Först i innersta rummet rullar filmerna från Ship to Gazas försök att bryta blockaden 2010–2012. Svarta rutor representerar allt material som israeliska armén konfiskerade, och de dödande skotten mot aktivisterna är outhärdliga. Men det är faktiskt inte kulmen på denna utställning!
Den öppnar med överflöd av teckningar blandade med videoskärmar, och på golvet står ett bord fyllt av naturalier, som bildar en arkipelag där varje ö verkar dölja våld. Ljud strömmar ut i rummet.
En stor monitor visar gatumusiker från hela världen. De nöter sin lilla trudelutt, sitt fragment av ”De ouppfyllda önskningarnas språk”. En och en fogar de sig som stämmor till en stor fuga, som växer och löser upp sig – liksom hela utställningen. Också väggarnas teckningar och de små videoskärmarna är delar av stämföringen.
Gunilla Sköld Feilers mästerligt tecknade improvisationer borrar sig ner i minnen och tid. Ur ett tätt trassel av linjer träder figurer och landskap fram. De verkar komma ur samma materia, ett slags synvillor, som berättar om något som döljs. Gränsen mellan de inre resorna i hennes bilder och de verkliga platserna är vag. På den kusliga ”Dockön” utanför Mexiko City är träden fyllda av dockor, sedan en liten flicka drunknade där på 1950-talet.
”Gränser har tyrannens makt”, påpekade författaren Alfred Döblin. Därför måste de överskridas. I en video sjunger en ung palestinsk mor en känd israelisk vaggvisa på arabiska och en ung israelisk mor sjunger en känd palestinsk vaggvisa på hebreiska.
Detta är den mest musikaliska utställning jag sett. Allt hör ihop, individ och värld, inre och yttre, politik och vardag. Också den skakande filmen om Ship to Gaza har motstämmor. I en parafras på Ai Weiweis krossande av en antik kinesisk urna använder Feiler blomkrukor. Följdfråga: vad är konstnärlig aktivism värd, som omfamnas av marknaden i väst? Ett annat verk i samma rum är en monitor täckt av en växande isskorpa. Vad döljs?
Konsten är inte explicit, snarare som osynligt bläck. I en pytteliten video för sig själv blåser en kanin skimrande såpbubblor. Är det konstens roll?
Inte i den här utställningen.