Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Striden om rockmiljonerna

Tvisterna kring Tambourine Studios i Malmö är artist-Sveriges största juridiska strid. Hundratals miljoner står på spel i sju olika mål. På tisdag faller första domen.

Berättelsen om Tambourine Studios inleds 1991 då de tre musikerna i popbandet Eggstone grundar en inspelningsstudio. Sen följer ett gyllene decennium inte minst från 1996 då The Cardigans singel ”Lovefool” markerar starten på det småländska popbandets globala genombrott – och Malmös plats på popkartan.
The Cardigans framgångar innebär att Tambourine Studios lär sig allt mer om den ekonomiska sidan av att hantera ett internationellt turnerande rockband.
För det är en bransch med särskilda villkor. Stora pengar, intäkter i olika valutor, särskilda skatteregler i olika länder och snåriga avtal med agenter och arrangörer – allt behöver skötas. Lägg därtill att bandbolagens huvudmän ofta befinner sig på andra kontinenter, i andra tidszoner och emellanåt saknar både intresse och erfarenhet av att driva företag.
Tambourine Studios ekonomiavdelning jobbar snart med några av Sveriges största band: Weeping Willows, Europe, Timbuktu, The Ark och andra.
I början av 2000-talet når Tambourines goda rykte The Hives. Det är ett hårt satsande, ytterst stilmedvetet garagerockband, bildat av fem tonårskompisar från bruksorten Fagersta i djupaste Västmanland. Den 12 augusti 2002 träffas de fem bandmedlemmarna och Tambourine Studios ekonomihandläggare på restaurang Kapellbacken i Fagersta. En fullmakt skrivs under, och från årsskiftet agerar Tambourine som The Hives ekonomiavdelning.
Uppdraget varar i sex och ett halvt år, en period då The Hives skulle hinna omsätta flera hundra miljoner kronor. Det är dessa år den så kallade härvan handlar om.
Ett trassligt nät av pengar binder samman de band som ingår i de olika Tambourinerelaterade tvisterna. Några är mer centrala, som The Cardigans och The Hives, andra mer perifera, som Europe.
Men att, som medier valt, kalla trasslet för ”Tambourinehärvan”, väcker irritation hos bolagets företrädare.
– Vad vi gjort eller inte gjort används som tillhygge i alla tvisterna. Men själva är vi faktiskt bara part i en av dem. Därför är det namnet missvisande, säger vd:n Maurits Carlsson.
Inte heller råder någon enighet om de uppdrag Tambourine Studios fått av The Hives eller om bandets bokföring skötts ordentligt. Och de kan definitivt inte enas om vilka lån som bandet tagit – och vad de vetat om lånen.
Så mycket är säkert, att ett affärsförhållande som började med varma rekommendationer och förväntningar inom bara några år skulle härskna till ett ömsesidigt missnöje.
Frågar man Klara, som under de aktuella åren skötte såväl bandföretagen som musikernas privata ekonomi, framstår föga förvånande The Hives som roten till eländet. De drygt tjugoåriga grabbarna från Fagersta brände helt enkelt galet mycket pengar. Trots stora inkomster var det ständigt tomt på bandets konton.
– Och du behöver inte köpa så mycket för att göra av med mycket pengar. Det räcker med att du är på klockavdelningen på Harrods med ett icke spärrat Amex-kort, så går det ett par hundra tusen, kommenterar Klara.
Att The Hives spenderade en hel del pengar förnekas inte av Monica Crusner, advokat som företrätt bandet sedan våren 2010. Inte minst köpte gitarristen Mikael Karlsson – känd under artistnamnet Vigilante Carlstroem – dyra vintagegitarrer, hans stora intresse sedan tidiga tonår.
Under några år byggde han upp en gitarrsamling värd mellan 25 och 40 miljoner kronor. Trummisen Christian ”Chris Dangerous” Grahn köpte en Ferrari.
Samtidigt tjänade The Hives pengar. Massor med pengar. När Tambourine och The Hives började samarbeta hade bandet just skrivit under ett skivkontrakt värt 120 miljoner kronor. Första transaktionen till deras konto, berättar Monica Crusner, var på 40 miljoner kronor.
– De är faktiskt herrar som inte alls lever på stor fot. De är från Fagersta, de bor i helt normala hus och turnerar hela tiden. De gör inget annat. De har inte tid att köpa några grejer, säger advokaten.
Men de tiotusentals sidor som lämnats in i tvistemålen saknar inte exempel på pådragna spenderbyxor. Mejl till Tambourine Studios från bandmedlemmar vittnar om återkommande och impulsartade gitarr- och bilinköp för hundratusentals kronor.
