Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Mot 50–50?

Manliga muslimska ledare kan få det tufft framöver.

Nyligen anordnade Malmö högskolas muslimska studentförening Alhambra en paneldebatt om muslimsk feminism. Att debatten anordnades är i sig en indikation på att kvinnor tar en allt större plats bland en yngre generation svenska aktiva muslimer. Rubriken ”En annan syn på frihet” antydde en förståelse hos arrangörerna av muslimsk feminism som annorlunda än den dominerande.
Mycket riktigt distanserade sig flera av paneldeltagarna från sekulär feminism genom att framhäva att islam ger kvinnor fullständiga rättigheter men beaktar mäns och kvinnors inneboende olikheter. Sarah Delshad, som i augusti startade facebookgruppen Muslimska feminister, använde uttrycket komplementära rättigheter och skyldigheter, ett uttryck som återkommer i flera muslimska staters reservationer mot FN:s kvinnokonvention.
Här frågade jag mig själv vari det feministiska egentligen bestod. Skulle det hela bli ett unisont försvar för olika könsroller? Men allt tal om dessa olikheter fördes på en abstrakt nivå.
Varje gång en konkret fråga kom upp rådde enighet om att kvinnor ska ha samma rättigheter som män. Helena Benaouda, som i egenskap av ordförande för Sveriges muslimska råd offentligt försvarat kvinnodiskriminerande praxis i svenska moskéer, upprepade vid flera tillfällen sin slogan ”Femtio-femtio”.
Hon, som startat ett nätverk för muslimska kvinnor, uppmanade nu kvinnor att kräva femtio procents representation i islamiska föreningars styrelser och hon påpekade att därför måste de också kräva att deras män stannar hemma och tar hand om barnen. Hon ställde också helhjärtat upp bakom debattören Fazeela Selberg Zaibs krav att avskaffa könssegregationen i svenska moskéer. Varför, frågade de, ska kvinnor samlas i separata och ofta överfulla rum varifrån de inte ens kan se imamen? Det riktades hård kritik mot det manliga ledarskapets ointresse för kvinnors situation.
På en fråga om detta innebar att de förespråkade en nytolkning av den islamiska rättstraditionen, fiqh, blev svaret ja. De regler för fördelning av arv, som ofta ger kvinnor hälften av vad motsvarande manliga släktingar får, är inte längre relevanta i ett samhälle där kvinnor bidrar till försörjningen.
I Mellanöstern avfärdas ofta sådana krav som radikalfeministiska och en attack på islam. När det fördes fram av en muslimsk taleskvinna som ofta uppfattats som försvarare av patriarkala värderingar väckte det inga upprörda känslor, även om någon i publiken uttryckte en viss tveksamhet.
Jag lämnade debatten med den obesvarade frågan om vad som i praktiken skiljer dessa kvinnor från sekulära feminister och vilka olikheter mellan män och kvinnor som blir kvar om de ska dela på makten och ansvaret för familjen och ha lika lön. Mitt intryck är att äldre manliga ledare för islamiska organisationer kommer att få det tufft i framtiden.
Gå till toppen