen till Amman under sanktionerna på 1990-talet.
Den akuta frågan för dagens kulturutövare i Bagdad nu är säkerheten. Sedan 2003 har islamister hotat och mördat musiker och andra konstnärer som anses syssla med saker som är ”haram”. 2010 skrev Sydsvenskan om att islamska politiker hade siktat in sig på Konstinstitutet i Bagdad och bland annat krävt att skulpturerna utanför huset skulle täckas över. För ett år sedan rapporterade nyhetsbyrån Reuters att vissa elever gömde sina instrument i plastpåsar när de skulle ta sig till musikskolan i Bagdad.
Det sekteristiska våldet har slagit hårt mot Bagdads kulturliv, som under Saddams tid ändå hade en viss möjlighet att frodas. Men det finns anledning att vara försiktigt positiv. Enligt föreståndaren för Baghdad Institute of Musical Studies har skolan haft femtio sökande per år sedan 2011. Det är långt färre än tidigare, men ändå ett steg i rätt riktning.
På Musik- och balettskolan har chefen hotats till livet av terrorister – för att han är med i symfoniorkestern. Han har flyttat till ett säkrare område, och symfoniorkestern fortsätter att ge konserter.
I Malmö träffar jag en av skolans förra elever, Nadin Al-Khalidi, som flydde till Sverige 2001. Hon har fortfarande kontakt med sina gamla kamrater via Facebook där det finns en särskild grupp för skolan. Nyligen sändes ett reportage i irakisk tv om hennes Malmöband Tarabband.
– Jag blev jättelycklig när jag såg programledarna, särskilt kvinnorna som lät mycket friare än under Saddams tid.
Hon beskriver att de kvinnliga journalisterna i kanalen ställde skarpa frågor, ett tecken på att pressen har tagit ett steg framåt.
Nadin Al-Khalidi hör också oftare i musikkretsar om folk som ska åka och spela i Irak, oftast i de norra kurdiska delarna. Hon konstaterar att vissa saker går framåt, men att processen att bygga upp landet går långsamt. I vissa irakiska städer är det fortfarande brist på rent vatten.
– Det är nästan samma problem som när jag bodde där.
Hon är med i flera irakiska Facebookgrupper, men har inte läst så många diskussioner om religiösa attacker mot konstlivet. Fast medvetenheten om den svåra situationen är stor. Hon berättar att det nyligen lades upp bilder från en konsert på ett torg i Bagdad där en tjej spelade det klassiska instrumentet oud, bakom stod några killar och kompade.
– Den bilden fastnade i mitt huvud. Det är modigt av alla som spelar offentligt. De är tydliga måltavlor för idioterna.
Genom rapporterna på nätet har hon fått intrycket att de konservativa könsstrukturerna i Bagdad börjar luckras upp på vissa håll.
– Jag blir superlycklig över att det är många tjejer – moderna tjejer – som är aktiva. Detta såg man varken på 1990-talet eller i början av 2000-talet.
Hon berättar om musikscenen när hon bodde där. Det fanns ett gäng som gillade västerländsk musik och arrangerade konserter. 1998 frågade en bekant, en rock’n’roll-kille, om hon ville spela med honom på scen – på den tiden en radikal handling. Men hon hann aldrig upp på scenen. Vännen började sjunga Bob Dylans låt ”Maggie’s Farm”, och blev snabbt arresterad och slängd i fängelse. Saddam Husseins civilklädda spioner, som fanns i publiken, uppskattade inte låttexten vars sista rader lyder: ”They say sing while you slave and I just get bored. I ain’t gonna work on Maggie’s farm no more.”
Nadin Al-Khalidis relation till Irak är splittrad. Å ena sidan håller hon ständig kontakt med gamla bekanta. Å andra sidan orkar hon inte engagera sig fullt ut i återuppbyggandet av landet.
– Många skulle säkert tycka att det är otacksamt av mig. Säga att jag är en svikare eftersom jag nu lever säkert. Men jag känner inte att jag är skyldig Irak något på det sättet. Jag har gått vidare, det är som en skilsmässa. Jag var arg i ett år, nu är jag i en ny relation, säger hon.
Hon räknar upp några av minusposterna på listan över vad Irak har gett henne: tre krig och misshandel.
– Trots det sjunger jag på arabiska och första spåret på skivan handlar om Bagdad, säger hon och ler.
Hennes ambivalenta inställning till Irak visar att nationell identitet alltid är en komplicerad fråga. Det är inte en lätt fråga att svara på: vad innebär det att vara irakier idag, vad ska man identifiera sig med? Särskilt när större delen av Iraks moderna historia präglats av krig.
