När Moshafiqua Popal och hennes sju barn landade i Sverige kunde hon inte läsa ett ord. Varken hon eller hennes man hade gått i skolan i hemlandet Afghanistan.
– Min man kom två år före oss, men jag förstod direkt att han inte hade lärt sig svenska eller särskilt mycket om hur man klarar sig här, säger hon.
De första månaderna var förvirrade och svåra. De kunde varken tyda kartor över sin nya hemstad eller tolka informationen som sköljde över dem. Moshafiqua Popal berättar att de fick betala för uteblivna läkarbesök, de kunde ju inte läsa kallelsen.
– Men när vi barn börjat skolan kunde vi snart hjälpa till, säger 29-åriga Mehronisa Popal, som var 16 år när familjen kom hit och är äldst av syskonen.
Som förälder var det en tuff tid. Att inte ha möjlighet att ta kontroll över vare sig det egna eller barnens liv.
– När det var utvecklingssamtal i skolan fick jag översätta. Då kunde jag hitta på vad jag ville, säger Sanaullah Popal, 20.
Han ler brett mot sin mamma som, utan att han behöver säga det, vet att han skojar.
– Jag var noga med att tala om för barnen att jag kände folk som pratade svenska. Och så fort min äldre son lärt sig svenska sa jag åt de yngre att visa sina böcker och papper för honom. Det var viktigt att signalera att vi visste vad de gjorde och hur de hade det, säger Moshafiqua Popal.
Dessutom, menar äldsta dottern, fortsatte Moshafiqua att visa att det var hon – som mamma – som tog ansvar. För allt.
– Jag är så stolt över dig. Även om vi fick hjälpa till med läsningen och svenskan så var det du som tydligt ansvarade för oss. Det gjorde oss trygga, säger Mehronisa Popal.
Innan de kom hit arbetade pappan, Ezatullah Popal som snickare. Det var han som drog in pengar och hans fru som tog hand om hushållet. Nu insåg Moshafiqua Popal att det hängde på henne om barnen skulle få en förälder som tog aktiv del i samhället.
– Min man har gått i skolan och i olika aktiviteter i flera år sedan han kom hit. Men han kan inte lära sig. Han är heller inte riktigt frisk, säger hon.
Även för Moshafiqua Popal, som i dag är 58 år, var det svårt. Men hon hade bestämt sig. För första gången i sitt liv satte hon sig i skolbänken. Sedan den dagen har hon haft fullt upp: flera års studier, sju barn och hushållsarbete. Och, sedan ett par år, jobb på bland annat Infocenter i Kroksbäck.
– Jag har både barn och man att ta ansvar för. Även om min man har stor erfarenhet och är klok på sitt språk klarar han inte någonting själv här, säger hon.
Ombytta roller, något som kan vara svårt för många män att klara.
– Jag jobbar och tar hand om allt, till och med räkningarna. Det är inte lätt för honom. I vårt land, och bland många landsmän här i Sverige, är det ju tvärtom.
Det är också fler kvinnor än män som är analfabeter.
– Vi har aldrig varit besvikna eller klandrat pappa för att han är analfabet eller inte jobbar. Det som rör livet här delar vi med mamma. Av pappa får vi hjälp med andra saker, säger Sanaullah Popal.
– Eftersom det är jag som tar del av deras vardag lyssnar de mest på mig. Men jag har alltid sagt att de ska respektera sin pappa. Han kan och förstår mycket. Han är deras pappa, säger Moshafiqua Popal.
Ezatullah Popal kommer in och tar en kopp te med resten av familjen. ”Pappa, vad tycker du om allt det här?”, frågar en av sönerna på pashto.
– Jag litar på min fru, jag har aldrig sett henne göra något som är fel. Oavsett om du är man eller kvinna, kung eller slav, ska du låta den som har mest kunskap och kan något bäst göra det.
Det är möjligt att folk pratar bakom hans rygg, menar han, men någon öppen kritik har han inte fått.
– Om inte pappa tagit det bra och stöttat mamma hade det aldrig gått så här bra, säger mellersta sonen Muhib Popal.
I dag är Moshafiqua Popal aktiv i Afghanföreningen i Malmö. Varje söndag lär hon en grupp barn på Lyktan i Kroksbäck att läsa muslimska skrifter. Hon deltar i babykaféer och håller i stickkaféer.
– När jag kom hit förstod jag inte bussystemet eller hur man bokar tid i tvättstugan. Nu kan jag läsa och vet hur saker fungerar. Och så fort jag väl började förstå var det här inte längre utlandet. Det var mitt land.
Har du liknande erfarenheter? Mejla till inpalivet@sydsvenskan.se