Vid ett tillfälle mejlar bandets sångare Howlin’ Pelle Almqvist från en turné i Japan:
Hittade mycket fint i Japan. Blir nog en miljon ungefär. Hur har vi det med ekonomin?
Andra mejl berättar om en kaotisk privatekonomisk situation för bandmedlemmarna. Privata inkassokrav, brev från kronofogden, försenade inbetalningar av skatter och färdigställande av deklarationer.
Runt 2007–2008 skärps tonen mellan The Hives och Tambourine Studios. Bandet börjar tröttna på att det ”saknas pengar på kontot”, att deras bankkort är spärrade och att de inte kan betala de minsta räkningar på egen hand.
Missnöjet är ömsesidigt. Tambourine Studios har tjatat om kvitton och verifikat i åratal, har pedagogiskt försökt förklara att det måste bli ett stopp för bandets vilda shopping i världens exklusiva gitarrbutiker och försökt inpränta att räkningar inte försvinner bara för att man låter dem ligga under soffan i något år.
Åtminstone är det så Klara, som i praktiken fungerade som förvaltare och ekonomisk övermorsa åt bandet, beskriver saken.
– Vi var skittrötta på dem och de på oss. Vi hade med alla medel försökt förklara att de inte kunde göra av med så mycket pengar som de gjorde. Vi gjorde stapeldiagram, vi gjorde kurvor. Men inget hände.
Rörigt läge, alltså. Men inte rörigare än att samarbetet fortsätter. År efter år godkänns årsredovisningar från The Hives sju olika bandbolag (två gemensamma, ett för var och en av de fem medlemmarna) av revisorn, Christer Jonsson vid PWC:s kontor i Lund. Som medlemmarna skriver under.
Till sist får dock The Hives nog. Efter ett stormigt möte i Bromma i maj 2008 mellan bandmedlemmarna, The Hives jurist och Tambourine Studios meddelar bandet att de vill avsluta samarbetet.
Klara ger sin syn på läget för The Hives i ett mejl till bandets jurist.
”De har kanske fem år av karriär kvar framför sig och om något inte görs nu får de också leta sillskelett att äta ca 1 månad efter att sista turnén avslutats.”
Samtidigt börjar rykten om The Hives missnöje och misstankar sprida sig i branschen. Bandet ringer runt till andra Tambourineklienter och berättar.
I april 2009 flyttar till sist The Hives över hela sin ekonomihantering till PWC. Bandets revisor sedan tidigare, Christer Jonsson (också från PWC), får ett nytt uppdrag: att göra en fullständig genomlysning av pengaflödena mellan alla bolag.
– Bandmedlemmarna upplevde att pengarna var slut, berättade Christer Jonsson i förhör med Skatteverket ett par år senare.
Revisorn jobbar med böckerna under sommaren 2009. Framåt höstkanten träffar han bandet i Lund för att gå igenom utredningen.
Men beskeden är inte vad The Hives hade önskat sig. Deras egen ekonom har kommit fram till att de mångmiljonskulder som No Fun AB har till andra av Tambourine Studios artister är korrekt noterade. Årsredovisningarnas miljonbelopp under posten ”övriga kortfristiga skulder” stämmer.
Beslutet tar The Hives på sängen. Bandets uppfattning är att alla lån till andra Tambourineklienter redan reglerats genom de pengar som bandet dragit in under åren.
– De var inte helt mottagliga för detta och ville inte riktigt ta till sig detta, berättade Christer Jonsson i ett förhör.
Vad som också uppdagas under utredningen är omfattningen av det interna lånesystem som Tambourine Studios praktiserat. Under 2002-2009 görs nämligen otaliga större eller mindre transaktioner mellan klientbandens konton. Beloppen är inte alltid stora – men summorna blir i slutändan enorma.
I relationen The Cardigans–The Hives rör det sig om hundratals överföringar av tiotals miljoner kronor: fyrtio miljoner ut, tjugo miljoner åter enligt det förra bandets jurister. I sin stämningsansökan skriver The Cardigans att de inte haft någon kännedom om att pengar lånats ut.
Så varför ta risken att blanda samman sina kunders ekonomier?
– Vi blandade inte ihop något, utbrister Klara. Bolagen var separata juridiska personer, vi hade ingen kontanthantering alls, vi hade revisorskontroller tre gånger om året, det finns inga okända konton. Det är hur kontrollerat som helst.
The Hives hävdar i tvisterna att den fullmakt de skrivit under och gett Tambourine inte tillät vare sig lån eller utlåning av pengar. Dessutom var bokföringen usel och så var bandmedlemmarna fullkomligt ovetande om lånen.
