Kultur & Nöjen

Vi hade rätt

Idag för tio år sedan startade Irakkriget. Patrik Svensson gick med i demonstrationståget då – och kan nu bläddra i ett sorgligt facit.

Det var den 15 februari 2003. Det var en lördag. På Stortorget i Malmö var vi runt 5 000 som samlats för att demonstrera mot det förestående kriget i Irak. Över hela Sverige samlades över 100 000 människor i protest. I Oslo samma dag hölls den största norska demonstrationen i modern tid med över 60 000 demonstranter. I Paris samlades 100 000 och i hela Frankrike runt en miljon. I Bryssel var de 100 000. I Aten 150 000. I Berlin kom uppemot en halv miljon. I London runt en miljon. I Madrid var de en och en halv miljon och i Barcelona över en miljon. I Rom var de tre miljoner, vilket enligt Guinness Rekordbok var den största antikrigsdemonstrationen i historien.
Ingen annan sak i min livstid har samlat så många till protest som Irakkriget för tio år sedan. Ingen enskild dag i modern tid har sett så många plakat, slagord och engagerade människor på en och samma gång.
Varför just då? Varför just det?
Jag tror att många av oss helt enkelt var rädda. Rädda för att något förskräckligt var på väg att hända, för att det var oundvikligt och för att maktlösheten fullkomligt skulle förtära oss om vi inte gick ut och åtminstone delade den med andra. Vi tänkte nog främst på att det handlade om människor. Det cirkulerade siffror, enligt en FN-rapport beräknande man att uppemot 260 000 oskyldiga irakier skulle få sätta livet till om landet invaderades. En kvarts miljon människor som levde och andades och som snart skulle vara döda. Och de skulle vara oskyldiga. Och deras död skulle vara meningslös i den meningen att det fortfarande fanns andra alternativ.
En del av oss var också oroliga för vad som var på väg att hända med USA. Sedan den 11 september 2001 hade den amerikanska vedergällningen inte bara drabbat många tusentals oskyldiga, den hade också förändrat själva DNA:t i den amerikanska demokratin. Den hade upphävt tidigare självklara lagar och rättigheter, den hade orsakat en maktförflyttning från rättsväsende till regering och parlament. Varningsorden var av det allra mest alarmerande slaget. Norman Mailer talade om att USA befann sig i ett ”förfascistiskt tillstånd”. Ray McGovern, som varit säkerhetsanalytiker under sju amerikanska presidenter, höll med: ”Nog borde vi alla oroa oss för fascismen”. Den förre Reagan-ministern Paul Craig Roberts skrev att ”Förenta staterna börjar anta det nazistiska Tysklands gestalt” och gav som exempel hur lögner användes för att rättfärdiga militär aggression, hur tvång och hot ersatte diplomati, hur kritik automatiskt likställdes med landsförräderi, hur självrättfärdigheten var allenarådande och hur patriotismen allt mer antog ledarens gestalt. Maktdelningen, den amerikanska demokratins själva kärna, var i fara. ”Bush kräver faktiskt de befogenheter som Hitler fick 1933”, skrev Roberts.
Några av oss såg imperialism och kapitalistisk rovgirighet i krigsuppladdningen. Några ville bara försvara FN och den process för irakisk nedrustning som redan pågick sedan länge.
Många av oss stod politiskt till vänster, men många stod också till höger eller i mitten eller ingenstans alls på den politiska kartan. Vi huttrade tillsammans i februarikylan och det var i första och sista hand desperation, rädsla och ett slags fumligt riktad solidaritet som höll oss samman.
Samma dag som de historiska demonstrationerna hade Sydsvenskans ledarsida en liten skämtsam notis. Under vinjetten ”Dagens e-post” och rubriken ”Försvunna vapen” skrev trollkarlen Joe Labero till Saddam Hussein: ”Hur gör du?”.
Vitsigt såklart, men också talande. För Saddams massförstörelsevapen var verkligen en huvudsak för dem som försvarade USA:s rätt att invadera. ”Irak måste avväpnas […] en militär lösning kan inte uteslutas”, slog Sydsvenskans huvudledare fast samma historiska antikrigsdag. FN:s Hans Blix och Mohamed ElBaradei vädjade dagligen om mer tid för de sanktioner och vapeninspektioner som enligt dem fungerade. USA tycktes bara räkna dagar, timmar och sekunder innan de med någon slags självrättfärdigad heder i behåll kunde skita i vilket. Och för de USA-försvarare i bland annat Sverige som allt otåligare påtalade att den enda lösningen bestod av amerikansk militärmakt var ”Saddams gömda vapen” alltings mittpunkt.
