Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Per T Ohlsson

När Europa vägrar lära

Ett namn kan säga mycket. Ta Cyperns centralbankschef som exempel. Han heter Panikos Demetriades.
Nog är det panik på Cypern.

Protester på Cypern.Bild: Foto: Petros Karadjias
Där har det i veckan förekommit vilda protester mot det räddningspaket för landets krisdrabbade banker som natten till förra lördagen manglades fram i förhandlingar mellan den cypriotiska regeringen och "trojkan": Internationella valutafonden, EU och Europeiska centralbanken, ECB.
I väntan på att paketet på 10 miljarder euro skulle godkännas av Cyperns parlament stängdes landets banker och börs. Vardagliga transaktioner blev svåra att genomföra. Ekonomin frös fast. Men i tisdags sade parlamentet ett rungande nej till paketet; ingen ledamot röstade för.
Just när det såg ut som att den europeiska skuld- och finanskrisen hade börjat dämpas tog oron fart på nytt.
Tämligen omgående stod det klart att räddningsaktionens utformning var ren galenskap. Alla började skylla på varandra: cyprioterna på Tyskland, Tyskland på ECB och ECB på cyprioterna.
Hur kan det komma sig att ett av EU:s minsta medlemsländer, drygt en miljon invånare, är ett så stort problem?
Utan nödlån hotar en cypriotisk bankkollaps med åtföljande statsbankrutt och utträde ur euron. Spridningseffekterna skulle kunna bli ohanterliga via andra sydeuropeiska kris-ekonomier.
Men den enskilt viktigaste anledningen till Cypernkrisens potentiella farlighet är att det föreslagna räddningspaketet innebar att de involverade var beredda att lossa på en grundbult i finanssystemet: att småsparare skall kunna känna sig trygga.
Enligt den ursprungliga planen skulle besparingar värda mindre än 100 000 euro drabbas av en engångsskatt på 6,7 procent medan 9,9 procent skulle kapas från tillgångar större än så. Tanken var att detta skulle inbringa 5,8 miljarder euro som cypriotisk andel av räddningspaketet. Cyperns statskassa är tom och landet anser sig egentligen behöva 17,2 miljarder euro, men det vägrar "trojkan" gå med på; statsskulden, nu 84 procent av BNP, skulle explodera.
Efter en brådstörtad telefonkonferens i måndags mellan de sjutton euroländernas finansministrar förklarade gruppens ordförande Jeroen Dijsselbloem att småsparare bör skyddas, men att Cypern ändå måste få fram de 5,8 miljarderna. Därför borde skatten på besparingar över 100 000 euro höjas till 15,6 procent.
Den cypriotiska planen ändrades. Belopp under 20 000 euro undantogs, men skatten på 6,7 procent låg fast mellan 20 000 och 100 000 euro. Det gjorde också den 9,9-procentiga på belopp däröver, trots EU-propån om ett större uttag. Cypern, under ledning av president Nikos Anastasiades, vill inte skrämma bort det utländska kapital som på senare år har flödat in i landet. Framför allt rör det sig om ryska pengar: omkring en tredjedel av kapitalet i de cypriotiska bankerna har placerats av förmögna ryssar.
Det var denna reviderade plan som Cyperns parlament avvisade i tisdags. Därmed var frågan tillbaka på ruta ett och ECB har meddelat att utan en överenskommelse senast i morgon blir det omöjligt att fortsätta med det likviditetsstöd som håller insolventa cypriotiska banker under armarna. De senaste dagarna har Cypern gjort frenetiska ansträngningar för att hitta alternativa sätt att få fram 5,8 miljarder. Huruvida denna "plan B" accepteras av "trojkan" återstår i skrivande stund att se. Klockan tickar.
Bakgrunden till det cypriotiska dramat är att framför allt Tyskland, Europas största ekonomi, insisterar på att investerare i länder som misskött sig skall bära en del av bördorna. Notan kan inte bara skickas vidare till skattebetalare i länder som har ordning på sina finanser. Till saken hör att det är val i Tyskland i september och att sådana tongångar gillas av många väljare.
Men i fallet Cypern går Tyskland och dess allierade, däribland Finland och Slovakien, mycket hårdare fram än vid de fyra tidigare tillfällen då EU har tvingats ingripa med nödlån. När Spanien förra året beviljades 100 miljarder euro för att rädda sina banker var det ingen som krävde att vanliga sparare måste acceptera vad som i praktiken är en partiell konfiskation.
Ett skäl till att Cypern särbehandlas är att krisen till stor del är självförvållad. Den cypriotiska banksektorn är groteskt uppblåst; mer än sju gånger större än landets BNP. Cypern har också tolererat rysk penningtvätt och öppnat en bakdörr in i EU för kapital från ett av världens mest korrumperade och rättsosäkra länder.