Bandet har också beskyllt Tambourine för att ha förfalskat deras namnteckningar på en fullmakt – något som får visst stöd i en handskriftsanalys, utförd av Statens kriminaltekniska laboratorium, SKL.
”Vi är också övertygade om att man inte förfalskar hundratals namnteckningar utan egen vinning. Det är ju trots allt straffbart”, skriver bandmedlemmen Niklas ”Nick Arson” Almqvist i ett mail till Sydsvenskan.
Att förfalskningar förekommit förnekas av Tambourine, och saken har heller inte prövats av åklagare. Vad gäller lånen styrker Tambourine sin uppfattning med ett flertal mejl där bandmedlemmar i The Hives både ber om lån – och diskuterar hur de kan betalas tillbaka.
I början av 2010 tar The Hives hjälp av advokaten Monica Crusner i Göteborg. Rekommendationen kommer från The Soundtrack of Our Lives som hon tidigare jobbat för. Det första hon gör är att tillsammans med Christer Jonsson från PWC påbörja ytterligare en utredning och korrigering av bandets bokföring.
– Det var oerhört mycket fel. Vi har gjort uppemot femhundra rättelser bara hos Skatteverket, säger Monica Crusner.
Under utredningen lade PWC:s Christer Jonsson och advokaten en fråga åt sidan, nämligen hur kunde du, som revisor, släppa igenom det här?
– Det var viktigare att korrigera bandets bokföring, kommenterar Monica Crusner.
Efter några månader, när bokföringen justerats, säger The Hives ombud upp revisorns uppdragsavtal i ett mejl. Nästa kontakt mellan PWC och bandet ska bli en omfattande stämning.
I början av juni 2010 kan Sydsvenskan ge första detaljerna i det som snabbt döps till ”Tambourinehärvan”. Jason Timbuktu Diakité, som under hösten hört The Hives berätta om hur Tambourine Studios lagt beslag på deras pengar, har lämnat en stämningsansökan till Malmö tingsrätt.
”Mina pengar är borta och jag kan inte bara sitta och vänta. Jag beklagar att jag måste ta till dessa åtgärder men tiden bara går. Mina medarbetare ägnade mycket arbete i höstas åt att utreda vad som hänt och när jag fick situationen klar för mig, insåg jag att jag behövde juridisk hjälp”, skriver han i ett öppet brev i Expressen.
Timbuktus bolag SFG AB kräver fem band på sammanlagt fem miljoner kronor. The Hives huvudbolag No Fun AB står för den största skulden om nästan fyra miljoner kronor.
Monica Crusner bemöter omgående Timbuktus krav.
– Killarna i The Hives är sannolikt de som är värst drabbade av alla, säger hon till Sydsvenskan.
Under hösten och vårvintern masar sig målet genom tingsrättens handläggning. Först i slutet av januari 2011 hålls en första muntlig förberedelse.
I mars 2011 utvidgas konflikten ytterligare när The Hives stämmer Tambourine Studios. Inte nog med att de inte är skyldiga andra band pengar, i själva verket har Tambourine Studios tagit på tok för mycket betalt för sina tjänster under åren 2002–2009, argumenterar The Hives.
Nu vill de ha retroaktivt avdrag på priset med 6,3 miljoner – alltså tre fjärdedelar av det som betalats till Tambourine under åren.
Alltså: trots att bolagens revisorer och ägare, bandmedlemmarna själva, godkänt boksluten år för år, kräver alltså The Hives ersättning.
– Bandmedlemmarna har skrivit under. Men sedan har andra årsredovisningar lämnats in, vilket jag tycker är oerhört allvarligt. Tambourine har inte ens skickat kopior, säger Crusner.
Knäckfrågan i målet – som ännu inte är avgjort – är vilket uppdrag Tambourine haft. Antingen var de bara en enkel bokföringsbyrå, som alltså tagit för mycket betalt för sina enkla tjänster. Eller så har de, som motparten hävdar, i praktiken fungerat som The Hives ekonomiavdelning och allt-i-allo, något som alltså motiverar de fakturerade beloppen.
Här finns en inneboende paradox i Hives-sidans argumentation, vilket också pekas ut av Tambourines ekonomiansvariga, Klara.
– I tvisten med oss säger The Hives att vi hade ett litet begränsat uppdrag. Och alltså tog för mycket betalt. Samtidigt vill de i andra sammanhang ge oss ett väldigt stort ansvar för ekonomin i deras bolag. Det går inte ihop.
