Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Afrikas röst

I morgon fyller jag tjugo. Övers Karin Lidén. Weyler förlag.
Eva Ström blir förförd av Alain Mabanckous ljusa grundton.

Genom ett tioårigt barns oskuldsfulla blick betraktas världen. Greppet är effektivt och välanvänt; tänk på ”Skattkammarön” och ”David Copperfield”.
Den här gången heter romanen ”I morgon fyller jag tjugo” och är skriven av Alain Mabanckou. Huvudpersonen Michel är tio år och bor i hamnstaden Pointe Noire i 70-talets kommunistiska Kongo. Michel berättar i jagform, likt Holden Caulfield eller Huck Finn, om sitt liv med adoptivfar, mamma och halvsyskon och ett samhälle mellan tradition och modernitet.
Pappan, som också har en extra fru, kan dansa sig till trance och farfar hade förmågan att bosätta sig i en tupp. Samtidigt har Michel engagemang i den stora världen och följer med medkänsla den störtade shahen av Irans öden. Vi lär känna Michels vänner, hans första förälskelse, hans opportunistiske girige morbror, som lurar till sig sina syskons ärvda pengar, medan han predikar renlärig marxism-leninism.
Det finns en tilltalande renhjärtad ton i boken, en värmande livsglädje och en charm som är frisk och omedelbar. Visst ser man den vuxne Mabanckou bakom en naiv förklädnad, och hans kärlek till de traditionella afrikanska berättelserna kring andar, träd och förfäder. Men lika mycket finns en klarögd blick på det (franska) litterära arvet, och en icke-cynisk blick på storpolitik som varken är lillgammal eller förnumstig. Här talar Afrika själv, i första person, under den första sårbara fasen av dekoloniseringen. Ännu lever tron på trollkvinnor och magi stark, vilket även Michel kommer drabbas av,
Ingen mindre än J M G Le Clézio har prisat boken och tyckt att det är en afrikansk ”Räddare i nöden”, men Mabanckous Michel har inget av Salingers huvudpersons nerviga desperation eller genomskådande svärta. Av och till funderar jag om detta är en barn- eller ungdomsbok, mina tankar går exempelvis till Rose Lagercrantz humoristiska barnböcker.
Karin Lidéns översättning är direkt och lättillgänglig. Alain Mabanckou beskriver en närmast skugglös tillvaro, där det franska arvet från Rimbaud och ”Lille Prinsen” integreras med självklarhet i Michels liv. När Michel anklagas för att orsaka sin mors infertilitet vet vi att det kommer att sluta lyckligt. Så självklar är den ljusa grundtonen i Alain Mabanckous pojkporträtt. Att vara barn i det sena sjuttiotalets Kongo skildras som en rikedom. Att den låter oss lära känna denna för de flesta av oss ganska okända plats inifrån är ännu en av romanens förtjänster.
Gå till toppen