Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Beauvoir skriver för att se

Simone de Beauvoirs perspektiv på omvärlden och frånvaron av koketteri glädjer Maria Küchen.

Mandarinerna.

Author: Simone de Beauvoir. Publisher: Övers Åsa Moberg och Adam Inczèdy-Gombos. Norstedts.. PublishYear: 2013.
Bild: Illustration: Petter Bjerregard.
Relationen mellan liv och verk är ett outtömligt ämne för litteraturens utövande och dess läsare. I en tid när verk tenderar att spegla författarnas liv in extremis eller in absurdum, är det extra fint att läsa böcker som hanterar relationen mellan liv och verk genom att ignorera den.
”Man kan inte skriva en roman utan att plocka upp ett och annat från sin omgivning” säger författaren Henri Perron i slutet av Simone de Beauvoirs roman ”Mandarinerna” från 1954, som nu återutges i Norstedts klassikerserie. Men den som vill läsa verket som en nyckelroman trasslar lätt in sig i ovidkommande grubblerier som får själva texten att hamna utanför fokus. Spelar det någon roll om Henri har drag av Albert Camus, om psykoanalytikern Anne är Beauvoirs alter ego, om Robert som Anne är gift med är ett alias för Jean-Paul Sartre? Nej. För läsaren spelar det faktiskt ingen roll.
Vad ”Mandarinerna” däremot oavsiktligt presenterar, är material till en pjäs som alltför många skrivande vill spela. Att bli en Beauvoir, att bli en Sartre, att inta den positionen i fältet medan omgivningen stum av beundran och avund tittar på, att sen skriva en fet roman à la ”Mandarinerna” om allt som man själv och ens vänner och fiender gör och säger – många har velat leka den leken och samtliga har misslyckats. I kontrast är det välgörande med den totala frånvaron av koketteri i Beauvoirs skildring av kretsar som liknar hennes egna. Hon skriver verkligen inte alls för att bli tittad på. Hon skriver för att se.
Ett omvärldsperspektiv som i ”Mandarinerna” saknar jag ofta hett i svenska böcker som vill göra liv till verk, antingen det handlar om hämnd- eller bekännelselitteratur eller en blandning av båda. ”Mandarinerna” är kort sagt levande historia. Vad samtida svenskar bara har läst om i skolböcker, var liv och verklighet för de franska intellektuella som skildras här. Mandarinerna är en av de fem-tio största 1900-talsromanerna. Ett tungt vägande skäl till det är skildringen av den brytningstid för Europa som inleds med andra världskrigets slut.
Romanen börjar vid krigsslutet. Henri, redaktör för den radikala tidningen l’Espoir, har ett förflutet i motståndsrörelsen. Han, Anne och hennes man Robert ser nu vissa av sina vänner ta lagen i egna händer och likvidera människor som samarbetade med tyskarna. Samtidigt känner de att Paris är tillintetgjort, ”denna stolta stad som en gång hade varit världens centrum.” Frankrike har reducerats från stormakt till ”femterangsnation” medan USA och Sovjet stiger fram som polerna i den nya globala makt- och terrorbalansen.
Och de intellektuella, vilken roll spelar de i dessa nya strukturer? Har de överhuvudtaget någon roll? ”Frankrike förmår ingenting” tänker Henri bedrövat, och: ”Att upplysa, uppröra eller hänföra människor som ingenting förmår, vad skulle det tjäna till?”
Likt Kinas mandariner är de franska intellektuella en nobless, men en nobless vars inflytande är på väg att glida dem ur händerna.
Och vänstern bland dessa intellektuella vrider sig besvärat inför avslöjandena som börjar sippra ut om Sovjets arbetsläger. Liksom som i nazismens Tyskland plågas och dör miljoner människor i Sovjet, i socialismens namn. Det går inte att blunda för det – eller?
Insikterna om Gulag skapar en splittring i vänstern som Beauvoir beskriver med omutlig saklighet. Hennes karaktärer reduceras aldrig till enbart bärare av den ena eller den andra idén. De är just karaktärer, komplexa människor som härbärgerar både styrka och svaghet. Hennes förmåga att spegla stora samhällsskeenden genom alla dessa bristfälliga människors tankar och handlanden gör Mandarinerna till episk prosa på Tolstoj-nivå.
Som filosof har Beauvoir lämnat ett outplånligt spår genom ”Det andra könet”, ett grundverk om att bli och vara kvinna vars betydelse inte kan överskattas. När kärleksrelationer beskrivs i Mandarinerna sker det med samma insikt om vilka maktbalanser och -strukturer som betingar mäns och kvinnors förhållanden till varandra, men det finns ingen normativ avsikt. Den undersköna Paule ger upp hela sitt liv för Henris skull, kväver honom och blir galen på kuppen. Gör hon ”rätt” eller ”fel”? Den intellektuelle Henri har en hjälplös benägenhet att falla för mycket vackra, komplett obegåvade kvinnor. Är han ett manschauvinistiskt svin eller inte? Den briljanta Anne blir erotiskt förlöst i en relation med en man som tenderar att reducera henne till bara en dum liten kvinna. Borde hon ha valt en mer feministiskt korrekt förälskelse?
Frågorna faller ogiltiga till marken. Återigen: Beauvoir skriver för att se, inte för att bli tittad på och inte heller för att diktera normer eller romantisera. Hennes kärleksskildringar tillhör det bästa jag läst i genren. Sällan har någon så exakt kommit åt hur kärleken faktiskt är, bortom olika föreställningar – programmatiskt romantiska eller dito feministiska – om hur kärleken borde vara.
Huvudkaraktärerna i ”Mandarinerna” blir kvar i mig länge efter avslutad läsning. Djupaste spåret lämnar Annes och Roberts dotter Nadine. Hon är utlevande och skör, smart och självhatande, varken vacker eller ful, en sinnebild för tiden som ska komma. Beauvoir presterar här ett fantastiskt porträtt av en ung kvinna i en brytningstid präglad av både kraftfull framåtriktning och sorg över det svunna. När Nadine i romanens upplösning gifter sig och får barn med Henri kan jag inte låta bli att se det som en skymt av kärlekens och tankens framtid: Det kommer en tid när en begåvad man inte älskar en kvinna om hon är vacker men dum som en gås. Det kommer en tid när en kvinna inte gör kärleken till en passiviserande och kvävande heltidssyssla. Det kommer en tid när människor älskar människor för vad människor är.
Nej, Beauvoir är varken visionär eller utopiker. Hon skriver fram sitt epos med torr varm humor och klarsynt realism. Men den som skriver för att se, ser ibland inte bara det som är utan också det som är på väg att bli.
Gå till toppen