Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Per T Ohlsson: Sjöstedts blinda fläck

Sverige har åtta riksdagspartier. Sju av dem är ständigt på tapeten.
Förra veckan var det Socialdemokraterna, det en gång samhällsbärande partiet, som höll kongress i Göteborg. Moderaterna suger åt sig uppmärksamhet som största parti i regeringsalliansen. Centern och Kristdemokraterna väcker intresse av rakt motsatt skäl: de flämtar kring riksdagens fyraprocentsspärr. Folkpartiet dyker upp så fort det handlar om skolan. Miljöpartiet har språkrör, Sverigedemokraterna metallrör.
Men det åttonde partiet har det varit märkligt tyst om.

Jonas Sjöstedt (V).Bild: Henrik Montgomery / Scanpix
När Jonas Sjöstedt i januari förra året efterträdde Lars Ohly som ledare för Vänsterpartiet var det många som väntade sig en ”Sjöstedteffekt”. Den har uteblivit: i opinionsmätningarna svävar V kring sitt valresultat på 5,6 procent 2010; i den senaste Sifobarometern var noteringen 5,4 procent.
Ändå går det i dagens opinionsläge inte att tänka bort Vänsterpartiet ur den politiska ekvationen.
Om den borgerliga alliansen förlorar valet nästa år och om båda blocken – förhoppningsvis – håller fortsatt distans till Sverigedemokraterna kan Socialdemokraterna inte bilda regering utan att Vänsterpartiet på ett eller annat sätt involveras. Därmed uppstår ett dilemma för S-ledaren Stefan Löfven.
Å ena sidan är han medveten om att en av anledningarna till Socialdemokraternas genomklappning i valet 2010 var att hans företrädare Mona Sahlin tvingades öppna för Vänsterpartiets medverkan i en rödgrön regering; mittenväljare flydde hals över huvud.
Å andra sidan finns det ett internt tryck på Löfven. Enligt Demoskop vill 55 procent av S-sympatisörerna att Vänsterpartiet skall ingå i en ny regering. (Expressen 3/4)
Men även Sjöstedt har ett dilemma att kämpa med, inte helt olikt SD:s Jimmie Åkessons:
En ledare för ett ytterkantsparti som utåt anstränger sig för att verka verserad och demokratisk besväras av sina egna.
För en månad sedan skrev Ung vänsters ordförande i Luleå, Christoffer Hurtig, på Twitter att han önskade livet av den moderate migrationsministern:
”Jag vill skjuta Tobias Billström.”
Hurtig fick avgå med omedelbar verkan.
Mitt under S-kongressen kom sedan ännu ett avslöjande vänsterutspel på Twitter. Det var Markus Allard, Ung vänsters ordförande i Örebro, som liknade Stefan Löfvens politiska linje vid Adolf Hitlers, ett eko från mellankrigstiden, då Moskvatrogna kommunister stämplade socialdemokratiska reformister som ”socialfascister”.
Allard tycks okunnig om att det enda av riksdagens nuvarande partier som har gått i armkrok med just Hitler är hans eget. Vänsterpartiet, som då hette Sveriges kommunistiska parti, stod lojalt bakom den djävulspakt mellan Hitler och Stalin som 1939 släppte loss andra världskriget.
Det finns ingen anledning att ifrågasätta Jonas Sjöstedts demokratiska övertygelse. Han har inte ägnat sig åt de halvkvädna visor som förföljde Berlinmursnostalgikern Lars Ohly. Under sina år i EU-parlamentet 1995–2006 vann Sjöstedt respekt även bland motståndare: snabb, skärpt, påläst.
Men han har, i likhet med så många i sitt parti, en blind fläck:
Historien.
I ett par debattartiklar har Sjöstedt uppvaktat Socialdemokraterna med propåer om regeringssamarbete. Men samtidigt har han demonstrerat en förvriden uppfattning om sitt parti och relationen till socialdemokratin:
”Mycket av det som är bäst i Sverige har skapats av arbetarrörelsen och våra två partier. Många gånger har vi bildat gemensamma majoriteter för sociala reformer.” (DN 31/3)
”Vi hör båda till arbetarrörelsen och samarbete mellan oss har under åren byggt upp den svenska välfärden.” (AB 8/4)
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är alltså, som Jonas Sjöstedt ser det, politiska kompanjoner som tillsammans byggde landet.
Han borde uppsöka närmaste bibliotek.
Det är sant att Vänsterpartiet har sitt ursprung i arbetarrörelsen. Men man brukar göra skillnad mellan den demokratiska och reformistiska arbetarrörelsen och den antidemokratiska och revolutionära. Vid den socialdemokratiska partikongressen 1917 kastade Hjalmar Branting ut de extremister som var grupperade kring ungdomsförbundet och som systematiskt sökte underminera partiledningen mitt under världskrig, hungersnöd och rösträttskamp. Frondörerna bildade ett nytt parti, som sedan förökade sig genom kommunistisk delning för att slutligen formera sig i den organisation som Sjöstedt nu leder.
