Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

En längtan vi aldrig kan fly

Kalle Kniivilä känner igen sig i Mika Ronkainens bilder av den sverigefinska tomheten.

Kai och Tauno Latvalehto i ett främmande hemland i Mika Ronkainens ”Ingen riktig finne”.
Vem är jag, var kommer jag ifrån, och vad är det för konstigt tomrum jag känner i bröstet?
När sonen Oiva föds dyker frågorna upp i finske rockmusikern Kai Latvalehtos skalle. De vill inte försvinna. Inte förrän han sätter sig bredvid sin pappa i en tidsmaskin av märket Mercedes-Benz.
Det finns ett finskt uttryck när något är alldeles intetsägande, uselt och helt hopplöst. Är man riktigt elak kan man säga det om en människa också: ”ei mistään kotoisin”. Kommer inte någonstans ifrån, har inget ursprungshem, betyder det.
Det är ungefär så Kai Latvalehto känner sig när filmen ”Ingen riktig finne” börjar. ”Sången om hemlängtan”, heter den på finska. Kanske längtar han hem – men vart då i så fall? Han var två år gammal när familjen flyttade från Uleåborg i norra Finland till Göteborg. Ingen frågade vad han ville.
När han var tretton grät och skrek han i två veckor. Inget hjälpte. Familjen skulle tillbaka till sommarlovslandet, mormorslandet, där Kai inte kände någon. Och på den vägen är det.
– Var är vi alla? Det finns minst hundratusen av oss i Sverige, och lika många till på finska sidan, men vi är osynliga, säger Latvalehto till Sveriges Radio Göteborg.
Det är en finskspråkig sändning, och Latvalehto pratar en utpräglad Uleåborgsdialekt. Den känner jag igen, för det var i Uleåborg jag själv började skolan. Och det är inte det enda jag känner igen.
Sverigefinsk musik från 1970-talet fick bli soundtrack till Kai Latvalehtos liv. Unga sverigefinska musiker, en del med tydlig svensk brytning, får framföra den hemlängtande föräldragenerationens tårdrypande låtar. Och säg den sverigefinne som kan hålla tillbaka tårarna när Anna Järvinen sjunger titellåten om den eviga längtan hem, till mödrarnas språk.
För hem, det är inte bara en plats, det är också ett språk, säger Kai Latvalehto i en SVT-intervju. Nu pratar han göteborgska, barndomsspråket som han tappade kontakten med i över två årtionden.
Det gör han också när han träffar sina barndomskompisar i Göteborg, Timppa och Stisse. Finska snackade de i skolan, för att tillhöra en grupp. För man var ju ingen riktig svensk, säger Timppa. Fast ingen finne heller.
Tomrummet i bröstet känner Timppa igen. Det är bara att lära sig leva med det.
– Du vet hur det är. Skulle jag flytta tillbaka skulle jag bara sakna något annat, säger Timppa.
Kai Latvalehtos pappa Tauno är en viktig del av berättelsen. När Tauno träffar sin finske ungdomsvän, som blivit kvar i Göteborg, förflyttas vi för ett ögonblick tillbaka till 70-talet och ser en glimt av den unge, vilsne man han själv var.
– Vi var nog bäst i världen, säger han till sin kompis, med tårar i ögonen.
När han lämnade Göteborg var det för att söka sig tillbaka till sina rötter, till landet han var född och uppvuxen i. Men det var inte dit Kai längtade.
Kais och hans pappas berättelse är inte bara deras, och inte bara sverigefinnarnas. Vid årsskiftet var vi 1 473 256 utlandsfödda i svenska befolkningsregistret. Var och en av oss har sin egen historia att berätta.
I den välmenande svenska diskussionen är det många som vill tapetsera över alla skillnader. Nu ska vi vara svenskar, och därmed basta. Det finns ingen skillnad på folk och folk, eller finns det så ska vi ändå låtsas att det inte finns. Tanken kanske är god, men följden blir den motsatta: att vara normal är detsamma som att vara svensk. Allt annat blir en avvikelse från normen, ett handikapp som man ska ignorera så gott det går.
Därmed struntar man inte bara i alla oss som sätter värde på vår egen bakgrund, man devalverar och urvattnar även svenskheten. Visst, alla som åker tunnelbana i Stockholm kanske är svenskar, men vad betyder det i så fall att vara svensk?
Är det inte bättre att komma överens om att vi alla är lika mycket värda, oavsett hur vi ser ut eller om vi kan säga sju sjösjuka sjömän utan att avslöja vår härkomst? För det är visst skillnad på folk och folk. Alla kommer vi någonstans ifrån. Och det är inget fel med det.
Kalle Kniivilä, utlandsredaktör på Sydsvenskan

Ingen riktig finne

Dokumentärfilmen ”Ingen riktig finne” av Mika Ronkainen har redan prisbelönats på filmfestivaler både i Sverige och Finland. I Göteborg utnämndes filmen till årets bästa nordiska dokumentär. I Tammerfors fick filmen festivalens huvudpris och ytterligare två utmärkelser.
I Malmö visas filmen fram till 10 april. I Lund är 8 april sista visningsdag.
Gå till toppen