Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

De goda bomberna

Tio år sedan Irak invaderades. Skulle något liknande kunna ske i dag? Knappast. Det är en av de många tragiska konsekvenserna av Bush-administrationens agerande, skriver Per Svensson.

Bild: Petter Bjerregaard
Under 1800-talets första år skrev skalden Esaias Tegnér dikten ”Det eviga”, ett skarpslipat retoriskt praktsvärd med spetsen riktad mot samtidens maktmoguler, främst bland dem Napoleon Bonaparte.
”Väl formar den starke med svärdet sin verld, / väl flyga som örnar hans rykten; / men någon gång brytes det vandrande svärd / och örnarne fällas i flygten. / Hvad våldet må skapa är vanskligt och kort, / det dör som en stormvind i öcknen bort.”
Tegnérs inledningsstrof kan läsas som en genomskådande kommentar inte bara till råa imperieambitioner utan också till ädla förhoppningar om en bättre värld skapad och värnad av vapenmakt, en värld där demokratin satts på larvfötter och friheten gjorts missilburen.
Kriget är en usel byggmästare, säger Tegnér. Det är en lugnande försäkran om och när det är ett fängelse som byggs på det tidigare slagfältet, men ett nedslående och oroande budskap för alla som hoppas få se ett demokratiskt samhälle ta form i ruinlandskapet.
Utvecklingen i Irak tycks bekräfta i första hand den pessimistiska läsningen av Tegnérs klassiska rader.
Dock, redan i strof nummer två kompliceras saken.
”Men sanningen lefver: Bland bilor och svärd / lugn står hon med strålande pannan.” Det finns värden, idéer, föreställningar som inte låter sig slås sönder ens av det mäktigaste slagsvärd, som inte låter sig blåsas bort ens av den våldsammaste ökenstorm, hävdar Tegnér. ”Det sanna är evigt”. Det är också ”det rätta” och ”det sköna”.
Vad betyder det?
Vi stod tätt packade på Copley Square i Boston, men efter en stund började det ändå kännas kyligt. Jag och min äldsta dotter smet iväg till en Dunkin’ Donuts i närheten för att värma oss med en snabbfika.
På väg tillbaka till valvakan på torget mötte vi en ström av molokna, snopna människor på väg hem. Allt var redan över. George W Bush hade blivit omvald. Demokraternas kandidat, senatorn John Kerry, var besegrad. I Kerrys hemstad, det liberala och akademiska Boston, framstod valutgången i november 2004 som ofattbar.
Två dagar efter valet intervjuade jag författaren och journalisten Michael Ignatieff. Han var då professor vid The Carr Center for Human Rights Policy vid Kennedy School of Government på Harvard, dit han för övrigt nyss har återvänt efter ett antal år som liberal politiker i Kanada.
Jag frågade honom om han var nöjd med valutgången. Han blev närmast förolämpad.
– Jag är en social welfare – tax and spend – civil rights, civil liberties –gay marriage-liberal. Det har jag varit hela mitt liv. När det handlar om sociala frågor, inrikespolitiska frågor, stöder jag allt som en Massachusettsliberal kan tänkas stödja.
En mjukis, med andra ord, en duva.
Men när det kom till utrikespolitiken var Ignatieff hård, en hök, en förespråkare för de idéer som ibland sammanfattas med begreppet ”liberal interventionism”. I Sverige brukar skribenter och opinionsbildare som framfört liknande uppfattningar klumpas samman till ”bombhögern” eller avfärdas som ”bombliberaler”. Jag är själv en av dem. Det beror på Bosnien. Det var under de år jag med växande vrede och frustration skrev om krigen på Balkan som jag fördjupade och bekräftade en i grunden pessimistisk världsbild. Man kan inte alltid välja mellan det goda och det onda, till exempel mellan fred och krig. Ibland måste man välja mellan något ont och något ännu värre. Ibland måste man använda våld för att sätta stopp för våld.
Skällsordet ”bombliberaler” suggererar att det finns ett samband mellan partipolitiska sympatier och ivern att bomba misshagliga stater; Folkpartiet blir då ett slags stridsledningscentral.
Det är ett missförstånd. Ordet ”liberal” i sammansättningen ”liberal interventionism” ska förstås i sin amerikanska, eller historiska kontext. Det handlar här om en hållning som hör hemma i en klassisk vänstertradition snarare än till höger.
Den grundläggande idén är att det finns okränkbara, universella rättigheter och att dessa rättigheter är knutna till varje individ, inte till deras härskare. När dessa rättigheter systematiskt kränks har därför omvärlden både rätt och skyldighet att ingripa, i extremfall också med militära medel.
Den liberala interventionismen kan luta sig mot den franska revolutionens principer. Det kunde å andra sidan också Napoleon, vilket kan tyckas bevisa vad många debattörer både till vänster och höger gärna hävdar: snacket om mänskliga rättigheter, frihet och demokrati är bara just snack. I själva verket handlar det nu som alltid om realpolitik och råvaror, makt och olja; den gamla vanliga imperialismen.
Nu kan man invända att USA:s agerande just i Irak snarare tycks ha präglats av okunnighet och omdömeslöshet än av kallhamrad beräkning och list, men poängen är ändå tydlig. Man bör vara skeptisk mot goda avsikter, både mot alla som säger sig ha dem och mot möjligheten att förverkliga dem.
Men vad är alternativet?
– Europa tappade bollen på Balkan, sa Ignatieff under intervjun 2004. Kriget där slutade inte förrän USA intervenerat med militära och diplomatiska medel.
Irak var, och är, en annan historia. Redan vid intervjun senhösten 2004 medgav Ignatieff att där hade USA misslyckats. Där hade USA förlorat förmågan ”to do good”, nu återstod för USA bara plikten att verka för att något dåligt inte blev ännu värre.
Risken är att Irak-kriget går till historien som ”den liberala interventionen” som satte stopp för alla ”liberala interventioner”. De idealistiska argumenten för väpnade ingripanden mot skurkregimer tycks krossade för all framtid och ”freden” därmed säkrad för alltid. Men är det alltid fred vi vill ha, till varje tänkbart pris? En värld där Syriens Assad kan känna sig säker på att han kan slakta sin befolkning utan att riskera mer än inreseförbud till Europas shoppingkvarter? En värld där alla regimer, också de folkmördande och fascistiska får sköta sina egna ”inre angelägenheter” i fred och ro?
Själv vill jag hellre envist, med Tegnér, fortsätta hävda att det finns värden som inte låter sig smulas sönder av verkligheten och realpolitiken, som faktiskt är eviga. Och som Horace Engdahl visat i en briljant analys av Tegnérs dikt i ”Den romantiska texten” förblir de eviga så länge, men bara så länge, det finns människor som är beredda att ta lösenorden i sin mun: Det rätta är evigt, det sanna är evigt…
”Det är mening som handling. Dikten är en aktion, som bidrar till att skapa dess egen grundval”, skriver han.
”Vi hade rätt”. Så rubricerades i veckan min kollega Patrik Svenssons fina artikel om demonstrationerna mot Irak-kriget. Jag kan bara tillägga; Ja, ni hade rätt, men det hade, och har, också jag.
Gå till toppen