Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Stagnelius på barrikaderna

Ode till demiurgen. Wahlström & Widstrand.
Håkan Sandell är en uppdaterad romantiker, konstaterar Åke Leijonhufvud.

Håkan Sandell föddes 1962 i Malmö.Bild: Dimitri Lurie
Man häpnar över det stora formatet på Håkan Sandells nya diktsamling. I dessa sparsamhetens tider har han fått en utformning värdig en Bertil Malmberg, en Gunnar Ekelöf eller en Erik Lindegren. Lägg därtill den grandiosa titeln ”Ode till demiurgen” och man tycker sig förflyttad till den svenska poesins storhetstid.
Inom gnosticismen är demiurgen skaparen av sinnevärlden som håller själen fången. Han är den onde guden i motsats till den gode. Som en mörk världsfurste uppträder han i Stagnelius diktning och anger jordelivets båda motstridiga lagar: ”Makten att begära är den första. Tvånget att försaka är den andra.”
Man kan säga att Håkan Sandell liknar en ung Stagnelius. Men i så fall en Stagnelius som stått på barrikaderna på Nørrebro, som driver omkring i Oslos invandrarkvarter och som i de unga somaliskorna ser inte en solomstrålad Amanda men drottninglika varelser som hamnat på livets skuggsida.
I Sandells dikter vävs ekon från Stagnelius gnostiska världsbild samman med vår egen postindustriella och devalverade värld där makten att begära och tvånget att försaka fått en kuslig aktualitet i form av maktmissbruk och utanförskap.
”Ode till demiurgen” är en diktsamling med väldiga ambitioner. Håkan Sandell har gått i den högre skolan vilket märks på den högt spända tonen och den djärva tankeflykten. Men jag är inte säker på att jag förstår allt. Som läsare känner man sig många gånger stå utanför dikterna och med lång näsa stirra in i dess täta väv av bilder och allusioner.
Ändå är det svårt att ta miste på allvaret och intensiteten i ”Ode till demiurgen”. Som Stagnelius är Håkan Sandell romantiker, men en romantiker i modern skepnad, dragen till de hemlösas och utslagnas värld. I denna värld är ingenting för obetydligt eller värdelöst för att kallas heligt. Till och med armeringsjärnen och cementklumparna på storstädernas byggplatser är heliga.
Lägg därtill känslan av uppvaknande, av annalkande vår. I sann Stagneliusanda kämpar diktens jag mot förruttnelsen och ställer sig i världsfurstens harem på det godas sida. Ja, man kan gå ännu längre och likna jaget i Sandells dikter vid en ung Stiernhielm som storögt betraktar varje litet grässtrå i skapelsens morgon.
Olof Lagercrantz skriver i ”Om konsten att läsa och skriva” att det inte finns en människa som inte kan skäras i bitar och krossas med hjälp av hennes svagheter. ”På samma sätt med dikter. Alla har sina blottor men det är till den inre pulsen man måste lyssna”.
Det stämmer förunderligt väl in på Håkan Sandells dikter. Här finns rader som man sliter sitt hår för att förstå. Andra rader låter som en grönköpingsk parodi på modern poesi. Men varför stämma in i den poesifientliga kören när så mycket i ”Ode till demiurgen” känns äkta och drabbande? Några långa berättande dikter suger läsaren med sig i en suggestiv och betvingande ordström. Här ställs jaget mot världen och världen mot en högre makt, kalla den Gud eller samvetet eller drömmen om en ljusare tillvaro:
Förbanna inte världen med mer hat, hjälp henne.
Nej, kompensera inte drömmarna om paradis
med att kasta in bensin på bålet i helvetet,
för djävulen, nära besedd, är Gud förklädd,
Hans väg går genom mörker och föränderlighet.
Gå till toppen