Att alltihop byggde på lögner vet vi nu, men det visste vi inte då. Vad vi visste var dock att USA:s plötsliga intresse för ”Saddams gömda vapen” var historielöst och förljuget.
Frågan hade ju minst sagt varit uppe förr. Uppgörelsen efter Gulfkriget 1991, formulerad i FN:s säkerhetsråds resolution 687, innebar att Irak skulle genomföra en internationellt övervakad nedrustning och acceptera långsiktiga inspektioner. Moroten var att oljeembargot och handelsstoppet skulle hävas om landet följde överenskommelsen.
Tre år senare kunde inspektörerna rapportera att Iraks program för kärnvapen och långdistansmissiler var förstört. Chefsinspektören Scott Ritter förklarade att Irak ”nedrustat till en i modern historia okänd nivå”.
Moroten hamnade dock i komposten då USA plötsligt inte längre accepterade premisserna i resolutionen. Sanktionerna skulle istället gälla tills Saddam lämnat makten, sa utrikesminister Madeleine Albright 1997, tvärtemot den överrenskomna uppgörelsen. Redan året innan hade hon i en intervju förklarat att de 500 000 irakiska barn som sades ha dött på grund av sanktionerna var ”ett pris värt att betala” för att få bort Saddam.
När FN 1998 föreslog en översyn av vapeninspektionerna, som möjligen kunde leda till vissa lättnader i de ödesdigra sanktionerna, sa USA blankt nej. Irak svarade med att kasta ut inspektörerna, fast tillät dem att komma tillbaka bara några veckor senare.
När vapeninspektörerna slutligen lämnade Irak i december 1998 var det inte för att de blev utkastade. Det var på direkt uppmaning från USA:s FN-ambassadör och motiverat som en säkerhetsfråga. Dagen efter flygbombade USA landet.
Att 2003 ställa sig på USA:s sida och förklara FN:s vapeninspektioner som ett misslyckande var därför närmast parodiskt enögt. Det var USA, och i viss mån Storbritannien, som under tio års tid saboterat och försvårat FN:s nedrustningsprogram i Irak. Det var USA som stängt in en allt desperatare Saddam Hussein i ett hörn, och därmed förvärrat situationen för hela hans förtryckta folk.
Det var också denna absurditet som vilade mellan raderna på demonstrationsplakaten den där våren för tio år sedan.
Krigsutbrottet 2003 var inte alltings början och alltings slut. Men det var en symbolisk punkt i ett mångårigt pågående kolonialt projekt vars ohygglighet ingen ensam människa någonsin kan överblicka.
Tio år senare är Irak ett svårt sargat land. Försiktiga beräkningar talar om att 150 000 civila irakier har fått sätta livet till efter USA:s invasion. Andra siffror talar om en miljon. Idag förföljs irakiska kristna i en omfattning vi knappt vill kännas vid, det parlamentariska läget är ett sandslott framför en stormfläkt. Hela regionen är kanske instabilare än någonsin. Syrien brinner, Iran är ett skräckkabinett av repression och förtryck, Israel hukar sig och laddar om. I Washington sitter Barack Obama i Vita Huset och västvärlden har inlett ett nytt kärleksförhållande med USA, samtidigt som de amerikanska drönarna surrar som vildvittror över Pakistan och de rättslösa fångarna hungerstrejkar på det Guantánamo som Obama lovat att stänga för länge sedan.
Vi som demonstrerade då för tio år sedan kanske var naiva i vissa avseenden. Vi var inte alltid konstruktiva. Vi var inte alltid mottagliga för de mer filosofiska argumenten för det vissa kallade ”humanitär intervention”. Men vi hade rätt. Oavsett våra exakta skäl för att demonstrera så har de senaste tio åren rättfärdigat dem. Vi har för länge sedan passerat stadiet då det fanns någon mening med att peka finger, men likväl finns det ett behov av att då och då få säga det, om inte annat så för att motverka den desillusion och maktlöshet som spred sig som ett passiviserande gift hos många av oss efter att bomberna slutligen föll över Bagdad den 20 mars 2003: De hade fel. Vi hade rätt.
medarbetare på kulturredaktionen
Kiev 15 februari 2003.
Paris 15 februari 2003.
Köpenhamn 15 februari 2003.
New York
15 februari 2003.
Kuala Lumpur 15 februari 2003.
Tokyo 15 februari 2003.
Läs alla artiklar om: Irakkriget - 10 år senare
Gå till toppen