Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Inpå livet

Läsmålet nås lättast med hjälp av modersmålet

Krumelurer som blir till bokstäver som blir till begripliga ord. När eleverna på Hyllie park folkhögskolas sfi lär sig tyda orden har de inte bara lärt sig läsa. De har erövrat en av de viktigaste nycklarna till det svenska samhället.

En prydlig rad med A:n följt av B:n och C:n. Bokstäver som följer stödlinjerna i skrivhäftet. Att lära sig läsa och skriva som vuxen går till på samma sätt som när förstaklassare gör det. Och ändå inte alls.
– Mina barn lärde sig snabbt, på några månader. Så är det inte för mig, säger Fodumo Motn, 40 år, som aldrig gått i skolan som barn och kom till Malmö från Mogadishu för tre år sedan.
Under sitt första år här skev hon av adresserna till platser hon skulle till på en lapp och jämförde sina krumelurer med dem på gatuskylten. I dag, efter år av envis möda, har hon lärt sig bokstäverna, hur de skrivs och låter. Fodumo Motn går i en av Hyllie park folkhögskolas modersmålsbaserade sfi-klasser. I Fodumos klass kommer alla från Somalia och deras lärare undervisar på en blandning av svenska och somaliska.
– Traditionen i Somalia är oral. Som landet har varit de senaste tjugo åren är det dessutom många som inte har gått i skolan eller bara väldigt kort, säger läraren Abdulkhadir Mohamed.
Att som analfabet sätta sig i skolbänken och lära sig att både prata och skriva svenska – på svenska – och med hjälp av lexikon som i traditionell språkundervisning, är svårt. För många näst intill omöjligt.
Ändå är det så sfi-undervisningen så gott som alltid ser ut i landet. Detta trots att forskning redan på 1970-talet slog fast att det går betydligt fortare för analfabeter att alfabetiseras, lära sig läsa och skriva, på modersmålet parallellt med svenskundervisningen. Hyllie park gör detta i stor utsträckning, de har satsat på att rekrytera tvåspråkiga lärare och ses som förebilder för resten av landet.
– Jag har försökt att lära mig tidigare. Men inte förrän nu när vår lärare förklarar på mitt språk har det lossnat, säger Badria Hassan, som tillsammans med sin arabisktalande klass har lektion i skolans datorrum.
När läraren inte pratar elevernas språk, och de är analfabeter, måste undervisningen utgå från det konkreta för att lyckas. Läraren kan peka på en blå vägg, visa en bild på blå färg och sedan bokstavera blå på tavlan. Det är ett sätt att kommunicera, men också att visa på hur bokstäver och begrepp är ett abstrakt sätt att beskriva det konkreta.
– Men när du kan förklara på modersmålet är det självklart mycket lättare, säger läraren Layla Ahmed.
Den största skillnaden mellan att lära vuxna och barn att läsa, förutom det välkända faktum att barns inlärning normalt går fortare, är självförtroendet. För en sjuåring är det inget konstigt eller pinsamt att ljuda sig fram. För en vuxen – som dessutom befinner sig i ett land som betraktar läs- och skrivkunnighet som fullständigt självklart – kan det kännas både skamfyllt och hopplöst.
– Inlärningstiden är lång och tålamodskrävande. Jag kan ingenting, det är ingen idé, säger mina elever i början. Vi jobbar mycket med att ge dem en tro och ett hopp. Och vilja, säger Layla Ahmed.
För det går. Hon berättar om elever som efter flera års kämpande sagt att nu, nu när jag kan tyda alla dessa ord omkring mig, känns det som att jag har gått från att vara blind till att verkligen se.
– Det handlar om att kunna ta del av samhället. Inte bara för att få ett jobb, utan för att hänga med i exempelvis barnens skolgång. Många blir beroende av att deras barn tolkar och det finns en risk att föräldrarna känner att de tappar kontrollen, säger Layla Ahmed.
Badria Hassan nickar. Hon är 67 år och har just lärt sig att både läsa och skriva.
– I många år skämdes jag för att jag inte ens kunde skriva under en blankett. Jag satt nästan alltid hemma. I dag är min självkänsla en helt annan.
Har du liknande erfarenheter? Mejla till inpalivet@sydsvenskan.se
Gå till toppen