Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Konst

Orubblig fullträff

”Rekonstruktion”. Staffanstorps konsthall. T o m 12.5.

Panel/reliefmålning 1990-tal, Eric Lennarth.
De senaste åren har jag stött på honom lite varstans. Men överraskningsmomentet kvarstår. Det har något att göra med blandningen av allvar och lek. Trots att han så konsekvent följt sin egen linje, framstår hans ingrepp i rummet alltid som oväntat. Radikalt, men också självklart, när det väl är på plats.
I det svenska konstlandskapet står han rätt ensam. För att vara en av landets första minimalister, på sitt sätt en pionjär av internationellt mått, har Eric Lennarth tilldelats en märkligt diskret position i konsthistorien. Nu ställer han ut på Staffanstorps konsthall, en avskalad fullträff till retrospektiv som samlar verk från sextio års tid.
Det förvånar knappast att det är svårt att skilja de senaste årens arbete från 1950-talets experiment. Inte så att utveckling saknas, eller att hans formspråk känns daterat. Tvärtom är de tidiga installationerna i flera fall lika relevanta nu, som när de först gjordes. Vad det handlar om är ett helhetsgrepp kring konst, arkitektur och miljögestaltning, långt innan gränsöverskridande blev ett ord på modet.
Om förebilderna fanns hos modernismens avantgarde, som holländska De Stijl och den tyska Bauhausskolan, hade han redan vid 1950-talets mitt börjat forma sin egen riktning. ”Rumsaktiverare” kallar han en av 1960-talets installationer, som i opkonstens svartvita geometri helt fräckt och konkret sticker ut från väggen. I denna förmåga att aktivera rummet ligger hans styrka. Med strama moduler möblerar han arkitektur och synfält, och vässar det svarta och vita med skarp neon. Men vad som framför allt överraskar, är det kompromisslösa i hans djärvhet.
Gå till toppen