Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Var barn-tv vänsterpropaganda?

Svenska barnprogram från 1970-talet likställs ofta med socialistisk propaganda. Kalle Lind läser Margareta Rönnbergs bok "Vänstervridna? Pedagogiska? Av högre kvalitet?: 70-talets barnteveprogram och barnfilmer kontra dagens". En bok som gör upp med denna myt, men som själv trillar i politiska fallgropar.

I den tredje säsongen med vagabonderna Ville, Valle & Viktor (1978) bläddrar Valle (Anders Linder) i sin självhjälpsbok ”Farfars praktiska råd” och läser i förbifarten ”bolsjevik: se vidare ’jämlikhet’” och ”planekonomi: planerad ekonomi/ istället för kapitalismens anarki”.
Två år innan dess dök samme Linder upp i en rödgrön röra till rymdhjältekostym, kallade sig Kapten Zoom, undersökte Sverige ur ett bostadsekonomiskt perspektiv och konstaterade: ”Höga hus bygger vi blott/ åt låginkomsttagare/ Låga hus bygger vi flott/ åt höginkomsttagare”.
I bägge fallen pratar vi förstås barn-tv.
Den som påstår att det gjordes politiska barnprogram under det svenska sjuttiotalet ljuger således inte. Men – den som påstår att det gjordes uteslutande politiska barnprogram ljuger. Den som utelämnar att Ville, Valle & Viktor främst var tre farsfigurer, långt likare bröderna Marx än Karl, slirar på sanningen. Och den som insinuerar att Ville, Valle & Viktor var det enda som sändes i svensk barn-tv under tio års tid gör sig skyldig till ett långt större propagandastycke än någonsin Anders Linder.
I boken ”Vänstervridna? Pedagogiska? Av högre kvalitet?” synar Margareta Rönnberg, enligt undertiteln, ”70-talets barnteveprogram och barnfilmer kontra dagens”. Det gör hon i ständig polemik med dem som skyllt ”statstelevisionens” barnutbud för att vilja ”indoktrinera vänstersynpunkter hos väldigt små barn” (Kristina Alvendal, tidigare moderat borgarråd i Stockholm). Rönnberg ringar in ett antal ”myter” (”70-talets påstått vänstervridna tv-utbud”, ”det rådde akut animationsbrist under decenniet” med flera), synar dem och avfärdar dem, mer eller mindre övertygande.
Rönnberg är docent i filmvetenskap och har agerat som barnkulturens mythbuster även tidigare. När Hem & skola eller diverse föräldraföreningar eller bara Samfund För Särskilt God Smak har slagit larm om Våldsamma Barnprogram eller Farliga Disneyfilmer eller Allmänt Nedbrytande Barnkultur har Rönnberg snabbt varit framme och försvarat barnets rätt till kulturupplevelser på sina egna villkor, utan att föräldrar sätter pekpinnar i hjulen.
Nu riktar hon, åtminstone delvis, strålkastarljuset mot det tidiga sjuttiotalets beryktat propagandistiska barnutbud. Hennes slutsatser – att samtliga rykten är betydligt överdrivna – bekräftade tydligen vad DN:s Johan Croneman länge anat/önskat, varför han stämde upp i ett sällsynt glädjerop häromsistens (26.2). För det mesta är det inga problem att ge henne rätt i sak, även om fakta och åsikter mixas ihop mer än hon själv skulle gå med på.
Det borde vara skott mot sittande fågel att påpeka att det faktum att den lilla dockan John Blund var tillverkad i Östtyskland inte automatiskt betydde att den framförde Honeckerpropaganda när Lennart Swahn småpratade med den i soffprogrammet Halvsju, men inte när man argumenterar mot affekterade borgerliga bloggare. Nätet kryllar förstås av de mest oprocessade påståenden om sjuttiotals-tv. Ledarskribenter och kristdemokratiska spinndoktorer slåss om att klistra staliniststämplar på allt från Staffan Westerbergs fingerdocksteater till Alexandersson-De Geers mjölsprutarfars ”Tårtan”.
Eftersom hon slåss mot ohederliga debattörer plockar Rönnberg enkla poäng när hon slår sönder den guilt by association-logik som lyckats stämpla allt – allt! – som över huvud taget sändes på tv som kommunistpropaganda: i ”Vilse i pannkakan” förekom en elak kamrer och dessutom satt Mikael Wiehes lillebror och spelade gitarr i virkad väst. Bakom ”Tårtan” stod Carl Johan De Geer och framför kameran Mats G Bengtsson och bägge spelade i proggbandet Blå tåget. Alltså måste serierna vara, om inte annat, smygsocialistiska.
Det är heller inte svårt att köpa hennes påstående att sjuttiotalets barn-tv innehöll betydligt fler animationer än efterhandskonstruktionen hävdar (och nej, inte företrädesvis tjeckiska dockanimationer, utan oftast från Storbritannien). Och att ”det politiska TV2” med den stridbara barnchefen Ingrid Edström hellre borde ha kallats ”det pedagogiska TV2” är väl i sak riktigt, även om det känns som hårklyverier. Att det politiska och pedagogiska var svåra att skilja från varandra, särskilt om det handlade om dokumentärer från Kuba och Moçambique, vilket det emellanåt gjorde, har ju också varit en (förhållandevis rimlig) del i kritiken från höger.
Rönnberg är ofrånkomligen färgad av sin egen ideologi och tonar ibland ner sprängkraften i viss politisk rekvisita. Hon är inte alldeles övertygande när hon försöker negligera uppenbara politiska symboler – till exempel ett Karl Marx-porträtt i tv-serien ”På lek” (1972) – med att förskolebarn ändå inte förstod referensen. Rönnberg har säkert rätt i sak – inte ens på sjuttiotalet visste sexåringar i gemen vem Marx var – men om inte en tavla av en ideologisk urfader kan påstås vara politiskt laddad så har ju själva begreppet ”politik” spelat ut sin roll.
Allvarligare än så: utan att ange källa trummar Rönnberg ut påståendet att Jonas Gardell ”i någon stand-up-monolog på 1990-talet hävdade att Vilse i pannkakan skulle ha ’förstört hans barndom’”. När jag frågar Gardell på Twitter om detta verkligen stämmer får jag svaret: ”Jag tog Staffan Westerberg i försvar redan för snart 20 år sen. Och skämtade istället om Staffan Götestam. Såg aldrig ens Vilse i pannkakan.” Inte för att Gardell nödvändigtvis måste vara ett sanningsvittne i ämnet Gardell, men ger man sig ut för att krossa somliga myter kan det vara kontraproduktivt att odla andra (och jepp, Croneman upprepar i sin artikel alla Rönnbergs försmädligheter om Gardell).
Men det där är, förhoppningsvis, ett undantag. Även om jag inte alltid tycker att Rönnberg träffar rätt i analysen, utför hon i alla fall en viktig symbolhandling som både högerbloggare och Johan Croneman kan ta lärdom av: kolla källorna först – dra slutsatserna sen.
Gå till toppen