När Socialdemokraterna höll rågång mot bolsjevikväldet i Ryssland anslöt sig Sjöstedts företrädare till den Moskvastyrda kommunismen, nära och vänskapliga kontakter som odlades ända fram till 1989 och östdiktaturernas sammanbrott.
I det politiska livet och på arbetsplatserna bedrev Socialdemokraterna en stenhård kamp mot ”hemmabolsjevikerna”, för övrigt titeln på en stor studie av historikern Aleksander Kan. Den finns att låna på välsorterade bibliotek, liksom Anders Isakssons magnifika biografisvit över Per Albin Hansson, folkhemsbyggaren som markerade skillnaden mellan Socialdemokraterna och Sjöstedts parti:
”Demokratin är vår väg, diktaturen är bolsjevismens. De kunna aldrig sammanflyta.”
Möjligen borde Sjöstedt också ägna en stund åt en av de bästa avhandlingar som skrivits om svensk 1900-talspolitik: Socialdemokratins dominans. Där visade Torsten Svensson hur Socialdemokraterna byggde allianser över klass- och intressegränser för att kunna förverkliga sina politiska mål. Kommunister ingick inte i kalkylen.
Vänsterpartiet och dess olika inkarnationer har genom åren fungerat som röstunderlag för S-regeringar. Men det var en parlamentarisk nödvändighet, inte en socialdemokratisk önskedröm. Så kanske borde Sjöstedt även låna Ingvar Carlssons memoarer. Carlsson, tidigare statsminister och nära medarbetare till Tage Erlander och Olof Palme, skriver:
”Det har känts olustigt att socialdemokratiska regeringar i Sveriges riksdag varit beroende av kommunistiska röster ... Jag har känt en lättnad när vi har kunnat etablera ett samarbete över blockgränsen och därmed gjort oss oberoende av kommunistpartiet och dess efterföljare.”
Ifall detta inte räcker för Sjöstedt kan han gå vidare till Erlanders minnen:
”Om socialdemokratin hade samarbetat med kommunistpartiet skulle detta ha fått väsentligt ökade agitationsmöjligheter. Det skulle ha bidragit till att försvaga den svenska arbetarrörelsens slagkraft. Socialdemokratin skulle ha fått en ytterligt opålitlig partner som inte vågat samverka utan att ha fått tillstånd av den internationella kommunismen.”
Socialdemokraterna gjorde gång på gång upp över blockgränsen för att skapa uthålliga majoriteter. Vänsterpartiets direkta inflytande var minimalt. Statsvetaren Emil Uddhammar har i sin viktiga avhandling Partierna och den stora staten – ytterligare ett litteraturtips för Sjöstedt – inventerat en rad välfärdsbeslut som fattats i bred enighet. Några exempel från efterkrigstiden:
Fria skolmåltider.
Allmän sjukförsäkring.
Barnbidraget.
Arbetarskyddslagen.
Subventioner till kommunal barnomsorg.
Skatteutjämningsbidraget.
Socialtjänstlagen.
Flerbarnstillägget.
Till detta kan fogas de arbetsrättsliga reformerna på 1970-talet och pensionsöverenskommelsen på 1990-talet. Likadant förhåller det sig med skattereformerna 1981 och 1989, EU-medlemskapet och otaliga beslut på det försvars- och säkerhetspolitiska området, där Vänsterpartiet hölls borta på grund av demokratisk opålitlighet.
Inte ens i den politiskt mest laddade och blockskiljande välfärdsfrågan under 1900-talet, tjänstepensionen, kan Sjöstedts föregångare stoltsera med äran: det var en folkpartist, Ture Königson, som i den avgörande riksdagsvoteringen om ATP i maj 1959 säkrade segern åt den socialdemokratiska regeringen när han lade ned sin röst.
Flera olika faktorer har möjliggjort det svenska välfärdsprojektet: ett konkurrenskraftigt näringsliv, en välutbildad arbetskraft, stabila institutioner, fred. Men på det politiska planet har huvudansvaret legat hos en pragmatisk socialdemokrati som lyckligtvis prioriterade det ordnade, successiva och brett förankrade framåtskridandet framför uppslitande konflikter och kaotiska omvälvningar.
Att låta påskina att Jonas Sjöstedts parti skulle ha spelat en roll i detta samhällsbygge är rent nonsens. För om det vore så hade det inte funnits några resurser att fördela – och ingen demokrati att försvara.
Det kommer även Sjöstedt att inse. Om han bara besvärar sig med att öppna en bok.
Läs mer:
Ur skuggan av Olof Palme (Hjalmarson & Högberg) av Ingvar Carlsson.
Partierna och den stora staten (City University Press) av Emil Uddhammar.
Hemmabolsjevikerna (Carlssons) av Aleksander Kan.
Per Albin, I-IV (Wahlström & Widstrand) av Anders Isaksson.
Socialdemokratins dominans. (Acta Universitatis Upsaliensis) av Torsten Svensson.
Tage Erlander 1940–1949 (Tidens Förlag).
Gå till toppen