Första, andra … sjätte gångbron över vägen. Dags att kliva av. Abdul Karim Abbas kan inte slumra till på bussen. Glömmer han att hålla utkik över broarna, över det där huset med spetsigt tak eller de turkosa balkongerna, är han vilse. Än så länge är hans svenska inte tillräckligt bra för att han ska kunna fråga sig fram. Åker han för långt får han sitta kvar varvet runt, tills han får en ny chans att pricka den sjätte gångbron.

– Jag måste koncentrera mig. Jag är alltid lite nervös att det ska bli fel, säger Abdul Karim Abbas.

Fram tills förra året bodde han i Bagdad. Där var det alltid någon som ropade ut var bussarna skulle och skrek ut hållplatserna.

– Allt är muntligt där. Därför var det aldrig några problem för mig att klara mig, även om jag inte gått i skolan alls. Jag har många syskon och har behövt jobba, säger Abdul Karim Abbas, som i Irak arbetade som soldat i armén och senare som möbelmålare.

Abdul Karim Abbas har kunskaper och erfarenheter från ett 52 år långt liv. Men här i Sverige, ett land genomsyrat av det skrivna ordet, av tabeller, blanketter, information och klockslag, känner han sig förminskad. Osjälvständig.

– Som man är det svårt att inte kunna läsa och skriva, väldigt svårt. Man känner skam, som att man är noll värd.

När han ska besöka en plats första gången får hans fru följa med. Hon har bott här längre, pratar svenska och kan läsa och skriva. Det är också hon som öppnar posten och fyller i vad de ska göra i almanackan hemma i köket.

– Min fru läser upp sådant jag måste komma ihåg. Om jag ska gå till läkaren eller till skolan, och vilken tid. Sedan upprepar jag det hon har sagt tre gånger för att memorera det. Men hon säger inte allt på en gång, det fungerar inte, utan tar några saker i taget.

Detsamma gäller med inköpslistan till mataffären. När listan måste lagras i huvudet – i Abdul Karim Abbas fall som mentala bilder på matvarorna – får den inte vara lång. Max fyra saker.

Abdul Karim Abbas jobbar nu hårt på sfi:n för att lära sig svenska och knäcka läskoden. Bli självständig.

– Men i helgen, när jag längtade efter att se folk, tog jag själv bussen till Emporia, trots att jag aldrig varit där. Fast det var inga problem att förstå när jag var framme, alla gick av.

För två år sedan kunde Fadum Mohamd inte skriva sitt namn. Däremot kunde hon mycket annat. Som att överleva i ett farligt och krigshärjat land, Somalia, och tillsammans med sina elva barn ta sig med flyg till Sverige utan möjlighet att tyda en skylt eller ett enda dokument.

– Det gäller att hitta någon som talar ens språk. Och att hela tiden memorera var man är, hur det ser ut. Lägga märke till detaljerna så att man hittar tillbaka och förstår hur det hänger ihop, säger hon.

Fadum Mohamd fick aldrig gå i skolan som barn och när hon var 15 år giftes hon bort. I dag är hon 51.

– I Mogadishu handlar en mammas liv om att kämpa för familjen. Bära den, skydda den, trots barbariet i landet, säger hon.

Vardagen handlar också om att memorera. Minnas hus och vägar, detaljer, priser, namn och händelser.

– Men det där lär sig alla, precis som man här lär sig att läsa och skriva. Man tränar upp sitt minne. Och man pratar, pekar, berättar och återberättar.

När hon handlade mat lade hon upp varorna och bad handlaren att skriva priset med fingret i sanden, för räkna har hon kunnat sedan barnsben.

– Första gången jag skulle handla själv i Sverige skulle jag ta bussen till Rosengård där det finns affärer där de förstår mitt språk. Men jag hamnade fel. Jag ringde min man och bad honom hämta mig. Men jag visste inte var jag var och jag kunde ju inte läsa skyltarna. Jag fick beskriva miljön, kyrkogården och fontänen. Aha, du är på Gustav, sa min man till slut.

Det gäller att memorera gästernas beställningar. Dessutom vilket bord som är vilket. En enkel sak för den som kan läsa restaurangbordens siffror och använda ett anteckningsblock. Betydligt svårare för Rachid Abdou, som inte börjat lära sig läsa och skriva förrän nu, som 36-åring.

– Innan fick de andra i personalen säga numren långsamt och tydligt. Men nu har jag lärt mig det viktigaste, som siffrorna och klockan, och klarar mig bättre, säger han.

Han kom hit som arbetskraftsinvandrare i somras. Restaurang Occo i Malmö behövde en arabisk kökschef. Rachid, som då jobbade i Syrien, fick jobbet.

– Men här känner jag att jag inte kan vara chef över människor som kan läsa och skriva utan att själv kunna det. Även om alla har varit hjälpsamma vill och måste jag ju kunna klara mig själv.

miljoner människor i världen är analfabeter. Två tredjedelar av dessa är kvinnor. Det finns ingen statistik som visar det totala antalet analfabeter i Sverige.

Källa: Skolverket, SCB och Sida.

personer deltog i läs- och skrivundervisning inom sfi under 2011, det motsvarar 23 procent av eleverna. Dubbelt så många nyanlända invandrare än för fem år sedan saknade eller hade högst tre års skolgång bakom sig när de kom till Sverige.