Som om inte de redan pågående tvisterna vore nog kastar sig i slutet av april 2011 även The Cardigans in i striden om miljonerna. Med bistånd från Tambourines vd Maurits Carlsson och ekonomen Klara har The Cardigans kartlagt alla transaktioner mellan de båda banden. Nu har de sin uppfattning klar: den obetalda skulden till The Cardigans moderbolag Fem Dunkar HB uppgår till 18,5 miljoner kronor.
Skulden har ackumulerats under en följd av år, något som enligt Tambourine Studios skett med båda bandens goda minne. Inte minst har The Cardigans haft ett intresse av att låna ut pengar till den stående internräntan fem procent, menar Klara.
– Får de tillbaka pengarna, kan det där lånet vara den bästa affär The Cardigans någonsin gjort, säger hon. Bara räntorna på lånen borde vara fyra fem miljoner kronor.
När jag träffar Monica Crusner nämner hon faktiskt just ränteinkomsterna som ett tänkbart motiv för de många lånen mellan Tambourinebanden.
Hennes hypotes är att The Hives alls inte behövde låna pengar – men blev skuldsatta mot sin vilja så att andra band skulle få ränteintäkter.
– Cardigansbolagen har haft stora intäkter från räntor, det syns i deras årsredovisningar, säger Monica Crusner.
Striderna i rätten och artisternas uttalanden tär på alla parter. The Hives går in i en lång kreativ svacka och från 2007 års ”The Black and White Album” dröjer det fem år innan bandet 2012 återvänder med ”Lex Hives”.
”Man tar sig till replokalen, sitter och svarar på några mejl från advokater, stirrar in i väggen i några timmar, och sedan åker man hem”, berättar sångaren Pelle Almqvist i en intervju med magasinet King.
Nyckelpersonerna i Tambourine Studios ägnar timmar och månader åt att om och om igen tröska igenom gammal bokföring och gamla mejl. För dem handlar det inte bara om pengar, utan även om heder.
Bitterheten blir inte mindre när Monica Crusner och The Hives i slutet av juni 2011 polisanmäler Tambourine Studios, dess dotterbolag, ägare och ekonomen Klara för påstådd ekonomisk brottslighet. Bland annat anklagas Klara för att ha fört över 785 000 kronor från The Hives till sitt eget privata konto. Hon ska också ha tömt flera av Hivesbolagens bankkonton på pengar.
Enligt anmälan har Klara, som vid denna tid har läst ett par år på en utbildning i ett vårdyrke och försörjer sig på studielån, också förfalskat bandmedlemmarnas namnteckningar. Enligt polisanmälan har det skett ”på ett utstuderat sätt vilket torde innebära urkundsförfalskning”.
Ekobrottsmyndigheten utreder misstankarna under drygt sex månader. Klara hamnar tillfälligt i register över misstänkta personer, något som skulle kunna innebära att hon får problem med att få anställning inom det yrke hon utbildar sig till. Tambourines krediter på banken sägs upp omgående.
När hennes familj ska flytta nekas de lån hos banken, eftersom hon misstänkts för tre fall av grov förskingring.
De säger upp prenumerationen på Sydsvenskan.
– Jag ville inte att barnen skulle behöva läsa om att vi stulit artisternas pengar och misstänktes för brott, säger hon.
Först strax före jul 2011 förhörs Klara. Hon visar upp kontoutdrag, bankdata om överföringar – och övertygar åklagaren om att de 785 000 kronorna som gått från The Hives till hennes konto minuter senare landat hos Timbuktus bolag SFG.
I mars 2012 fattar ekobrottsåklagaren Carl Renberg beslut om att lägga ner utredningen. Bevis saknas för att styrka brott, skriver han i beslutet.
Under hela 2010, 2011 och 2012 segar sig tvisterna fram. Inlagor skickas fram och tillbaka. Anstånd begärs och beviljas. Det tar åtta månader för Timbuktus stämning att nå till muntlig förberedelse i Malmö Tingsrätt, ett år för målet mellan The Hives och Tambourine Studios. I The Cardigans stämning av The Hives dröjer det ett år innan huvudförhandlingen inleds i mitten av december 2012.
Och som om inte The Hives har nog med kravet på Tambourine, tvisten med The Cardigans, kraven från Timbuktu och – slutligen – att medverka i Ekobrottsmyndighetens brottsutredning, väljer bandet nu att öppna ytterligare en front i jakten på om de förmodat försvunna miljonerna.
PWC, som är världens största revisions- och konsultföretag, har som vi sett under en följd år haft hand om revisionen i The Hives bolag. Efter brytningen med Tambourine Studios har PWC dessutom skött Hivesbolagens löpande bokföring.
Efter revisorn Christer Jonssons dragning med bandmedlemmarna – där han upplyste dem om att skulderna sannolikt var reella – och den gemensamma utredningen av ekonomin har dock kontraktet brutits.
