Aldrig har jag stirrat så mycket på ett par händer under en dansföreställning som jag gör i ”Soot” av butoh-pionjären Su-En (Susanna Åkerlund), när hon gästade Dansstationen i veckan. ”Soot” handlar om sotpartiklar. Om rester efter förbränning som rör sig i ett eget, riktningslöst rike. Lee Berwicks tryckande musik påminner om blåsten i en skorstenshals. Om vinden som sluter om ett smutsigt skrov. Där lägger sig dansverket med örat mot.

”Soot” handlar också om butoh som konstform. Med avstamp i femtiotalets Japan har den spridits och förgrenats över världen, fast med en kärna intakt. Butoh innebär ett motstånd till rådande normer, en civilisationskritik som i Su-Ens fall också rymmer en feministisk agenda. Vad är en kropp, och hur kan vi förstå den? Vad är en hand och hur förändras vår relation till handen när den öppnar eller knyter sig?

Efter några produktioner för ensemble dansar Su-En nu solo i en rörelseskulptur med rituellt anslag. ”Soot” utvecklar sig i korta steg, stora vridningar, repetitioner av ryckningar i bålen och en utsträckt tunga som slickar huden som en kattunge. Kostymen är påfallande vacker, ett nummer av haute couture. Plagg efter plagg faller till golvet och frilägger successivt nya ytor på den dansande kroppen. Det är då det blir skulptur, när armarna i mörkret bildar en form och skulderbladen en annan. När axlar och rygg i ett utdraget tempo återupprättar ett förhållande till varandra.