Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Lund

”Det som är svårt att förstå vill jag begripa”

Rosmari Eliasson-Lappalainen har ofta gått först och rakt in i stormen. Efter ett halvt yrkesliv vid universitetet prisas denna professor emerita för sitt engagemang för människors vardag och för sin förmåga att inspirera.

Det ifrågasättande sinnet kom tidigt. Rosmari Eliasson-Lappalainen hoppade av gymnasiet i Hässleholm för att slippa relegering.
– Jag hade väl varit upprorisk. Det är en läggning jag har, säger hon.
Efter avhoppet arbetade hon på mentalsjukhuset i Vadstena. Där väcktes en nyfikenhet för utsatta människor. Den förde henne senare till behandlingshemmet Barnbyn Skå. Innan dess blev hon 1971 första kvinna att disputera i sociologi i Lund.
– Det tänkte jag inte på då. Det har folk sagt i efterhand. Jag var inte mycket för akademiska titlar och kunde inte tänka mig att jag skulle bli professor. Min egen disputation var den första jag var på.
Avhandlingen undersökte skillnader i mäns och kvinnors syn på sexualitet och redde ut för- och nackdelar med den sexuella frigörelsen. Den fick stor uppmärksamhet. Rosmari Eliasson-Lappalainen blev Doktor Sex i kvällspressen och hade en frågespalt i FiB aktuellt. Det var på den tiden tidningen fortfarande hade kvar delar av sitt arv som reportagetidning.
I samband med detta skrev hon i Aftonbladet om den bordell på Styrmansgatan i Stockholm som blev känd under Geijeraffären.
– Jag kunde belägga att det var Stockholms största gangster som låg bakom den ekonomiskt. Efter det fick jag gå under jorden.
På Barnbyn Skå anställdes hon som forskare och bodde liksom de andra kollegorna tillsammans med familjerna som var under behandling.
– Jag kastades rakt in i det sociala arbetets praktik. Att leva med personer som hade stora problem innebar att det alltid fanns något som var viktigare än forskningen. Jag slogs av hur starka dessa människor ofta var. De lärde mig mycket, till exempel om perspektiv. Det blev mitt universitet.
Rosmari Eliasson-Lappalainen undrar sedan dess snarare hur samhället sköter sig i relation till personer under behandling än hur personerna svarar på behandling. Under psykiatrireformen på sjuttiotalet hamnade hon återigen mitt i samhällsdebatten genom en kritisk utvärdering av öppenvården som då var ny.
– Den skulle ersätta den slutna psykiatrin, men blev en vidgning som tog hand om mindre svåra problem. Då lärde jag mig att orka med konflikter. En konflikt är ju ofta tecken på engagemang.
Med dessa erfarenheter kom Rosmari Eliasson-Lappalainen till Lund 1993 som professor i socialt arbete med fokus på äldreomsorg, efter att ha varit adjungerad professor och engagerad på distans i flera år. När hon nu prisas av förbundet Forsa, Förbundet för forskning i socialt arbete, lyfts hennes förmåga att inspirera fram.
– Jag tar saker till jorden. För att vara professor har jag varit ovanligt mycket ute i buskarna i mitt yrkesliv. Jag anstränger mig inte för att komplicera saker. Tvärt om. Och så har jag kanske en mer personlig ton än många forskare.
Denna ton genomsyrar hennes nuvarande stora engagemang i den palliativa vården. Hon träffade sitt livs stora kärlek Pauli Lappalainen 1993, när de båda var i 55-årsåldern. De fick bara fem år tillsammans. Han blev sjuk och hon kastades in i det som länge hade varit hennes forskningsområde, vårdens och omsorgens vardag. Makarna fick kvalificerad vård i hemmet och upplevde ett djupt mänskligt engagemang från personalen.
Sin egen inspiration har Rosmari Eliasson-Lappalainen hittat i det hon kallar konstiga människor och okända landskap.
– Det som är svårt att förstå vill jag begripa.
I motiveringen till hederspriset nämns också att hon betonat vikten av den socialvetenskapliga forskningens ansvar att lyfta fram utsatta parters perspektiv.
På väg från intervjun till fotograferingen undrar hon oroligt om snuset är med, ger en gatumusikant på Mårtenstorget en tia och får ett igenkännande leende tillbaka.

Rosmari Eliasson-Lappalainen

Aktuell: Professor emerita i socialt arbete som har fått Förbundet för forskning i socialt arbetes hederspris 2013. Priset tilldelas den som har gjort förtjänstfulla insatser för kunskapsutvecklingen inom det sociala arbetets område inom välfärdssektorn.
Från: Ryssby i Småland. Blev inackorderad i Ljungby som 12-åring. Flyttade till Lund första gången 1960 och en andra gång 1993.
Ålder: 73 år.
Bor: I Lund.
Intressen: Körde motorcykel under sina år i Stockholm. Reser mycket som pensionär. Ägnar sig åt trädgården i sin stuga. ”Och så går jag barfota i sanden, men det låter ju som en kontaktannons.”
På nattduksbordet: Alice Munros ”Kärlek, vänskap, hat”. Karin Thunbergs ”En dag ska jag ta mig någon annanstans”. Och Jerzy Einhorn ”Det är människor det handlar om”.
Bland publikationerna: Bästsäljaren ”Forskningsetik och perspektivval” från 1987. En personlig betraktelse om vård och omsorg i Socialvetenskaplig tidskrift 2011.
Läs alla artiklar om: Universitetsliv
Gå till toppen