Nu, våren 2012, vill The Hives ha ersättning. Om deras bokföring var kaotisk och bristfälliga årsredovisningar släppts igenom så måste tillsynsmannen, revisorn, brustit i sitt jobb, resonerar bandet.
Stämningsansökan landar hos Stockholms tingsrätt den 1 maj 2012. PWC och Christer Jonsson stäms på svindlande 176 miljoner kronor. Till exempel argumenterar Monica Crusner för att The Hives mått så dåligt av den eländiga ekonomihanteringen att bandmedlemmarna inte förmått vara kreativa och skapa ny musik.
Sålunda har två skivor blivit försenade, och eftersom bandet brukar dra in 70 miljoner kronor per skiva borde rätteligen PWC ersätta deras skada med 133,7 miljoner kronor.
Till skadan PWC:s försumlighet orsakat hör också ruskigt dyra advokatarvoden – för The Hives. 15 miljoner kronor inklusive moms har Monica Crusner och ekonomernas arbete för bandet kostat, en nota som alltså PWC nu krävs på. Hennes fakturor till bandet bifogas anmälan.
Stämningen är riskabel för The Hives. PWC:s jurister är inga nybörjare och de kan processa med en helt annan attityd än lilla Tambourine Studios. Gång på gång ber de The Hives jurister förtydliga och precisera sina anklagelser.
Käranden, skriver de, verkar förvänta sig att PWC och Jonsson genom sin beskrivning av händelseförloppet ska precisera och konkretisera dess talan och fortsätter Det finns i svensk rätt inte någon möjlighet att avstå från konkreta åberopanden som sedan, med svarandens hjälp, kan förtydligas och fyllas ut under rättegången.
Strax före jul i fjol begär PWC:s jurister att målet ska läggas ner helt. Tre månader senare meddelar tingsrätten just detta: att målet kan komma att avvisas. Kort sagt: stämningen är så dåligt underbyggd att det inte är någon idé att ens pröva målet.
PWC-stämningen kan tyckas som en harmlös chansning från The Hives sida. Men handläggningen hos Stockholms tingsrätt är omfattande. Och kostnaden för PWC:s juristers arbete kommer vid ett avvisande att belasta Fagerstarockarnas egna bankkonton.
Men The Hives ombud Monica Crusner ångrar inte målet, trots risken.
– Det är inte avvisat än! Och vi skickade in ett nytt yttrande för ett par veckor sedan som nog kan ändra på saker och ting. Dessutom: när man planerar en sådan här sak så räknar man med att hålla på till the bitter end i alla instanser.
Hur slutar historien? Det är fortfarande en öppen fråga. Det som avgjorts hittills är inte mycket: ekobrottsutredningen har lagts ned, The Hives har betalat Timbuktu drygt två miljoner, The Ark har gjort upp med Timbuktu om en okänd summa.
Återstår gör slutlig dom i målet mellan The Cardigans och The Hives, mellan The Hives och Tambourine Studios, mellan Tambourine Studios och The Hives samt mellan Timbuktu och ett par andra artister. Plus en senkommen stämning där The Ark kräver The Hives, The Cardigans och Weeping Willows på pengar.
Samtliga mål kan komma att överklagas, och åtminstone mellan The Cardigans och The Hives (där runt 25 miljoner kronor står på spel) är sannolikheten för just det stor. Då väntar en ny omgång i hovrätten.
En ekonomisk vinnare finns dock redan: Crusner Advokatbyrå. Byrån har under åren med The Hives som största klient sett sin omsättning växa från 13 till 21 miljoner.
Under de dryga två åren från januari 2010 till maj 2012 har bandet lagt ut minst 11,4 miljoner på advokat- och revisorsarvoden. Idag är summan sannolikt ett par miljoner högre.
Och från år med blygsamma utdelningar på runt hundratusen kronor har bolagets vd, styrelseordförande och ensamägare Monica Crusner kunnat plocka ut sammanlagt fem miljoner kronor i vinst från sina bolag åren 2010 och 2011.
The Hives har inga invändningar. I sitt mail till Sydsvenskan skriver Niklas Almqvist: ”Det får kosta vad det kosta vill. Att ge sig är inget alternativ”.

The Cardigans vill inte kommentera

Sydsvenskan har varit i kontakt med The Cardigans, som dock inte vill kommentera tvisten före domen.

Annat namn

Klara i texten heter egentligen något annat. Hon arbetar inte längre på Tambourine Studios utan i ett vårdyrke.
Läs alla artiklar om: Tambourinetvisterna
Gå till toppen