Kultur & Nöjen

In i skuggan

Per Svensson anar konturerna av ett Stasi i svensk tappning.

En skuggpolis för skuggsamhället?Bild: Åsa Sjöström
När det var som störst omfattade den östtyska säkerhetstjänsten Stasis nätverk av angivare, ”informella medarbetare”, runt 180 000 personer.
Varför valde så många östtyskar att samarbeta med säkerhetsapparaten?
Historikern Jens Gieseke påminner i sin monografi ”Die Stasi 1945-1990” om att angiveriet är en av mänsklighetens släpskuggor; vänner av ordning har alltid varit villiga att gå makten till handa med tips om kättare, häxor, spioner, förrädare och omstörtare. Och motiven har förmodligen alltid varit sammansatta och mångfacetterade. Många angivare har drivits av egennytta. De har motiverats av pengar, privilegier och behov av att känna sig viktiga. Andra har angett sin nästa därför att de varit rädda för bestraffningar. Men inte så få angivare har motiverats av idealism: de har tyckt sig skvallra för en god sak. De har gjort vad fosterlandet, partiet, samhället, lagarna krävt av dem. De har gjort sin plikt.
Gieseke lyfter fram en intern Stasi-undersökning från 60-talet där en majoritet av de ”inofficiella medarbetarna” i Potsdam uppgav att deras främsta drivkraft var ”Erkennen des gesellschaftlichen Erfordernisses”, det vill säga en vilja att göra samhällsnytta.
Det finns självklart många skäl att förhålla sig skeptisk till idealistiska självdeklarationer av den sorten. Men man kan ändå konstatera att egenintresse och allmänintresse ofta kan samverka på ett för angiveriivern stimulerande sätt.
Jag tänker på det när jag hemma i köket av en slump kommer att lyssna på söndagens Kaliber. Radioreportaget handlar om unga papperslösa och är gjort i Malmö. Bara ett par timmar tidigare har jag läst Niklas Orrenius stora, gripande DN-reportage om Malmökompisarna Ahmed och Samuel. Den ene med en plastbit i fickan som ger honom rätt att finnas … här i Malmö, här i Sverige. Den andre fredlös, gömd och jagad.
Nu intervjuar radioreportern en chef vid gränspolisen som medger att det han och hans kollegor måste göra förstås kan kännas ”för jävligt” och ”åt helvete”, men lagar är lagar och en tjänsteman måste göra vad en tjänsteman måste göra.
Och så berättar han att det inte är de omdiskuterade ID-kontrollerna som är polisens bästa redskap i jakten på de människor som inte har rätt plastbit i fickan. Det är istället ”tipsarna”: grannar som ”har sett att det är mycket folk som springer till eller från en lägenhet” eller företagare som när det är dags att betala personal som saknar korrekta papper väljer att istället ringa polisen.
Lagar är lagar – och kan man dessutom tjäna en hacka på att gripas av plikt- och medborgarkänsla så har vi ju här en win-win-situation,
Migrationsminister Tobias Billström brukar säga sig vara motståndare till att det skapas ett ”skuggsamhälle” i Sverige. Det är därför han vill att polisen ska släpa ut papperslösa i ljuset och kasta ut dem ur landet. Det är därför Sverige just nu skapar ett skugg-Stasi.
Gå till toppen