Krigen i Irak har haft katastrofala följder för befolkningen de senaste decennierna. Just nu beräknas det finnas 2,8 miljoner internflyktingar i landet. Siffrorna på antalet som har flytt efter den senaste invasionen är skyhöga. Det är en mänsklig katastrof som knappt går att föreställa sig.
Till det ska läggas den brain drain som pågått sedan 2003. Konstprofessorn Hashim Al Tawil konstaterar krasst att tusentals experter – forskare, arkeologer, konstnärer etcetera – har lämnat landet, precis de personer som behövs för att bygga upp Irak igen.
– Det har inte gjorts någon seriös ansträngning från regeringen för att få tillbaka de här människorna, säger han.
En sådan ansträngning kräver pengar, trygghet och en politisk vision som går i rätt riktning. Al Tawil säger bistert att politikerna som styr landet inte litar på varandra. Den irakiska regeringen är splittrad, varje religiös och etnisk grupp har egna politiska partier.
– Irak går förlorat mellan alla dessa olika grupper.
Han poängterar att Irak alltid har varit ett mångkulturellt land. Där har funnits kristna, judar och muslimer. Kurder, iranier och turkmener. Kaldéer, armenier, jezider och mandéer. Och så vidare. Al Tawil nämner kolonialtiden, hur det brittiska imperiet delade upp befolkningen för att styra. Samma sak inträffade efter 2003. Olika grupper spelades ut mot varandra. Lösningen, menar han, är att se landet som en helhet, att vara trogen Irak och inte den egna gruppen.
– Jag skulle älska att vara en del av detta, säger han, men ser inte att det är möjligt i dagens kaotiska Irak.
Han kommer i stället att bo kvar i USA, men fortsätta engagera sig i jakten på den moderna konsten. För så ser läget ut tio år efter invasionen, arbetet med att rädda kvar centrala delar av Iraks kulturarv är beroende av enskilda eldsjälar. USA:s ambassad i Bagdad har förvisso hjälpt till att restaurera Nationalmuseet men det har fortfarande inte öppnat för allmänheten.
Al Tawil anser inte heller att USA och Storbritannien har gjort tillräckligt. Det var trots allt deras trupper som använde ett gammalt tempel i Ur som militärbas. Och än idag fortsätter plundrare att härja på oskyddade arkeologiska platser.
Han sammanfattar invasionens konsekvenser så här: ett systematiskt raderande av Iraks minne. Det är ett orimligt pris att betala för de massförstörelsevapen som påstods finnas i landet men som aldrig hittades.
Jag frågar vad han tror om Irak i framtiden, om han känner sig hoppfull.
– När jag läste att tyskarna gav tillbaka 121 antikviteter, och att amerikanerna konfiskerat hundratals verk från soldater – det var något att fira.
Just nu försöker han få till stånd en amerikansk-irakisk utställning. En inte helt lätt uppgift, poängterar han, eftersom kunskapen om ”tredje världen” är så liten i USA.
– Jag respekterar alla länder och alla kulturer. Jag skulle älska att bygga en brygga mellan USA och Irak, korrigera relationerna. Det har begåtts misstag av politiker på båda sidor.
Allra helst hade han velat att amerikanerna byggde ett nytt museum i Irak, som en gåva.
– Civilbefolkningen har behandlats som skit i tio år – att bidra till att återställa världsarvet skulle göra mycket.

Nationalmuseet i Bagdad

Det finns fortfarande inga exakta siffror på hur många föremål som stals från Nationalmuseet i Bagdad under invasionen 2003. Enligt museets hemsida ska plundrarna ha kommit över cirka 15000 föremål, varav 3000 har återlämnats. Många föremål som till en början rapporterades som försvunna hittades senare i säkerhetsvalv där de hade placerats före krigets start.
Museet är fortfarande inte öppet för allmänheten, men har vid ett fåtal tillfällen öppnats för mindre besöksgrupper.
Läs mer: ”Ett vunnet krig, en förlorad fred” – läs Per T Ohlsson på sid A5.

Den moderna konsten

Museet för modern konst, som tidigare hette Saddam Art Center, hade före kriget en samling på 7 000 verk som bestod av målningar, skulpturer, fotografier och konstböcker. Enligt Hashim Al Tawil, som leder Restoring Iraqi Culture, har drygt 1 500 verk återlämnats.

Under diktaturen hängde många Saddam Hussein-porträtt på museet. Enligt konstprofessorn Nada Shabout är det en av förklaringarna till den irakiska regeringens ointresse för den moderna konsten, att många samtida konstnärer tvingades måla propagandakonst.

Gå till toppen