Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Mer än bara uppvärmning

Sibille Attar har släppt ett av årets mest uppmärksammade svenska debutalbum, men när hennes gitarrist slår an första tonerna i inledande "Alcoholics" står det bara en handfull personer vid scenkanten.

Det finns givetvis exponeringsfördelar för en oetablerad artist att turnera som support åt ett känt band – i Attars fall Shout Out Louds – men det finns nackdelar också. Som att de egna fansen inte kommer till spelningarna för att de inte vill betala ett par hundra kronor för att se huvudakten.
Men den trettioettåriga sångerskan har tillräckligt med scenrutin från andra sammanhang för att inte komma av sig.
Hon har också ett bra band med sig, där Sanna Sikborn Erixon intar en viktig roll som gitarrist och keyboardist, men framförallt har Sibille Attar en röst och en närvaro som gör den halvtimmen långa spelningen till något mer än bara ett pliktskyldigt uppvärmningsgig.
När "Alcoholics" väl får upp farten är det en spänstig och gripande låt; sorglösa lalala-partier ställs mot formuleringarna där Attar beskriver hur hon och hennes vänner har en tendens att dricka för mycket. I "Some Home" sätter Attar sig vid pianot och låten får en psykedelisk dragningskraft med fiol, synt och ordlös sång som låter som en besvärjelse.
Mäktiga "The Day" leder tankarna till såväl Frida Hyvönen som till amerikanska The Flaming Lips men låter i slutändan ändå mest som Attar själv. "Come Night" är mer direkt, en på alla sätt ståtlig poplåt som lär få KB att dansa och le när sångerskan om ett år eller två kommer tillbaka för en helt egen spelning.
Även Shout Out Louds vet vad det innebär att kuska runt som förband till mer kända namn; i början av karriären turnerade gruppen med bland andra Kings of Leon och The Strokes.
Nu har Stockholmskvintetten varit med länge nog för att bli kallade indieveteraner i musikpressen och bandet kliver in på KB:s scen med självklar pondus.
Och om de inte varit så typiskt indieödmjuka hade deras låtkatalog ursäktat viss kaxighet.
Precis som bandet i stort är sångaren Adam Olenius mer sympatisk än karismatisk, men sättet på vilket han lindar ihop presentationen av vikarierande trummisen Lars Skoglund med inledningen av långa "Impossible" är briljant. Låten är en av bandets allra bästa, euforisk och melankolisk på samma gång, med studsande melodislingor och snygga körer av keyboardisten Bebban Stenborg – och på KB dessutom med en rafflande bihandling där en roddare kämpar för att hinna fixa Olenius strulande mikrofonstativ innan låtens slut.
Som vanligt med Shout Out Louds är inspirationskällorna svåra att missa. "Chasing the Sinking Sun" är ungefär så hjärtknipande som en New Order-pastisch kan bli och Johnny Marr-gitarrerna snurrar rusigt runt i "Please Please Please".
Men allt är inte lika exalterande. Åttiotalstryckaren "Blue Ice" får inte mycket uträttat och repetitiva "Hard Rain" bekräftar att Shout Out Louds är ett band som lever helt på sin melodikänsla – utan den finns inte mycket kvar att engagera sig i.
Mot slutet kommer dock flera refränger värda att förlora sig i. Allra mest upprymd är avslutande "Tonight I Have To Leave It". Inom loppet av tre minuter avverkar Adam Olenius en tamburin, en golvpuka och en dubbel koskälla, och den energin sprids genom hela lokalen.

Konsert Pop
Sibille Attar och Shout Out Louds. Kulturbolaget i Malmö 12.4.
Gå till toppen