Kultur & Nöjen

Staden bär spår av krig

Tisdagskväll i Berlin och kriget gör sig åter påmint. Man har hittat en bomb. Det är ingen terroristbomb utan blindgångare från andra världskriget. En av de allierades befrielsebomber.

Jag hör det på radion. Det är inte i mina kvarter. Så jag kan stänga av. Minst varannan månad hittar man en ny odetonerad bombjävel under sanden på någon byggarbetsplats i Berlin. Jag brukar stänga av. Men nu lyssnar jag vidare.
Den här gången är bomben rysk, en meter lång och väger hundra kilo. Och den ligger intill Hauptbahnhof.
Det blir stort pådrag. Om det smäller där så smäller inte bara ett par kvarter. Då smäller hela infrastrukturen. Polisen är redan på plats och knackar dörr, husen evakueras. Det är sen kväll. Och det måste gå fort. Och ske värdigt. Den som står och borstar tänderna måste inse allvaret men inte gripas av panik.
De flesta har en vän där de kan sova över. Många sätter sig på krogen. Andra hänvisas till gymnastiksalar och får ligga i en tältsäng under lysrören. Och vänta.
Killarna som skickas till bomben kallas sprängmästare. De har att göra. Sedan 1991 har man hittat över 7 000 bomber bara i Berlin. En grävskopa stöter på något rostigt och allt stannar av. 20 procent av alla bomber som släpptes över Tyskland detonerade aldrig. Bara över Berlin föll (föll … vilket ord!) 50 000 kilo sprängstoff. För att inte tala om vad som ”föll” över Dresden.
De var så kallade långtidsutlösare som skulle smälla inom 24 timmar men som ligger kvar. Ingen vet hur många. Eller var. Bara att.
Trafiken lamslås. Tågen styrs om. Gatorna spärras av. Inga flyg får landa på Tegel. Megafoner gastar, högtalare vädjar och den rödvita plasten fladdrar i kylan.
Achtung, Achtung. Bitte!
På avstånd kan det verka spännande.
Men när man står där framför fotoalbum, smycken och gamla brev med en stressad och bestämd polizist i farstun, är det undantagstillstånd. Vad hinner man välja? Vem blir man?
Eller om man har fyra ungar på halsen? Eller inte alls står utan sitter – i en rullstol – är det inte klokt. Någonting längre. Kriget tog slut för nästan 70 år sedan.
2007 utlyste en av de större tyska dagstidningarna en tävling. Man ville kora tyskarnas favoritord. Det vackraste. Miljoner människor deltog. Det var ett så förvånande val. För det var varken fredagsmys eller änglamark.
De valde Habseligkeiten.
Det översätts närmast med personliga ägodelar. Ungefär det som sagohjältarna stoppar i sitt knyte när de ska ut på äventyr. Det allra viktigaste. Inte mer än att man kan bära det på en stav över ryggen.
Och jag tänker på övriga världens minfält. De länder som idag befrias med vapen från ovan. Om 70 år skriver vi 2083.
Vem står då och väljer Habseligkeiten?
Och vilket land har med stolthet klistrat sin fana på den sönderrostade ”befrielsebomben?”
Gå till toppen