Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

En ojämn kamp

Oligarken mot presidenten – tvekampen mellan Chodorkovskij och Putin. Carlssons.
Stig Fredrikson har följt två öden som kommit att spela en stor roll för Ryssland. Kalle Kniivilä läser en fascinerande modern historia.

Det är en fascinerande historia om två kaospiloter – en berättelse om den nitiske KGB-agenten och den ambitiöse ungkommunisten som efter Sovjetunionens skeppsbrott var på sitt sätt försöker använda de kvarvarande bitarna för att bygga en ny framtid. En av dem störtar till slut.
Den försiktige KGB-mannen klänger fast i det som finns kvar av systemet och klättrar tills han når toppen. Han blir Rysslands president.
Ungkommunisten ser möjligheter där andra ser en katastrof. Han blir Rysslands rikaste man, och så småningom en kringresande predikant för marknadsekonomi, fri politisk konkurrens och öppenhet av västligt snitt.
Nu har det gått tio år sedan de två drabbade samman. Vladimir Putin pekade ut Rysslands väg, Michail Chodorkovskij blev världens mest kände politiske fånge.
Stig Fredrikson berättar vad som ledde till den ödesdigra dagen, när Michail Chodorkovskij i direktsänd tv från ett möte i Kreml kritiserade Vladimir Putins omgivning för korruption och inkompetens – och vad som hände sedan.
Bitvis lyckas han riktigt bra, speciellt när Michail Chodorkovskij får tala med egna ord.
”Putin är smart, stark och elak”, förklarar Chodorkovskij. ”Han har sina principer, sina regler som avgör hur han ska agera”, fortsätter han, och medger att han själv är likadan. ”Skillnaden är att jag har lyckats (eller tvingats) bli vuxen. Det har inte han. Han ser allt som ett spel, visserligen farligt och allvarligt, men ändå bara ett spel där det inte existerar några människor, utan bara ’pjäser’ som man ’aldrig behöver skämmas’ inför.”
Citatet är ett av många som Fredrikson hämtat ur Chodorkovskijs självbiografiska verk ”Tiurma i volja” (”Fängelse och frihet”). Den kom ut på ryska i slutet av oktober 2012 och ger en unik inblick i Chodorkovskijs syn på Rysslands utveckling och sin egen roll i den.
Fredrikson inleder boken med sin korrespondens med Chodorkovskij. Det är förståeligt att han vill lyfta fram sitt unika material, men inte helt logiskt för läsaren, speciellt eftersom vissa av Chodorkovskijs formuleringar förblir gåtfulla även efter Fredriksons kommentarer.
Den största behållningen finns på de tjugo sidor där Chodorkovskijs och Putins öden möts och bryts. Även kapitlet om Chodorkovskijs väg från ungkommunist till oljebaron är intressant.
Alltför många sidor handlar dock om Vladimir Putins väg till makten och hans politik, ett ämne som redan avhandlats till leda. Fredriksons slutsats är att Putin är en bakåtsträvare som inte har någon vision för ett modernt, demokratiskt och pluralistiskt Ryssland – knappast nydanande.
Fredrikson avslutar med en sammanfattning av det senaste årets protestvåg. Där känns hans analys redan något daterad, även om han helt korrekt avläser en tendens till ökande förtryck.
Om inget oväntat sker (ett i och för sig helt orimligt antagande när det gäller Ryssland) släpps Michail Chodorkovskij på fri fot i oktober 2014. Då är han en helt annan man än den som greps i oktober 2003, och han möter ett helt annat Ryssland. Putins Ryssland.
utrikesredaktör på Sydsvenskan
Gå till toppen