Cypern har heller aldrig varit en välkommen EU-medlem. Ön består av två delar sedan Turkiets invasion 1974: en turkisk i norr och en grekisk i söder. Bara den grekiska är internationellt erkänd och därför synonym med statsbegreppet Cypern. Genom ren utpressning tvingade Grekland EU att släppa in Cypern 2004: i annat fall hotade grekerna med att blockera hela den historiska utvidgning som också omfattade åtta postkommunistiska länder. Att grekcyprioterna, till skillnad från turkcyprioterna, i en folkomröstning sade nej till den så kallade Annanplanen om en återförening av ön gjorde dem inte mer populära.
Hanteringen av Cyperns kris utgör under alla omständigheter ett flagrant åsidosättande av den garanti som EU utfärdade efter finanskraschen 2008 för att återställa förtroendet för det finansiella systemet: att alla medlemsländer skall skydda besparingar upp till 100 000 euro. Från EU-håll betonas att Cypern är ett specialfall, men anden kan vara ute ur flaskan. Om EU kan tänka sig att tumma på principer när det gäller Cypern befarar kanske småsparare i Grekland, Spanien, Italien och Portugal att det också kan drabba dem.
Ytterligare missgrepp i krishanteringen riskerar därför att orsaka rusning till bankerna, en bankpanik, som sprider sig. Spaniens ekonomiminister har redan sett sig föranlåten att lugna spanska sparare med att tillgodohavanden under 100 000 euro är "heliga".
Bankpanik är en oerhört destruktiv företeelse. Banker är verksamma i förtroendebranschen. När kunderna inte vågar lita på att deras besparingar är säkra, åtminstone upp till en viss nivå, bromsas den ekonomiska aktiviteten. Följden blir recession, eller i värsta fall depression.
Därför erbjuder de flesta utvecklade länder någon form av insättningsgaranti, oftast statlig. Så har det i princip varit sedan den stora depressionen på 1930-talet, då miljoner och åter miljoner ruinerades när deras banker gick i konkurs.
Det kusligaste exemplet är Creditanstalt, en bank i Österrike. Den havererade 1931. Paniken fortplantade sig i Europa och över Atlanten. I USA fördjupades depressionen. Och i Tyskland följde katastrofernas katastrof.
Det var USA som visade vägen genom The Banking Act, en lag som undertecknades av den nytillträdde presidenten Franklin D Roosevelt 1933.
Genom denna lag skapades en federal insättningsgaranti som administreras av en oberoende myndighet: Federal Deposit Insurance Corporation, FDIC. Första året, 1934, garanterades insättningar upp till 34 000 dollar; idag garanteras 250 000 dollar.
Milton Friedman må ha varit en politiskt kontroversiell ekonom, men han var en framstående auktoritet på depressionen. Friedman menade att insättningsgarantin var den viktigaste reformen för monetär stabilitet i USA:s moderna historia. Den har sedan stått modell för liknande garantier i andra länder.
Är det alltså Franklin D Roosevelt som vi har att tacka för denna välsignelsebringande innovation som i kristider upprätthåller det förtroende som är en viktig förutsättning för en fungerande ekonomi?
Inte alls.
Den annars klarsynte Roosevelt var motståndare till insättningsgarantin. Han befarade att illa skötta banker skulle dra med sig välskötta i fördärvet.
Istället var det två envisa kongresspolitiker som låg bakom: en demokratisk senator från Virginia och en demokratisk ledamot av representanthuset från Alabama. De gav sig inte och till sist undertecknade Roosevelt deras lag. Snart hade presidenten ändrat uppfattning om insättningsgarantins betydelse.
Här ryms en viktig förklaring till Europas svårigheter att verkligen ta itu med sin allvarligaste ekonomiska kris sedan andra världskriget: oviljan att lära depressionens läxor.
Sjuka ekonomier kan inte svältas till hälsa. Och ingenting göder social och politisk bitterhet mer än när människor, utan egen förskyllan, ser sina besparingar gå upp i rök.
Så på tal om namn. Lägg dem på minnet:
Carter Glass och Henry Steagall.

MER ATT LÄSA

Manias, Panics, and Crashes (Wiley & Sons) av Charles P Kindleberger.
This Time Is Different. Eight Centuries of Financial Folly (Princeton University Press) av Carmen M Reinhardt och Kenneth S Rogoff.
Nothing to Fear. FDR's Inner Circle and the Hundred Days That Created Modern America (Penguin) av Adam Cohen.
Gå till toppen