Aktuella frågor

Debattinlägg: Repliker: ”Ny påve, gammal kyrka.”

"Traditionen från Fältskärns berättelser sitter i."

Den nyvalde påven Franciskus anländer till Petersplatsen i Vatikanen strax innan han ska hålla sin installationsmässa.Bild: Foto: Dmitry Lovetsky
En ny påve har utsetts, och Sydsvenskan uttalar sitt förakt för hela katolska kyrkan. Tidningen slutar sin ledare "Ny påve, gammal kyrka" (15.3) med att man har fått en ny politisk motståndare. Därmed ansluter sig Sydsvenskan väl till en gedigen antikatolsk tradition i Sverige, uttryckt inte minst av vår hjältekung Gustav II Adolf. Han kunde se sig själv som Guds företrädare, medan påven och kejsaren representerade djävulen.
Antikatolicismen uttrycktes även i 1960-talets debatt om den gemensamma europeiska marknaden. Sverige ansågs då vara för fint för denna. EEC:s länder var inte bara konservativa och kapitalistiska, de var även katolska.
I bjärt kontrast till ledarens sätt att uttrycka sig är Ann Heberleins eftertänksamma kommentar i Sydsvenskans kulturdel. Hon menar att katolska kyrkan behövs som en global bromskloss i värderingsfrågor.
Man kan fundera på hur det hade varit om Sydsvenskan i en ledare behandlat ortodox judendom eller islam på samma sätt. Dessa riktningar är ju väsentligt mer konservativa inte minst i kvinnofrågor än vad katolska kyrkan är.
För det första är det omöjligt att tänka sig en sådan ledare. För det andra hade det blivit ett ramaskri om antisemitism och islamofobi. Men om en viktig del av kristenheten är det tydligen möjligt att uttrycka sig så föraktfullt. Det är väldigt vad traditionen från Fältskärns berättelser sitter i.

Sverker Oredsson
Historiker och professor emeritus vid Lunds universitet
 

"Vi svenskar behöver inte denna samtalston."

Svenska mediers bevakning av påveskiftet bekräftar norrmännens fördomar: stör mig inte med argument, jag har min uppfattning klar (som svenskarna säger). Som katolik skakar man på huvudet inför denna Kiviks marknad av tyckare som troligen inte skulle kunna räkna upp de fyra evangelisterna.
Katolska kyrkan är en komplex verklighet, med en historia på tvåtusen år och med 1,2 miljarder medlemmar i dag, den största övernationella grupperingen i världen, och några procent av Sveriges befolkning (och denna tidnings prenumeranter).
Påveämbetets huvuduppgift är inte att applåderas i medierna, då skulle det ha försvunnit redan i början. Men påven har sitt mandat av de troende över hela världen. Vi är dina divisioner, ropade polackerna till Johannes Paulus 1979, som kommentar till Stalins tvivel på påvens makt. Den makten är inte större än summan av enskilda människors övertygelser.
Kyrkan har enorma problem att brottas med och får räkna med att bedömas som sin grundare, om vilken det hette att några tyckte att han var en bra människa, andra att han vilseledde folket (Joh 7:12). Kyrkan mår bäst i motvind.
Man kan reta sig på att kyrkan (och religionen) vägrar dö, men då får man resonera om detta med rationella argument. Det är ingen framkomlig väg att karikera och demonisera det man inte känner till.
Sydsvenskans huvudledare 15 mars hävdar att det är viktigt för varje liberal att bekämpa påvens åsikter, som inskränker människors frihet och värdighet. Vilka åsikter, vilken frihet och värdighet? Katolik är man frivilligt. När såg vi Sydsvenskan bedriva rationell diskussion av andra Vatikankonciliets synpunkter på den sekulära statens autonomi? Vad tycker ledaren om den katolska socialläran? Vad tänker ni om påvens första predikan? Om Ratzingers artikel i Financial Times i december? Hur reagerar ni på Signums hemsida? Inte alls, det blir enklast så.
Vi svenskar behöver inte denna samtalston, särskilt inte i Malmö, där antijudiska attentat kallas pojkstreck, skolor stängs efter vapenfynd och katolska elever inte vågar uppge sin religiösa identitet av rädsla för mobbning. Måste man påpeka för en liberal tidning att inget samhälle dör av avvikande åsikter? Vägen framåt går via kunskap och vänskap mellan grupperna i samhället.
Katolska kyrkan i Sverige inbjuder till saklig debatt. Vi är vana att göra det med rationella argument.

Anders Piltz
Biskopsvikarie i Stockholms katolska stift
 

Svar:

 Nej, Sydsvenskan hör inte hemma i den antikatolska tradition som Sverker Oredsson beskriver. Att argumentera emot huvudledaren den 15 mars utifrån kränkta känslor och historiska oförätter är alltså att röra sig på fel planhalva. Religionsfriheten gäller alla – och omfattar både rätten att välja religion och att välja bort religion. Att – som Anders Piltz inbjuder till – diskutera religionens innehåll ligger utanför ledarsidan uppdrag.
Som oberoende liberal tar Sydsvenskan inte ställning i religiösa frågor, utan betonar vikten av att ge kejsaren vad kejsaren tillhör, alltså att skilja på religionens och politikens sfär.
Men den katolska kyrkan och dess ledare, påven, har stort inflytande i världen. Inte minst över frågor nära inpå livet, som vem som lever med vem och hur: preventivmedel, könsroller, aborter och samkönade förhållanden. Detta får konsekvenser för kvinnors reproduktiva hälsa, homosexuellas möjlighet att leva ihop med den de älskar och HIV-smittpridning, för att nämna några exempel.
Katolik är man frivilligt, visst, men följderna av kyrkans inställning i dessa frågor drabbar också den som inte själv väljer att vara katolik, men råkar bo i ett land där påvens ord väger tungt.
Påven har stor makt, men den makten kommer som känt inte från folket utan från en liten samling kyrkans män. Kyrkan bestämmer naturligtvis själv hur ledaren väljs, Sydsvenskan konstaterar bara att detta inte är vad som brukar kallas en demokratiskt process.
Heidi Avellan
politisk redaktör
Gå till toppen