Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Kroppslig handling

Det är något med handleden i mörkret. Hur den vrider sig runt sin egen axel, likt en pumpande manet som stiger upp ur vattenmassorna. Det är också något med fingertopparnas plockande i luften. Som om de formulerar en kommentar till sitt eget fäste. En kommentar till vad handen är på kroppen: en länk mellan människa och värld.

Su-En i ”Soot”.Bild: Gunnar H. Stening
Aldrig har jag stirrat så mycket på ett par händer under en dansföreställning som jag gör i ”Soot” av butoh-pionjären Su-En (Susanna Åkerlund), när hon gästade Dansstationen i veckan. ”Soot” handlar om sotpartiklar. Om rester efter förbränning som rör sig i ett eget, riktningslöst rike. Lee Berwicks tryckande musik påminner om blåsten i en skorstenshals. Om vinden som sluter om ett smutsigt skrov. Där lägger sig dansverket med örat mot.
”Soot” handlar också om butoh som konstform. Med avstamp i femtiotalets Japan har den spridits och förgrenats över världen, fast med en kärna intakt. Butoh innebär ett motstånd till rådande normer, en civilisationskritik som i Su-Ens fall också rymmer en feministisk agenda. Vad är en kropp, och hur kan vi förstå den? Vad är en hand och hur förändras vår relation till handen när den öppnar eller knyter sig?
Efter några produktioner för ensemble dansar Su-En nu solo i en rörelseskulptur med rituellt anslag. ”Soot” utvecklar sig i korta steg, stora vridningar, repetitioner av ryckningar i bålen och en utsträckt tunga som slickar huden som en kattunge. Kostymen är påfallande vacker, ett nummer av haute couture. Plagg efter plagg faller till golvet och frilägger successivt nya ytor på den dansande kroppen. Det är då det blir skulptur, när armarna i mörkret bildar en form och skulderbladen en annan. När axlar och rygg i ett utdraget tempo återupprättar ett förhållande till varandra.
Su-Ens uppförstorade resa går genom ett avloppssystem, som kanske illustrerar kroppens eget. I sitt svarta, utdragna universum förvandlas avigsidan till centrum. Kroppen väser, krampar och genomlyses av ett underligt sken. När feministiska scenkonstnärer efterlyser framställningar av kvinnan där hon får vara ful, grotesk, äcklig – då har Su-En inte bara hittat dit. Hon har löpt cirkeln runt och förvandlat ett vridet poserande till grumliga tecken på liv.
Gå till toppen